Titta

Dysselecksi

Dysselecksi

Om Dysselecksi

Dyslexi upptäcks alltför sällan i tidig ålder och även om medvetandet om dyslexi kanske är högre idag än för tio år sedan får alldeles för få elever den hjälp de behöver. Tillsammans med Niklas Hyland får vi följa artonåriga Johannas sista termin på gymnasiet. Hennes dyslexi upptäcktes först i åttan och när hon började gymnasiet hade hon så dåliga grundkunskaper att hon själv inte förstod hur hon skulle kunna få till ett fullgott arbete. I ett studiosamtal diskuterar forskare, pedagoger och dyslektiker praktiska råd och tips, och hur det kommer sig att skolan fortfarande inte kan fånga upp och hjälpa dyslektiska elever förrän det nästan är för sent. Och hur är det att som förälder se sitt barn kämpa med och mot bokstäverna och samtidigt möta av en skola som till stora delar inte är rustad för den här problematiken?

Till första programmet

Dysselecksi : FöräldraperspektivetDela
  1. Jag blir förvånad
    att en kommunal anrättning-

  2. -är obenägen att prata
    runt ett problem på ett vuxet sätt.

  3. Jag har känt mig som en jobbig morsa
    som ingen lyssnar på.

  4. -Jag strider för mitt barn.
    -När vi försöker hjälpa Oliwer...

  5. ...vill jag gå därifrån. Jag får
    nästan panik. Jag förstår det inte.

  6. Hur är det att vara förälder till ett
    dyslektiskt barn? Vad kan man göra?

  7. Vad finns det för framtidsutsikter-

  8. -om du har problem att översätta
    ljud till bokstäver eller tvärtom?

  9. För varje program som vi har gjort
    har vi fått in hundratals uppslag.

  10. Innan det händer nåt omdanande
    med svensk skola-

  11. -och okunskapen kring problemet att
    kunna ljuda bokstavskombinationer-

  12. -kommer än fler barn och föräldrar
    att lida helt i onödan.

  13. Det brev som gjorde mest intryck
    kom från Yvonne, mamma till Oliwer.

  14. Hon skrev så här: I första klass
    lägger läraren fram sonens skrivbok-

  15. -och säger: "Du skriver så dåligt att
    jag inte ens kan se vad du skriver."

  16. Sonen blir så ledsen
    att han börjar gråta.

  17. Jag sa att farfar har dyslexi
    och jag ser det i vår son.

  18. Det spelade inte nån roll. Hjälpen
    blir densamma som alla barn får.

  19. Jag kan omöjligt vara den enda
    förälder som känner vanmakt och oro.

  20. -Goddagens.
    -Välkomna.

  21. Det finns mycket som har varit svårt.
    Bemötandet i skolan-

  22. -att se sonens behov.
    Vi har haft möten och utredningar-

  23. -som visar på hjälpmedel,
    men få av dem används, eller inget.

  24. Han får skriva som alla andra,
    så han orkar inte skriva lika mycket.

  25. Han svarar på frågan, men inte mer.
    Man ska ju skriva mer berättande.

  26. Hallå.

  27. Jag är förvånad att skolan, som är
    en auktoritet och en suveränitet-

  28. -är helt ointresserad av att öppet
    diskutera möjligheter och lösningar.

  29. Man får alltid ett bemötande,
    tycker jag som förälder-

  30. -att "Vi vet bäst. Vi är pedagoger."
    Skolan är bra på barn som passar in-

  31. -som inte har ett utökat behov.
    De barnen som har ett utökat behov-

  32. -har det inte så lätt,
    har jag förstått.

  33. Det finns fler aspekter till
    att en skolgång kan vara besvärlig-

  34. -men kunskap och intelligens sitter
    inte i din läs- och skrivförmåga.

  35. Ändå skiljer skolan inte
    på din litterära förmåga-

  36. -och din egentliga fallenhet
    för att lära dig saker.

  37. Dyslektiker har samma förmågor
    och kunskaper som andra.

  38. De kan mäta sig med de bästa.
    Men vem låter dem göra det?

  39. Det läggs på föräldrarna.
    Det är ett föräldraansvar.

  40. Jag skulle gärna vilja veta hur långt
    ett föräldraansvar sträcker sig.

  41. Är det att ta över lärarnas roll
    för barn med ökat behov?

  42. Så upplever jag att det är.

  43. I föräldraansvaret ingår att vara
    en besvärlig person många gånger.

  44. Man får vara obekväm
    och inte ta illa upp-

  45. -för man är inte där
    för att skaffa kamrater.

  46. Jag hade ju en Youtube-kanal
    för dyslexi.

  47. Jag har också dyslexi.
    Typ en i varje klass har det, minst.

  48. Jag vill vara en förebild
    för dig som har det.

  49. Betyder det att du är korkad?
    Eller? Jag är inte korkad.

  50. Jag är lika bra som alla andra,
    men jag har det svårare.

  51. Det är inte många som jag blir skrik-
    arg på, men på lärarna blir jag det.

  52. Jag har känt mig som en jobbig morsa
    som ingen lyssnar på.

  53. Jag strider för mitt barn,
    för att hon ska orka och palla.

  54. De lyssnar inte.
    Jag blir så jäkla arg.

  55. Innan jag visste att jag hade dyslexi
    hade jag svårt att läsa-

  56. -och man undrar ju varför.
    Alla andra kompisar kan läsa-

  57. -men jag kunde inte lika bra som de.

  58. Jag tog en bok
    och låtsasläste lite ibland.

  59. Jag bläddrade,
    så att folk trodde att jag läste.

  60. Annars skulle fröken fråga
    varför jag inte läste.

  61. Jag förstod ganska tidigt,
    med de första läxorna i ettan-

  62. -när vi skulle börja lästräna
    och få ihop det-

  63. -så tänkte jag:
    "Ska det vara så där svårt?"

  64. Jag koncentrerar mig så mycket,
    så jag förstår ingenting.

  65. Den ena klasskompisen
    efter den andra blir klar...

  66. Skolan gjorde ingenting. Jag ordnade
    en remiss till en logoped.

  67. Hon var klockren. Det var dyslexi.
    Det var det jag visste.

  68. När jag läser tyst
    så blir det liksom så här...

  69. Om jag läser kanske två meningar
    eller tre, sen förstår jag ingenting.

  70. All energi som hon hade
    gick åt i skolan.

  71. När hon kom hem var hon trött.
    Det är hemskt att se sitt barn så.

  72. När jag var hos logopeden
    fick jag ett åtgärdsprogram.

  73. Jag tog med det till skolan
    och diskuterade och fick med mig-

  74. -en gammal, trasig Daisyspelare.

  75. Ingen lärare visste hur den fungerade
    eller kunde hjälpa henne.

  76. Batterierna tog slut.
    Det fanns inga skivor.

  77. Jag har läst in hennes texter
    så att hon kan lyssna i skolan-

  78. -på texterna samtidigt som hon läser
    när hon har varit trött.

  79. Jag var så förbannad då. Jag ville
    inte sitta här och hålla på.

  80. Ska inte skolan göra det här?

  81. -Hej, mamma.
    -Jag har tryckt papper...

  82. ...på lättläst svenska för att visa
    hur det är för dyslektiker.

  83. Hjälp henne nu, liksom.
    Jag vet att de har gjort sitt bästa.

  84. De har annat också, men det är ingen
    nyhet att det finns dyslektiker.

  85. -Hur var det i skolan då?
    -Bra.

  86. Jag är ensamstående, jag jobbar
    heltid och har barn på heltid.

  87. Så ser mitt liv ut. Jag klagar inte.
    Men väldigt mycket av vår tid-

  88. -som jag önskar göra andra saker på
    går ju åt skolarbete.

  89. Och jag har ett barn till,
    som får sysselsätta sig själv.

  90. Jag har känt mig
    så otillräcklig och dålig och...

  91. Det är bara hemskt.

  92. Vad ska ni göra då?

  93. Det finns duktiga pedagoger
    och en god vilja-

  94. -men de kan inte och förstår inte
    riktigt hur man avlastar och hjälper.

  95. Jag upplever som förälder inte det.

  96. Hon ska börja i en ny skola nu.
    Min oro är, när det är nya lärare-

  97. -hur pass skickliga är de? Hur mycket
    erfarenhet har de av dyslexi?

  98. Jag vill inte bli osams med lärarna.
    Jag vill ha ett bra samarbete-

  99. -för Devikas skull,
    så att det blir bra för henne.

  100. Det är min största oro,
    att nu ska jag ta ny kamp.

  101. För jag ger mig inte.
    Hon ska klara skolan.

  102. Men inte till vilket pris som helst.
    Inte att de kör slut på henne.

  103. -Det är liksom fusk.
    -Jag tror också det.

  104. Hon kan ju bara lyssna, liksom.

  105. Koko!

  106. -Vad var det? Vad sa ni?
    -Alla andra måste läsa. Du lyssnar.

  107. Jag kan faktiskt visst läsa. Det är
    som glasögon för nån som inte kan se.

  108. Okej. Än sen. Vem bryr sig?

  109. Sorgligt nog visar det sig att
    åtgärder sätts in alldeles för sent.

  110. Vi följde åtta
    slumpvis utvalda dyslektiska barn.

  111. Alla har en liknande historia,
    där deras problem negligerades-

  112. -eller inte uppmärksammades.

  113. När jag skulle berätta inför klassen
    var det jättejobbigt:

  114. "Tänk om jag säger nåt fel.
    Tänk om jag läser nåt fel."

  115. Jag låg efter i alla ämnen.
    Då blev skolan tråkig, liksom.

  116. Jag kunde inte lära mig.

  117. Jag var född att vara dum, kände jag.

  118. När jag ser på en text
    brukar jag tänka: "Oj, vad mycket"

  119. Sen brukar jag bli trött,
    och när mamma inte hinner hjälpa mig-

  120. -kan inte jag göra läxorna.
    Då får jag ont i magen-

  121. -för att jag inte har gjort den.
    Jag får skuldkänslor-

  122. -och kan inte gå till skolan.
    Jag vill inte gå till skolan.

  123. Jag tror att de ska bli arga på mig.

  124. Inget av de åtta barnen i serien blev
    upptäckta under sitt första skolår.

  125. De flesta först i mellanstadiet.

  126. Skolorna har inte haft nån beredskap
    för att sätta in åtgärder-

  127. -direkt höstterminen i ettan, vilket
    motverkar den kalldusch som kommer.

  128. Jag trodde först
    att det var en farlig sjukdom:

  129. "Hur lång tid har jag att leva?"

  130. Tillbaka i Skövde
    inser vi hur många aspekter-

  131. -man håller i luften som förälder.

  132. Vad är dina känslor
    på väg till skolan?

  133. Jag undrar hur dagen ska bli för
    Oliwer och vad vi ska ställas inför.

  134. Vi står utanför skolan.
    Oliwer sitter där inne.

  135. Du vet att han kanske inte får
    den hjälp och det stöd-

  136. -och framför allt
    den förståelse han behöver.

  137. -Hur känns det att stå här?
    -Det är ledsamt...

  138. ...att han redan har haft det
    så tufft. Onödigt tufft.

  139. Det skulle kunna
    ha varit mer positivt.

  140. Det är mycket arbete även för barn
    utan läs- och skrivsvårigheter-

  141. -men här är det en dimension till,
    att få mäta sig hela tiden.

  142. Att känna sig sämre,
    fast det bara är en liten, liten del-

  143. -det är ju det som är så otäckt.

  144. Ingen vill att ens frustration
    ska drabba ens barn.

  145. Man kan inte vara sitt barns lärare.
    Det räcker att vara förälder.

  146. Ändå sitter föräldrar med läxor
    upp över öronen kväll efter kväll.

  147. -Hur mycket läxor ska man ha?
    -Vi har sett på vad som är rimligt...

  148. ...och gjort en avstämning
    med föräldrarepresentanter.

  149. En halvtimme, möjligen en timme,
    beroende på vad det handlar om.

  150. Han snittar
    tre till fem läxor varje dag.

  151. Det här tar... Vi sitter
    upp emot två timmar per dag.

  152. Vi har en mor-son-relation,
    och den blir tokig.

  153. Det är inte roligt att känna sig
    besvärlig när man bara vill-

  154. -att det ska gå bra för ens barn,
    att alla barn får den rättigheten.

  155. Om man är dyslektiker och det tar
    två timmar att läsa en text...

  156. -...då blir det ju två timmar hemma.
    -Ja.

  157. Jag tror inte att man ska
    behöva få en sån uppgift.

  158. Jag utgår ifrån att man gör
    en anpassning som är mer rimlig.

  159. Jag känner att jag går i skolan igen.

  160. Jag går om min skola
    på ett negativt sätt.

  161. Vi repeterar och tragglar...

  162. Jag kan också känna en frustration,
    och tänka "Hur svårt kan det vara?"

  163. Jag kan känna det och det kan
    slå igenom. Det är ju svårt.

  164. Jag vet detta, men jag är inte
    pedagogen. Jag upplever vanmakt.

  165. Jag vet inte hur
    jag kan få honom att förstå.

  166. Det var väl naturligt att
    lära sig bokstäver och läsa böcker.

  167. Man hör andra föräldrar
    som säger att det går bra i skolan-

  168. -och att de läser så bra.
    "Vad har jag gjort för fel då?"

  169. Jag har alltid tyckt
    att det var krångligt med stavning-

  170. -och har inte fattat
    det vi har gått igenom.

  171. Man vågar inte sticka ut.
    Alla andra har sagt att de förstår-

  172. -och sätter i gång. Det känns som om
    jag är den enda som inte fattar.

  173. Jag förstod rätt tidigt att det var
    nånting som inte riktigt stämde-

  174. -för Malin, när hon skulle lära sig
    att läsa och skriva och allt det där.

  175. Hon hade inget intresse för det-

  176. -och blev nästan irriterad
    när man försökte med:

  177. "Vad står det där?" och
    "Kan du skriva ditt namn?"

  178. När jag kom hem lade jag mig
    på soffan och satte på tv:n-

  179. -och ville inte göra läxorna. När
    mamma skulle göra läxorna med mig-

  180. -så försökte jag skapa mer tid,
    så att jag slapp göra det där.

  181. Då trodde mamma
    att jag var lat i stället.

  182. Då blev vi sura på varandra.

  183. Jag blev arg och irriterad och tyckte
    att hon skulle göra sina läxor.

  184. Det är en frustration också.

  185. Det gick ett tag,
    men sen blev vi ovänner.

  186. Kommer du ihåg
    den här pojken och tigern-boken?

  187. -Ja, jag gör det.
    -Vilken tråkig bok.

  188. -Vi var tvungna att komma igenom den.
    -Jag vet.

  189. I dag kan hon nog beskriva det
    som jättejobbigt att sitta med läxan.

  190. Jag var frustrerad och tänkte:
    "Vi klarar aldrig det här."

  191. Du sa bokstäver
    som inte ens fanns i de orden.

  192. Först trodde jag att hon inte
    koncentrerade sig och ville leka.

  193. Eller hade jag inte suttit med henne
    som jag hade gjort med storasyster?

  194. Det var väl där
    det också blev en frustration:

  195. "Varför gick det inte lika bra
    för Malin?" Så kände jag.

  196. Jag trodde att du skulle bli arg
    när jag läste fel...

  197. -...så då vågar man inte göra nåt.
    -Jag förstod inte Malin.

  198. Jag sa att du var lat.

  199. Du var ju inte lat. Jag förstod inte
    att du hade så svårt.

  200. Nej.

  201. Nånting som jag verkligen ångrar
    är att jag jämförde mina flickor.

  202. Att jag jämförde
    vem Malin är med Hanna.

  203. Det är nånting som man inte ska göra,
    som är...

  204. ...som jag i dag känner var jättefel.

  205. Tyvärr gjorde jag det.

  206. Jag visste inte så mycket om dyslexi.
    Malin visste absolut ingenting-

  207. -förrän vi skulle gå på utredning.
    Hon trodde att man var dum i huvudet.

  208. Sen var hon rädd för att andra skulle
    se henne som konstig, som sjuk-

  209. -när andra hörde ordet dyslexi. Det
    är inget man pratar om i klassrummet.

  210. Varje gång man hade frågor gick jag
    på toaletten för att slippa säga nåt.

  211. -På engelskan?
    -Ja. Det var jobbigt att säga fel.

  212. Man vågade aldrig säga fel.
    Man var rädd att de skulle skratta.

  213. När jag känner att inga barn
    ska få känna så här, alltså att...

  214. Att man ska tro
    att man är dum i huvudet.

  215. Att sitta och vara rädd
    att nån ska skratta åt en.

  216. Ju äldre hon blir, desto större krav
    ställs det. Det vet jag ju.

  217. Det blir mer omfattande läxor,
    projekt och arbeten.

  218. Jag hoppas bara att hon orkar
    och får bli det hon vill bli-

  219. -fast hon har dyslexi. Det har hon
    sagt att hon har förstått.

  220. Man kan bli det man vill, fast man
    har dyslexi. Man måste bara kämpa.

  221. Det är så sant att det inte är sant.

  222. Man ska vara uppmärksam
    om dyslexi finns i släkten.

  223. Dyslexi är ärftligt, och det är skäl
    nog att hålla barnen under uppsikt.

  224. I familjen Asp Jonzon spårade vi
    dyslexin till pappa och farfar.

  225. Svenska hade jag inga bra betyg i.

  226. När vi hade rättskrivning
    var hela papperet rött.

  227. När jag skulle läsa skrattade alla
    och jag fick läsa högt varje gång.

  228. Det märkliga är att det är först
    Oliwer som är diagnostiserad.

  229. När jag gick
    funderade ingen på detta.

  230. När Michael gick i skolan var det
    bara att han inte var mogen, riktigt.

  231. Jag tänker på din karriär. Du har
    också haft dyslektiska problem.

  232. Först nu har jag förstått det.
    Jag har aldrig förstått det.

  233. Jag visste inte att min pappa
    var dyslektiker. Det är först nu.

  234. Jag tyckte alltid att han var
    fantastisk och duktig på korsord.

  235. Det är först nu, när han skickar sms,
    som man ser det. "Jaha, okej..."

  236. Det är genom Oliwer som jag upptäckte
    att jag har ett slags problem.

  237. Vad har skolans läs- och
    skrivinlärning att lära av golfen?

  238. Att det finns så många olika sätt
    att nå samma resultat.

  239. Vi är alla så olika att hur vi tar
    oss dit kan skilja sig så mycket-

  240. -men i slutändan är det ju resultatet
    som vi alla siktar på.

  241. Föräldern får fel roll. Det blir kamp
    i stället för att umgås som familj.

  242. Sen säger alla
    att föräldrastödet är så viktigt.

  243. Vad ska man göra
    om man inte själv har koll?

  244. Jag har märkt det, när jag har
    försökt hjälpa Oliwer med grammatik.

  245. Det blir nästan så att jag vill
    gå därifrån. Jag får nästan panik.

  246. Jag förstår det inte.

  247. Hur är dina känslor när du märker...

  248. ...hur Oliwer kämpar
    och pluggar och försöker...

  249. -...men det går trögt?
    -Jag blir ledsen och arg.

  250. Det är en sån viktig del i livet,
    tycker jag.

  251. Framför allt är det tråkigt att man
    med ganska lätta hjälpmedel kan-

  252. -behålla intresset för att lära sig.

  253. Så att man inte tappar intresset.
    Det kan sitta kvar resten av livet.

  254. Oliwer, vad säger du?
    Ska du bli golfproffs?

  255. -Kanske...
    -"Kanske."

  256. Jag tycker synd om Oliwer.
    Han får kämpa hårdare på ett sätt.

  257. På ett annat sätt
    är det bra att få kämpa från början.

  258. Livet är ingen räkmacka.
    Om man lär sig kämpa från början-

  259. -har man en fördel mot alla andra.

  260. De pratade bara om att jag stavade
    dåligt, aldrig att det var medfött.

  261. Jag var dålig på svenska.

  262. Sen började jag läsa böcker,
    och det har hjälpt mig.

  263. Jag har alltid tyckt om att läsa
    och jag läser vad som helst.

  264. Det är kul att se
    att svärfar har ett nöje i att läsa.

  265. Jag önskar att alla kan få känna
    glädjen i att ta sig genom en bok.

  266. Man lyckas inte i livet
    när man inte hjälper sina barn.

  267. Det är det värsta...
    Man ska göra allt för sina barn.

  268. Det var inte så lätt.

  269. Innan jag visste att jag hade dyslexi
    var det rätt så jobbigt i skolan.

  270. Jag kände att jag var den enda i
    världen som inte kunde läsa normalt.

  271. Jag hade svårt att skriva...
    och ingen visste vad det var.

  272. För oss föräldrar
    som har svenska som andraspråk-

  273. -kan det bli svårare att hitta-

  274. -de svårigheter
    eller funktionshinder som de har.

  275. Det kan bli missförstånd jättelätt.

  276. Man upptäcker inte i god tid
    att barnet har dyslexi.

  277. -När var Stockholms blod...blad?
    -Bad.

  278. -Ja.
    -Den 8 till 9 november 1520.

  279. Jag märkte faktiskt väldigt tidigt.
    Det gjorde jag.

  280. Jag ville att hon skulle lära sig
    skriva innan hon började i skolan-

  281. -och hon skulle börja med enkla ord.

  282. Då märkte jag
    att hon vände på bokstäver.

  283. -Jag förstod inte vad det var.
    -Jag älskar dig, mamma.

  284. När jag skulle läsa och det var
    min tur så var det jobbigt.

  285. "Tänk om det kommer nåt ord som jag
    inte kan läsa och alla skrattar."

  286. "Fröken tycker att jag är konstig
    och jag får hoppa ner en klass."

  287. Jag kände att det var frustrerande
    för mig själv som mamma.

  288. Jag var nyinflyttad och behövde också
    lära mig ett nytt språk.

  289. "Vad har jag gjort fel?
    Är det fel på mig själv?"

  290. Jag kände mig väldigt ledsen.

  291. Stephanis pappa är svensktalande.
    För mig var det inte lätt att förstå-

  292. -varför han inte engagerade sig.
    Men det gällde inte honom, ansåg han.

  293. "Nej, det är inte min grej."
    "Vad då, inte min grej?"

  294. "Det är inte mitt språk."
    När Stephani fick sin diagnos-

  295. -kom det fram att han också
    hade dyslexi, men han visste inte.

  296. Våga. Gör nånting.
    Sitt inte hemma och vänta-

  297. -på att skolan eller barnet själv
    ska skrika och säga "Jag kan inte".

  298. Det är vi föräldrar
    som har ansvaret att göra nånting.

  299. Man ska våga, helt enkelt.

  300. Skolan är fixerad vid det skrivna
    ordet och har dålig koll-

  301. -på visuellt berättande
    och kollektivt lärande.

  302. Att hitta lust är centralt.

  303. Annars får vi olyckliga barn
    och knäckta föräldrar.

  304. Man vill ju höra alla goda exempel,
    att man kan leva sin dröm.

  305. Att det inte ska begränsa någon.

  306. Att bara för att jag har diagnosen,
    kan jag inte bli mer än diagnosen.

  307. Så är det ju inte. Man kan påverka
    och göra det man vill. Leva sin dröm.

  308. Textning: Peeter Sällström Randsalu
    www.broadcasttext.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Föräldraperspektivet

Avsnitt 4 av 6

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Hur är det att var förälder till ett barn med dyslexi och möta en skola som till stor del inte är rustad för problematiken? Och varför händer det så lite på skolfronten när man vet så mycket om dyslexi och dess konsekvenser? Idag har mycket av ansvaret skjutits över på föräldrarna. Det är inte bara orättvist utan ofta också olämpligt då diagnosen ofta är ärftlig. Vi möter föräldrarna till fyra barn som alla blivit upptäckta som dyslektiker alldeles för sent.

Ämnen:
Pedagogiska frågor > Specialpedagogik > Dyslexi och dyskalkyli
Ämnesord:
Dyslektiker, Dyslexi, Elever med särskilda behov, Läs- och skrivsvårigheter, Skolan, Undervisning
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning

Alla program i Dysselecksi

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaDysselecksi

Jag låtsas som inget

Avsnitt 1 av 6

Artonåriga Johanna Gustafsson har kämpat sig igenom skolan och går nu sista terminen på gymnasiet. Hennes dyslexi upptäcktes inte förrän hon gick i åttan. Tillsammans med Niklas Hyland följer vi Johanna under hennes sista termin och i kampen mot och med bokstäverna.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaDysselecksi

Det känns för djävligt

Avsnitt 2 av 6

Artonåriga Johanna Gustafsson har kämpat sig igenom skolan och går nu sista terminen på gymnasiet. Tillsammans med Niklas Hyland följer vi henne i kampen mot och med bokstäverna. Dessutom ger en rad forskare råd och tips till dyslektiker och deras lärare.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaDysselecksi

Dyslexi - Studiosamtal

Avsnitt 3 av 6

Forskare, pedagoger och dyslektiker diskuterar varför skolan inte klarar att hjälpa elever med dyslexi, förrän det nästan är för sent. Numera har man goda kunskaper om läs- och skrivsvårigheter. Men trots detta har skolan svårt att fånga upp elever med dyslexi, alldeles för få elever får hjälpen de behöver.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaDysselecksi

Föräldraperspektivet

Avsnitt 4 av 6

Hur är det att se sitt barn kämpa med och mot bokstäverna och möta en skola som inte är rustad för problematiken? Vi möter föräldrarna till fyra barn som alla blivit upptäckta som dyslektiker alldeles för sent.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaDysselecksi

Varför händer så lite i skolan?

Avsnitt 5 av 6

Av de barn som börjar i första klass har 5-8 procent dyslexi i varierande grad. Dyslexi är lätt att upptäcka och går med metodisk träning att lindra ganska väsentligt. Ändå finns det ingen nationell handlingsplan för hur skolan ska hjälpa de här barnen.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Access
Längd:
TittaDysselecksi

Johanna mot studenten

Avsnitt 6 av 6

Är det rimligt att en dyslektikers skoltid ska vara en lång kamp när kunskapen för att kunna ge hjälp finns? Vi följer Johanna under hennes sista gymnasietermin. Forskare ger råd och tips till dyslektiker och deras lärare. Programledare: Niklas Hyland.

Produktionsår:
2013
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Visa fler

Mer lärarfortbildning & pedagogiska frågor

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta Lärlabbet

Ökad psykisk hälsa

Tema: elevhälsa. Hur uppnår man ökad psykisk hälsa i skolans värld? På Rotskärsskolan i Älvkarleby ses eleverna som sakkunniga i arbetet med elevhälsa. De vet var bristerna och problemen finns och blir delaktiga i det förebyggande arbetet för bättre fysisk och psykisk skolmiljö. Skolchef GunnMari Nordström berättar om hur vuxna och elever arbetar tillsammans med att förebygga stress, kränkningar och psykisk ohälsa. Reportaget följs upp av samtal i studion.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Skolministeriet

Varför är vi inte nöjda med skolmaten?

När en gymnasieskola i Nyköping började att servera helvegetarisk mat på onsdagar hösten 2013, ledde det till protester i form av hamburgergrillning utanför skolan. Sedan dess har vegetarisk mat blivit vanligare, men förändringar i skolmaten väcker alltjämt starka känslor i de breda folkdjupen. Trots att Sverige är ett av få länder i världen där elever serveras varm mat avgiftsfritt, så kännetecknas vår inställning till skolmaten av individuella krav och allmänt missnöje. Varför är det så?