Jag ska börja
med en personlig upplevelse.

Pingstdagen förra året på morgonen,
vid sextiden-

-satt jag på trappan utanför
Sacré Coeur-kyrkan i Paris.

Jag bodde i andra änden av staden
och hade gått uppför Montmartre-

-och satt där och upplevde hur staden
vaknade. Det var fantastiskt.

Jag var i Paris för att det var
ett Nathan Söderblom-symposium där.

Nathan Söderblom var ärkebiskop
i början av 1900-talet.

Under 1890-talet
var han svensk präst i Paris.

Jag identifierade mig med honom och
var säker på att han suttit där.

Man får en väldig hjälp
med tänkandet där.

Jag skulle föreläsa om Nathan
Söderblom under symposiet-

-och hade särskilt studerat
hans Paristid.

Då var det så att under 1890-talet
var det väldigt tufft-

-för dem som kom ur en
traditionellt kyrklig, kristen miljö.

En väckelsemiljö-

-där bokstaven var väldigt viktig.

Bibelberättelserna uppfattades
i stort sett bokstavligt-

-även om man kanske inte tänkte sig
att meningen var den bokstavliga.

Men när 1800-talets Bibelforskning-

-slog sönder
alla inbillade tryggheter-

-om att sanningen finns i texten,
så vacklade världen för många.

Nathan Söderblom var en av dem.

Det yttrade sig bland annat i
att han läste om andra religioner.

Han ville bli utmanad av
att det finns många andra sätt.

Han fick också hjälp
att helt och fullt anamma-

-hela det kritiska, vetenskapliga
sättet att nalkas Bibeltexter-

-och kyrkans tradition
och dogmhistoria.

Han kände att antingen
måste man välja bort-

-en dogmatiskt uppfattad kristendom,
en bokstavlighet.

Eller så får man ge upp tron
överhuvudtaget.

Vill man bejaka vetandet,
och det ville han-

-måste man hitta
ett annat sätt att förstå tron.

I Paris stötte han på
en religionsfilosof-

-en protestant i det katolska
Frankrike som hette Auguste Sabatier.

Sabatier hade slagordet:
"Dieu intérieur."

Den inre guden.
Det blev som en uppenbarelse-

-för Nathan Söderblom,
att uppfatta Gud inifrån.

I alla sammanhang var Gud nåt
som förklarades utifrån-

-som levererades i traditionen
och fanns i heliga texter-

-som vissa hade uppdraget att
förklara. Men Gud kom alltid utifrån.

Så upplevde han det i alla fall.
Jag ska försöka problematisera det.

Men just det att Gud
alltid kommer inifrån.

Hör man ett gudomligt tilltal
kommer det alltid inifrån.

Det var en befrielse för honom.

Det betyder att Gud
aldrig har sagt nånting.

Hur mycket vi än säger att nåt
är Guds ord, är det aldrig det.

För Gud har aldrig sagt nåt.
Hur skulle det ha gått till?

Det som har skett är
att människor har upplevt inifrån-

-att de är tilltalade
av det vi kallar Gud.

De har satt de tre bokstäverna
på en inre erfarenhet-

-som man har upplevt har med vilja
att göra. Det är alltså ett tilltal.

Inte "tänk så" utan "gör så",
"välj så".

När jag satt där på trappan befriades
jag från ytterligare ett komplex.

Jag kom på att kyrkan ju heter
Sacré-Coeur.

Samma sak. Samma tid, 1890-talet,
som uppfyllde så många.

Jag tyckte att det var så romantiskt
med hjärtat som finns i bilderna-

-som är typiskt katolska.
För mig ett negativt sätt-

-att stimulera folkfromhet,
så de inte behöver tänka.

Men så behöver jag ju inte tänka.

Det är "dieu intérieur"
i det här Sacré-Coeur.

Då fortsatte jag att tänka
att Nathan Söderblom-

-var mycket påverkad av det
som kallas för liberalteologi.

Men för dem handlade
det där med Jesu unika värde-

-om hans inre liv och inre människa.

Under den tiden
gjorde man ett försök-

-att flytta Gud utifrån-

-och in i vår inre upplevelse.

Jag återkommer kanske
till Nathan Söderblom.

Jag får se hur lång sträckan är.

Jag ska bara stimulera tankar hos er,
inte förklara.

Därför känner jag mig väldigt fri.
Jag börjar för en 50 000 år sen.

Vi vet inte riktigt.
Det är gapet som Ted pratar om.

Det händer nåt
i den mänskliga utvecklingen.

Varje gång man säger
för 30 000, 50 000 år sen-

-säger nån att det är 80 000 år sen.

30 000 år är ingenting.

Men det händer ju nånting.

Jag lutar mig mycket mot
religionssociologen Robert Bellah.

En mer populär variant
är Karen Armstrongs bok.

Om vi vill att vår tro, vår
upplevelse av det vi kallar Gud-

-vår religiösa erfarenhet,
inte ska göra oss schizofrena-

-utan att den ska få plats i den
värld som vetenskapen förklarar...

På det Kierkegaardska viset.
Inget vetande kan vara emot Gud.

Vi måste bara hitta sätt
att tänka och förstå det.

Därför måste vi lyssna till
dem som har försökt se-

-hur detta vi i dag kallar religion,
ett sent begrepp, har vuxit fram.

Robert Bellah är en av
de stora auktoriteterna här.

Jag kan inte påstå att jag
har läst boken helt och hållet-

-för han går igenom
alla kulturer i världen-

-och ser när detta växer fram-

-som vi i dag skulle kalla religion.

En slags enkel, allmän förståelse är-

-att det på nåt sätt börjar
med leken.

Vi gör en erfarenhet.

En erfarenhet som påverkar vårt inre-

-och gör att vi vill
ge uttryck åt nånting.

Kanske börjar vi dansa
eller upptäcker att vi kan sjunga.

Kanske börjar vi måla.

Vi målar, avbildar och försöker
representera den inre erfarenheten.

Det pågår under tio tusentals år.

Så småningom kommer förmågan
att berätta, det narrativa.

Myterna växer fram
och alla folk har sina myter-

-som handlar om vad det är att vara
människa. Hur förstår jag mig själv?

I relation till allting annat och i
relation till det vi nu kallar Gud.

Så fortsätter det. Så småningom
får vi också en kognitiv förmåga-

-i betydelsen att vi skapar begrepp.

Då är vi framme i det som Kasper...

Nej Jaspers, har kallat axialtiden.

De tusen åren före vår tideräkning-

-då man kan se att samma saker
händer över hela jordklotet.

Det hänger väl ihop med att vi,
från att ha levt i småsamhällen-

-bygger städerna,
och maktpyramider kommer till.

Det vi i dag kallar religion
är inte en särskild del.

Den som har makt över staden
har också makt över religionen.

Där växer fram-

-begreppen för förståelsen av
den här erfarenheten-

-som sång, musik, dans, bilder,
myter och berättande-

-har försök fånga in. "Vem är jag?"

"Hur ska jag beskriva att jag även
relaterar till alltet, eller Gud?"

Under axialtiden separeras nånting.

Det som vi i dag kallar religion-

-får röster som kritiserar
maktens handhavande av detta.

Då får vi profeterna, vi som lever
i judisk-kristen tradition.

Profeterna är ju inte som i dag-

-att man säger att kyrkans profetiska
roll är att kritisera samhället.

Profeterna där kritiserar sitt eget
sammanhang, inte nåt utanför.

Allt hör ju ihop, och då
kritiserar man dem som har makten.

Att de utnyttjar det som har med Gud
att göra för att hålla folk på plats.

Som all makt syftar till.
Det är effektivt att använda Gud då.

Därför talar profeterna...

Det gör Konfucius och Buddha också.
De är alla samtida.

De talar om att det är nåt annat
det här som vi kallar Gud-

-eller som livets mening går ut på.

Rättfärdighet, säger profeterna.
Medkänsla, säger Buddha.

Solidaritet med de fattiga,
skulle Konfucius säga.

De vandrar runt,
kritiserar sina makthavare-

-och försöker peka på
en annan livstolkning.

Med senare begrepp
skulle vi kunna uppleva-

-om vi tänker i Buberska termer,
ett jag och ett du.

Det som har vuxit fram är förmågan
att uppleva ett du, ett medvetande.

Med den självmedvetandebeskrivning
vi hade här-

-är det när jag inser min förmåga-

-att bidra till det andra duets
utveckling, inte bara min egen.

Då är jag en ansvarig människa.

Då är jag medveten och vet om detta.

I Buberska termer är det att jag
kan betrakta den andra som ett du.

Som ko skulle jag i stället för att
betrakta en grästuva som ett det-

-kunna säga: "Åh, vad vacker du är,
grästuva. Du får stå för nån annan."

Den förmågan.

Vi kallar ju detta Homo sapiens-

-men det är ju vi själva
som har hittat på det.

Under den här perioden är ju ande-

-det vanligast förekommande,
eller förståelsen-

-av att tillvaron är fylld av ande.
Det är en närvaro.

Dessa personer som vågar
ta strid med makten-

-brukar betecknas som fyllda av ande.

Fylld av ande gick jag till farao,
eller kungen-

-eller kejsaren i Kina,
och sa det och det.

En slags förståelse för gudsnärvaro.

Tänk om vår kristna trosbekännelse
hade börjat med anden-

-så vi inte behövt jobba så
förtvivlat för att få ner-

-den patriarkale guden på jorden
innan vi släpper in anden i degen.

Men man kan ju tänka så,
även om man säger nåt annat.

"Herrens ande är över mig,
ty han har sänt mig."

"Att förkunna glädjens budskap för
de fattiga, frihet för de fångna"-

-"syn för de blinda och ett nådens år
från Herren", säger Jesus.

Helt uppfylld av den profettradition
som han är en utlöpare av.

Precis i det här språket
i axialtidens sätt att förstå-

-och ta vara på
erfarenhet av Guds närvaro-

-som tvingar mig
att se den andres värde.

Helt annorlunda
än alla hierarkiska strukturer-

-som är gudomligt legitimerade.
Inför Gud-

-och därför återspeglar det oss om vi
känner oss berörda av Guds ande-

-så är vi alla lika värdefulla.

Det som hände då var ett stort
framsteg ur hjärnans synpunkt-

-men frestande
ur religionens synpunkt.

Det är förmågan att konceptualisera,
att skapa begrepp för saker och ting.

Alla begrepp är ju förkortningar.

Två personer använder ett begrepp
men inte riktigt på samma sätt.

"Jaha, du fick plats
med det också i begreppet."

Det värsta vi kan göra är att tänka
att hon menar precis det hon säger.

Hon menar oftast mycket mer.

Det som ligger runt omkring
är personligt färgat.

Inbillar vi oss då att Gud bor i våra
begrepp, där inte ens vi får plats-

-förstår vi att det är mumma
för den som vill ha Gud i sitt våld.

Gud som ett maktinstrument. Då ligger
Gud i våra formuleringar för Gud.

När kristendomen lämnade det judiska-

-som är narrativt... "Vem är Gud",
frågar man i Gamla Testamentet.

Då svarar man: "Abrahams, Isaks och
Jakobs Gud." Men vem är det, då?

"Läs berättelsen, så får du väl se
vad du känner eller erfar."

I den grekiska världen däremot,
med hela den fantastiska-

-filosofiska bakgrunden-

-la man allting i begrepp.

Ni kan se att Kierkegaard
är god på det.

Vi hade det grekiska "eudaimonia",
med det goda livet.

Man bestämmer ett begrepp
och filosoferar sig blodig-

-för att se vad begreppet betyder.

Gör vi likadant med Gud
är vi inne på en farlig väg-

-eftersom själva utgångspunkten
är myternas erfarenhet.

Vad vi än gör
är det bara närmevärden.

Det kunde man hantera ganska bra
i 1 000 eller 1 500 år-

-därför att man levde i den
förståelsen som vi kallar mystiken.

Nämligen att Gud är bortom språket.

Vi är språkvarelser
och kan inte låta bli att benämna.

Vi kan inte kommunicera utan språket.
Men tror vi att Gud är i språket-

-att vi har beskrivit Gud, är det en
avgud enligt bibliskt sätt att tänka.

De som formulerade i tusen år
var besmittade av det mystiska-

-så de klämde aldrig orden
särskilt hårt.

Det är nåt som har kommit här
med vårt vetenskapssamhälle.

Där är begreppets uppgift
att skilja det ena från det andra.

Säger man Gud i den traditionen
betyder det "Vad är inte Gud?"

Och var är inte Gud nånstans?

Det namn som spelar roll för...

...jag ska snart hamna
i Dag Hammarskjöld...

...nämligen Mäster Eckehart på
1200-talet och början av 1300-talet.

Han ser allra mest radikalt
hur farliga begreppen är.

Om vi luras att tro-

-att Gud är detsamma
som vi säger att Gud är.

Han talar om gudomen bortom Gud,
Gud bortom begreppen.

Innan dess hade vi
en apofatisk tradition-

-alltså, så fort vi har påstått nåt
om Gud, så negerar vi det.

"Gud är inte det jag precis sa."

Säger jag att Gud är god, tänker vi
på våra erfarenheter av godhet-

-och då säger de apofatiska
teologerna att Gud inte är god.

Inte på det sätt du just tänkte.

Då blir det en negation. En negation
till, så brakar allt samman.

Det finns en avhandling
om Nathan Söderblom.

Anders Mogård skrev den
och disputerade i höstas.

Jag var opponent och visste det när
jag satt på trappan vid Sacré-Coeur-

-även om avhandlingen
inte var färdig.

Det kändes extra lockande
att ta Nathan Söderblom till sig.

I avhandlingen tittar han på
hur Nathan Söderblom-

-i slutet av 1800-talet och början
av 1900-talet omtolkade Luther.

Luther blev den stora teologen
som sa de rätta sakerna om Gud-

-som de konventionella lutheranerna
tänkte på slutet av 1800-talet.

De kritiserade dem som tänkte
som Nathan Söderblom.

Han vill visa hur Luther-

-representerar just det inre.

Att Gud visar sig
i det personliga inom oss.

Hur mycket Luther
än har sagt om Bibeltexter-

-menar han inte att gudstilltalet
ligger i Bibeltexten-

-utan i det som Bibeltexten
uppväcker i mitt inre.

I avhandlingen visar han
hur det är det personliga i Luther-

-som är själva uppenbarelsens ort,
om man använder det begreppet.

Uppenbarelse är ett begrepp
som är farligt-

-för att det kan tolkas som att man
nu vet det man inte visste innan.

Nån har uppenbarat för mig hur vi går
till restaurangen på lunchen.

Då är du uppenbarelsens ort.

Där menar Nathan Söderblom-

-att uppenbarelsens ort är inom oss,
i personligheterna.

När det inre blir berört av ett
yttre tilltal, ett yttre sammanhang.

Jag kan inte säga att Söderblom
gör en korrekt Luther-tolkning-

-men vem gör korrekta tolkningar? Det
finns alltid mer att säga om allt.

Det jag har upptäckt med åren-

-är dels att Luther blir en del
av den tyska senmedeltida mystiken-

-och nu också att han blir en del
av den subjektiva förståelsen av-

-var uppenbarelsens ort är.
Var vi känner Guds tilltal.

Där har avhandlingen fått mig
att se hur spännande det är.

Det är nåt helt annorlunda
att förstå det på det sättet.

Att det är Luthers person,
hur han inom sig upplever-

-först sitt sammanhang
i den katolska kyrkan-

-och sen brottningen med hjälp av
all sin Bibelförståelse och så.

Det är hans egen
personliga brottning.

Och hans melankoliska,
depressiva läggning-

-som kramar nåden
för att kunna överleva.

Bortser man från den inre kampen
har man inte förstått Luther-

-sa Nathan Söderblom för 100 år sen.

Då kan jag känna-

-i vår "quest",
alltså det personliga sökandet-

-att jag plötsligt upptäckte att det
fanns mycket hos Söderblom att hämta.

Just på grund av
att det har hänt så lite-

-när det gäller
religionens befrielse-

-från begreppsliggörandet,
konkretionen, under 100 år.

Nathan Söderblom var väldigt kritisk
till den katolska kyrkan.

Det var ett auktoritärt system
med fastlagda trosläror.

Som katolik bejakade man dem.

På den protestantiska sidan kramades
Bibeltexten precis lika hårt.

Det kallades för papperspåven.

Bara man hade ett Bibelställe att
hänvisa till skulle det bejakas.

Tro var att bejaka påståenden-

-antingen från kyrkoorganisationen
eller från Bibeltexterna.

Där upplevde Nathan Söderblom
en befrielse.

"Nej, det är 'dieu intérieur'."

Det är tilltalet,
det personliga inom mig-

-som är uppenbarelsens ort.

Uppenbarelse har då inte
med det kognitiva att göra-

-även om det finns
en annan slags kunskap.

Det beror på hur man använder
begreppet kunskap.

Blaise Pascal
talar om hjärtats kunskap.

Det citerade de duktigt
på den här tiden.

Ett annorlunda sätt att förstå vad
en människa är, en sorts kunskap.

Men den tävlar inte med
det vetenskapliga mätandet.

Det jag upptäckte när jag höll på med
Söderblom och som är relevant här-

-och där vi står
och stampar på samma fläck-

-är där vi antingen
har fått en upplevelse av-

-att om vi bejakar vetenskapen
måste vi säga nej till religionen-

-för den är att bejaka satser
som redan är färdigtuggade.

Eller att vi bejakar satserna
och säger att det är så-

-som det står i texten.
Det vi kallar fundamentalism.

En företeelse som växte fram
som en slags reaktion-

-på det som händer i slutet av
1800-talet. En 1900-talsföreteelse.

Även om man
har läst texter bokstavligt-

-nästan i alla tider före 1700-talet-

-har man inte menat att trosakten var
att hålla det bokstavliga för sant.

Det är en modern tanke,
om man tycker att 100 år är modernt.

Men har vi backat 5 000 år
är det väldigt modernt.

Om vi då tänker att det är
vad man diskuterar i dag-

-som om det var
själva frågeställningen.

Är det rätt att säga nej till
begreppsliggörande eller att säga ja?

Finns det inte nåt annat? Det
personliga, det subjektiva tilltalet?

Söderblom sa då för 100 år sen
att tro handlar om livet.

Om erfarenheten.

Det var ett Sabatierskt begrepp:
erfarenhet.

Det man kallar den moderna,
protestantiska teologin-

-från Schleiermacher som levde 100 år
tidigare igen, alltså kring 1800.

Han börjar prata om erfarenhet.

Det stråket går igenom,
och Sabatier utvecklar det-

-och Söderblom känner en befrielse i
att uppleva det som det handlar om.

Troserfarenhet, gudserfarenhet är en
erfarenhet. Inget man lär sig, läser-

-utan nåt som kommer inifrån.

Sanning är då inte huruvida
våra formuleringar är sanna-

-utan en sanning
som visar sig om jag vågar leva-

-efter det inre tilltalet.

Jag måste pröva
om det här som jag kände-

-var ett inre tilltal.
Jag kallar det tilltal från Gud.

Kände jag den lyckan
om jag följde det-

-även om det innebar offer?
Kände jag att det var rätt?

Söderblom har problem
med institutionen-

-och nästan föregriper det
moderna sättet i europeisk kultur-

-att skilja på religion
och andlighet.

När jag var barn fattade ingen det.

Att man inte är religiös,
men andlig.

Vad är det för ett konstigt sätt
att prata på?

I dag vet alla precis vad de menar
och vad vi religiösa menar.

Då gäller det att lyssna in.

Det kände Nathan Söderblom-

-i mötet med moderniteten,
som han sa.

Kan våra religionstraditioner,
kan kyrkan-

-förstå sitt dogmatiska bagage-

-på ett annat sätt än som påståenden
om vad en kristen person ska tro?

Då hade han samma känsla
som vi hade i dag-

-som vi har i dag i det här rummet-

-och om man går tillbaka
till evolutionens framväxt-

-nämligen att om man ser de religiösa
uttrycken som en slags konstart-

-liksom musiken, poesin
och berättelserna-

-så behöver det inte bli kollisioner.

Sanningsfrågan ligger
på ett annat plan-

-än om beskrivningen stämmer
med en mätbar verklighet.

Om man då på det sättet,
som Söderblom gjorde, betonade...

...att språket måste förstås
på ett mer konstaktigt sätt-

-blir man väldigt öppen för kulturen
och vad andra håller på med.

Det utmärkte honom väldigt mycket.
Han var lyhörd för vad som pågick.

I ett försök
att förstå vad en människa är.

Det är lättare att se gudstilltalet
i andra religionstraditioner-

-om man förlägger det inuti. Ett
sammanhang är då inte rätt eller fel-

-utan var kan man känna igen det man
själv har upplevt som ett tilltal?

I en buddist, en konfucian-

-eller som han själv
i forniransk religion.

Konfucius säger:

"Allt vad människorna vill
att ni ska göra er ska ni göra dem."

Då kan man inte kalla det hedendom,
men inte när Jesus säger det.

Då måste man tänka om.

Om man inte isolerar sig och säger
att man inte vet vad Konfucius sa.

Jag ska lämna Nathan Söderblom.

Men jag har upptäckt
att han har en lärjunge...

...som aldrig säger det,
och ingen annan har sagt det.

Men det är Dag Hammarskjöld.

Alla de här begreppen är alltså
livsavgörande för Hammarskjöld.

Han fanns uppe på backen i slottet,
och ärkebiskopen i ärkebiskopsgården.

Han var ung och beundrade Söderblom-

-och fick säkert tid
att prata med honom.

Han får hjälp att-

-relativisera de givna traditionerna-

-och i stället uppleva det
som en personlig, subjektiv sak-

-som kommer inifrån.
Tilltalet kommer inifrån.

"Vägmärken" är då, som ni vet-

-ett dokument över
ett personligt sökande-

-som hela tiden frågar sig-

-vad är möjlighetens väg i mitt liv.

För att ta ett av dina citat
från Sören Kierkegaard.

De här satserna skulle också
kunna ha stått i "Vägmärken".

Både det att vara subjektiv
och personlig inifrån-

-och det att allt
handlar om möjlighetens väg.

Det har ofta sagts av folk
som inte förstår sig på...

...och som därför gärna
är förståsigpåare...

...att Jesus inte finns i
"Vägmärken". Där finns bara Gud.

"Bara Gud."

Sanningen är att Jesus finns
mellan varje rad.

Det är precis det här med
möjligheten, efterföljelse-

-som är det viktigaste.

Han beskriver Jesus som den
som såg möjligheternas väg-

-när han kom tillbaka från öknen. Vad
är möjligt i varje nytt ögonblick?

Själva den mystiska frågan är:

Hur kan jag i varje ögonblick
vara så tom på mitt ego-

-att jag upplever, uppfattar
det här tilltalet? Att jag hör det.

Det finns så många röster.

Hur kan jag detronisera
mitt eget ego-

-och för att tala
med Hammarskjölds ord-

-så att mitt väsens skål är tom nog
att motta, bära och återskänka?

Hur kan jag vara det?

Jag skulle kanske kunna vara det
i ett kloster där det är tyst-

-men hur kan man vara det mitt
i pulsen och det politiska livet?

Och när Chrusjtjov
bankar i bänken i FN?

Hur kan man vara så tom invärtes-

-att man kan urskilja vad som är
möjlighetens väg just här och nu?

Jag har väl en tjock bok där uppe.
Ja, de är framme.

För bara tre veckor sen kom en ny,
tjock biografi om Dag Hammarskjöld.

Av amerikanen Roger Lipsey.
"Hammarskjöld: A life."

Än så länge bara på engelska.

Där gör han nåt ganska nytt.

Den som läser "Vägmärken"
en, tio eller hundra gånger-

-tycker inte att där finns mycket av
generalsekreteraren och FN:s kamp.

Doktrinen har varit att han lyckats
skilja de världarna från varandra.

När andra betydelsefulla män
går hem och tar anteckningar-

-så skriver de upp det som de
vill komma ihåg för memoarerna.

"Jag sa det, han sa det.
Jag träffade den."

Så formuleras vårt liv och historia.

Men han gjorde inte det, utan
fortsatte sin dialog med Gud.

Som han säger i förordet är det en
vitbok om hans förhandlingar med Gud.

Med honom själv och Gud.

Det är förunderligt att han
kunde vara så skicklig där och så...

Så har vi tänkt, men Lipsey lägger
båda stråken bredvid varandra-

-och visar vilka frågor han
sysslade med i det politiska livet-

-och vad det får för nedslag
i "Vägmärken".

Den andliga andningen i "Vägmärken"-

-är hela tiden en kommentar
till det liv han lever.

Det är egentligen självklart
när man får hjälp att upptäcka det.

Men det är inte så lätt att se när
man inte vet hur man ska använda-

-trupperna i Kongo-krisen
som har fått ett fredsuppdrag.

Det är nästan omöjligt
att driva icke-våld där.

Att se att den psaltarpsalm
som talar om nåd och barmhärtighet-

-är precis den kommentar han behöver
när han fattat svåra beslut.

Men han vill ändå förankra dem,
inte i sin egen vilja-

-utan i Guds vilja.

Det som är...

Det finns många starka bilder om-

-det här med
vad det personliga sökandet-

-kan hjälpa oss med.

Hur personligt det än är
behöver vi varandra.

Vi behöver vägvisare.

Dag Hammarskjöld använde i första
hand de medeltida mystikerna.

Det passade nog honom
att de som hjälpte honom var döda-

-och man kunde i lugn och ro
meditera över vad de hade skrivit.

Det var hans personlighet.

Men en person hade han en dialog med,
Martin Buber.

Han som jag refererade till innan.

Den judiske religionsfilosofen
som 1923 publicerade "Jag och Du"-

-som har påverkat 1900-talets tänk
mycket, medvetet och omedvetet.

Hela pratet om den andre-

-tar liksom spjärn här
och utvecklas på olika vis.

Vi blir ju människor i relationer,
i mötet med den andre.

Antingen är vi såna egon som ser
instrumentellt på omgivningen-

-och alltid frågar oss
vad jag har för nytta av dig.

Det kallar han Jag-Det-relationen.

Men vi blir människor
när vi möts i en Jag-Du-relation.

Du är subjekt i ditt eget liv-

-och jag tolkar inte dig...
Jag har inte med dig i mitt projekt.

Jag har inga förvätningar på dig,
utan du ska få lov att hitta ditt.

När jag avlyssnar
vad du innerst inne vill...

Det är Teds meningar här.

...då kan jag svara på det.

Men jag förekommer dig inte-

-genom att betrakta dig som ett Det.

Det här sättet att tänka-

-syns tydligt i "Vägmärken".
Det kommer in de sista åren-

-när Buber och Hammarskjöld träffas.

Innan var språkbruket mycket om att
bli ett med gudomen, det gudomliga-

-även om relationen hela tiden finns,
så blir den tydligare...

...under åren när han har
Martin Buber som samtalspartner.

Ett sånt starkt uttryck-

-är ett av de sista vägmärken
han skriver-

-som slutar så här,
efter en bön om förbarmande:

"Du som jag ej känner, men tillhör."

"Du som jag ej förstår,
men som vigt mig åt mitt öde."

"Du."

Här ligger både det apofatiska
som jag inte förstår...

Hur mycket jag än har ägnat
hela mitt liv åt att komma nära-

-eller öppna mig för det jag
kallar Gud, förstår jag dig inte.

Men ändå känner jag
att vi är ett på nåt sätt.

Hans erfarenhet av det gudomliga-

-är en vilja
"som vigt mig åt mitt öde".

Jag har i mitt liv försökt känna av
vilka val jag ska göra.

Du.

Otroligt starkt att det är i en tid-

-då det är full kris i FN:s,
Afrikas och Kongos historia-

-och i Dag Hammarskjölds
personliga historia.

Skulle han vara trogen
sin vision till slutet-

-även om han förstår att de
kommer att döda honom på kuppen?

Eller skulle han väja undan,
som många vänner ville?

Han var trött så sinnet värker.

"Nedför hällarna", fjällvärlden,
"silar smältvattnet."

"Knäna skälver, fingrarna är stumma."

"Det är nu du inte får släppa taget."

"Andras väg har rastplatser i solen
där de mötas"-

-"men detta är din väg.
Det är nu, nu du inte får svika."

"Gråt om du kan.
Gråt, men klaga inte."

"Vägen valde dig och du ska tacka."

Dag Hammarskjöld översatte
"Jag och Du" på flygplanet mot Ndola.

Han hade tolv sidor färdiga
som låg kvar i Léopoldville.

De sista ord som är nedskrivna-

-var till Sture Linnér.

Enligt myten steg han av flygplanet-

-och Sture Linnér har berättat att
det sista Dag Hammarskjöld säger-

-inför denna otroligt svåra flygning
med politiska diskussioner...

Då säger han: "Vid mitt sängbord
ligger tolv sidor av 'Jag och Du'".

"Kan du titta på dem
medan jag är borta?"

"Martin Buber liknar
de medeltida mystikerna"-

-"på det sättet att när de lever
självförglömmelsens liv"-

-"känner de en stor kraft flöda in
i dem när de tömmer sitt inre."

Det är det sista han säger
när han ska möta knölen Tshombe.

Därför behöver han nog
"Jag och Du"-atmosfären i sitt inre-

-för att kunna göra det.

Det personliga sökandet...
Jag har en lång rad punkter om det-

-men det tror jag vi hoppar över.
Var och en får hitta sitt.

När jag tvingades att...

Det finns inget värre än att säga nåt
om vad man ska säga långt innan.

Vad har jag då sagt?

Det var att det personliga sökandet
måste vara...

"Finns det ett Gudstilltal kommer det
inifrån med störande konsekvenser"-

-"av subjektivitet, relativitet"-

-"kontextualitet
och provisoriska sanningar."

Har jag kommit på nåt så bra,
tänkte jag.

Jag har inte ändrat mig
på den punkten. Tack.

Textning: Karin Hellstadius
www.broadcasttext.se