Titta

UR Samtiden - Möt Almaprisvinnaren 2015

UR Samtiden - Möt Almaprisvinnaren 2015Dela
  1. Allra först vill jag säga:
    Grattis! Välkomna till Sverige.

  2. Ni har fått Litteraturpriset
    till Astrid Lindgrens minne 2015.

  3. Ni landade igår. Hur känns det?

  4. -Vi känner lycka.
    -Ja.

  5. Det känns spännande,
    och vi är tacksamma.

  6. -Vi är mycket tacksamma.
    -Underbart.

  7. Vi kanske ska börja.
    - Och du, Carole, har med dig bilder.

  8. Vi kanske kan visa dem
    under samtalets gång.

  9. Vi kan väl börja
    med en av hörnstenarna i ert arbete-

  10. -och det är lustläsning.

  11. Kan du berätta
    om era tankar kring det?

  12. Ett av de största problemen
    i Afrika och i Sydafrika-

  13. -är att så många barn
    lär sig läsa och skriva-

  14. -utan att uppleva den styrka och glädje
    som läsning och skrivande kan ge.

  15. En sak som vi i Praesa
    alltid har försökt göra-

  16. -är att låta berättelser vara det
    centrala vid läs- och skrivinlärning.

  17. Det finns välgrundade
    teorier och tankar om det här-

  18. -som visar att om barn är motiverade-

  19. -och om de är engagerade i nåt
    som de tycker känns meningsfullt...

  20. Vi vet ju att vägen till
    ett barns hjärta går via berättelser.

  21. Då lär de sig mycket lättare.

  22. Att först lära sig bokstäver och ljud,
    och sen sitta och kopiera ord-

  23. -känns meningslöst för ett barn
    som inte förstår-

  24. -vikten av att kunna läsa och skriva.

  25. Vi ser läsning
    som nåt lustfyllt, roligt och givande.

  26. Det är anledningen
    till att vi gör det som vi gör.

  27. Det är intressant.
    Barnets perspektiv är utgångspunkten-

  28. -samtidigt som litteraturen
    sätts i centrum.

  29. För att det ska vara kul att läsa
    behövs ju bra böcker.

  30. Det ställer också krav på litteraturen.

  31. Ja, verkligen,
    och det är en utmaning för oss.

  32. Som ni säker vet-

  33. -har Afrika en stor tradition
    av muntligt berättande-

  34. -men genom historien
    har man hindrat de afrikanska språken-

  35. -från att bli stora språk
    för tryckt litteratur.

  36. Vi måste överbrygga uppdelningen-

  37. -mellan "instinkten" att berätta,
    som vi alla har-

  38. -och läsningen av berättelser
    i tryckta böcker.

  39. I Sydafrika
    måste vi utveckla litteratur för barn-

  40. -och samtidigt uppmuntra vuxna
    att läsa berättelser ihop med barnen.

  41. Vi ska prata mer om det sen.

  42. Ni arbetar på så många olika nivåer
    för att främja läsning.

  43. Men om vi tar det från början...

  44. Praesa grundades av
    en speciell person - Neville Alexander.

  45. Kan ni berätta om honom?

  46. Jag kanske ska börja,
    för jag träffade Neville i början-

  47. -när han hade grundat Praesa.

  48. Neville hade varit lärare. På 1950-talet
    var han lärare i Sydafrika.

  49. Han var en framstående historiker
    - och politisk aktivist.

  50. Han satt fängslad på Robben Island
    i tio år-

  51. -med bland annat Nelson Mandela.

  52. Han engagerade sig för barn, litteratur,
    demokrati och mänskliga rättigheter.

  53. Han grundade Praesa år 1992-

  54. -för att titta närmare på
    alternativa metoder som hade kommit-

  55. -inom utbildningsområdet i Sydafrika-

  56. -och som vi kunde dra lärdom av
    när landet skulle få ett nytt styre.

  57. Det var till exempel
    undervisning i tidig ålder-

  58. -som regeringen inte satsade på,
    förutom för vita barn-

  59. -och vuxenutbildning,
    som regeringen inte ansvarade för.

  60. Det var så det började.

  61. Jag har bilder på Neville.
    Få se om jag kan hitta en.

  62. Där är han. Det här var i starten.
    Här ser ni det första teamet.

  63. Det kommer fler bilder på honom.

  64. Du återvände till Sydafrika efter att ha
    levt i exil i Storbritannien i några år.

  65. Ja, jag bodde i Storbritannien i tio år.

  66. Det var självvald exil. Min dåvarande
    partner ville inte göra militärtjänst.

  67. Jag var lärare och hade turen-

  68. -att få lära mig intressanta metoder
    för läs- och skrivundervisning.

  69. Det var metoder som värdesatte-

  70. -meningsskapande och...glädje,
    kan man säga.

  71. När jag återvände till Sydafrika-

  72. -ville jag arbeta utifrån det synsättet
    på läs- och skrivinlärning.

  73. Folk sa: "Du måste träffa Neville. Han
    kommer att förstå vad du pratar om."

  74. Neville sa att det som de
    saknade mest på Robben Island-

  75. -var ljudet av barnaröster.

  76. Han brydde sig verkligen om barn-

  77. -och ville göra upplyftande saker
    även för mycket små barn-

  78. -vilket är ganska ovanligt i Sydafrika.

  79. När du återvände
    hade Praesa precis grundats.

  80. På den tiden hade ni
    kopplingar till universitet i Kapstaden.

  81. Ni startar projekt, men ni utvärderar
    dem också vetenskapligt.

  82. Kan du berätta lite mer om det?

  83. Att vi var knutna till universitet
    innebar delvis ett erkännande av-

  84. -att det är viktigt att ha
    en välgrundad teoretisk utgångspunkt.

  85. Vi arbetar alltid utifrån
    en rad principer, kan man säga.

  86. En huvudprincip
    var att i ett land som Sydafrika-

  87. -är det ingen mening
    att forska för forskningens skull-

  88. -för att till exempel bli publicerad.

  89. Poängen var att vi skulle lösa
    verkliga, jordnära problem.

  90. Vi hade ett antal
    fleråriga forskningsprojekt-

  91. -som undersökte
    hur vi kan ta itu med utmaningarna-

  92. -som uppstod
    när apartheid avskaffades-

  93. -och man blandade barn som var
    vana att undervisas i åtskilda grupper.

  94. Plötsligt skulle undervisningen
    ske i gemensamma klassrum.

  95. Vår forskning syftar alltid till att
    lösa problem och beskriva vad vi gör-

  96. -så att andra kan lära sig av det
    och kanske arbeta på liknande sätt-

  97. -för att få till stånd
    en förändring på utbildningsområdet.

  98. Ni fokuserade mycket på skolan
    i början, eller hur?

  99. Ni hade tankar om
    tidig läs- och skrivinlärning-

  100. -och att man kan lära sig
    läsa och skriva på två språk samtidigt-

  101. -och om hur viktigt det är
    med undervisning på modersmålet.

  102. Sir Neville Alexander
    var mycket tydlig med-

  103. -att i en demokrati, som Sydafrika
    höll på att utvecklas till...

  104. Ett flerspråkigt land
    är ingen verklig demokrati-

  105. -om folk inte har möjlighet
    att använda sina språk.

  106. Hans kunskaper om språkförmågan
    och flerspråkighet-

  107. -präglade arbetet med
    läs- och skrivinlärning i tidig ålder-

  108. -där såna som jag
    bidrog med våra erfarenheter.

  109. Jag lärde mig-

  110. -hur viktigt det är med modersmåls-
    baserad undervisning - för alla barn.

  111. Alla i publiken förstår det här, för
    alla har ett modersmål - eller flera.

  112. Man tänker och känner
    på ett visst språk.

  113. Det språket ger förstås
    bäst förutsättningar för inlärning.

  114. I afrikanska länder, och Sydafrika
    skiljer sig inte på den punkten-

  115. -är det gamla kolonialspråket
    dominerande-

  116. -så en majoritet av barnen
    missgynnas allvarligt-

  117. -om man inte hittar kreativa sätt
    att använda både deras modersmål-

  118. -och språket
    som alla vill och behöver kunna.

  119. Det finns mycket forskning
    som tydligt visar att...

  120. Man måste inte lämna sitt språk vid
    skoldörren för att lära sig engelska.

  121. Det är precis tvärtom. Vår princip är
    att utgå från det som barnen kan-

  122. -sen bygger man på med ny kunskap.

  123. Så gör man tyvärr inte i Sydafrika.
    Vi kämpar för att genomföra det.

  124. Ni har elva officiella språk, men i
    skolorna används väl mest engelska?

  125. -Ja.
    -Just det...

  126. Sen startade ni ett annat projekt,
    - Du jobbade med det, Ntombi.

  127. Ett projekt
    om tvåspråkig läs- och skrivinlärning-

  128. -på låg- och mellanstadieskolan
    Battswood Primary School. - Berätta!

  129. Jag kom till Battswood år 1998.

  130. 1997 utbildade jag mig till lärare,
    jag tror att det var mitt tredje år.

  131. Carole och Neville kom på besök.

  132. De ville hitta lärare
    som talade både engelska och xhosa-

  133. -till skolor med barn som...

  134. Ännu i dag får barn i Sydafrika
    börja i engelskspråkiga skolor-

  135. -trots att de talar xhosa.

  136. I skolan i Battswood talade rektorn och
    personalen engelska och afrikaans-

  137. -men de flesta av barnen talade xhosa.

  138. De kom från en svart förstad
    och ville förstås ha en bra utbildning.

  139. Det fanns alltså en skillnad
    mellan vilka språk barnen talade-

  140. -och vilka språk lärarna talade.

  141. Och skolans språkpolicy
    gynnade engelska.

  142. Jag skulle stötta barnens modersmål
    men också deras engelska.

  143. Barn med xhosa som modersmål skulle
    inte bara använda engelska i skolan.

  144. Det var tanken,
    och Carole blev min mentor.

  145. Jag var nyutexaminerad, och det
    var en svår uppgift som väntade.

  146. Vad hade jag gett mig in på?

  147. Så kom jag då till den här skolan,
    och där blev det ju olika konflikter.

  148. Jag skulle visa att jag dög som lärare
    inför barnen och de andra lärarna.

  149. Jag försökte hitta min plats.

  150. På den tiden
    var xhosa ett språk med låg status-

  151. -speciellt i skolan, policyn
    var att engelska var huvudspråket.

  152. Och där kom jag och sa att barnen
    måste få lära sig på xhosa också.

  153. Jag började 1998, och vi arbetade
    med en klass från årskurs ett-

  154. -till årskurs sex. De undervisades
    på både xhosa och engelska.

  155. Du arbetade där i sex år.
    Det var väl en lång resa?

  156. Det tog tid att förändra attityderna,
    eller hur?

  157. Ja, barnens attityd-

  158. -för de kom huvudsakligen från fattiga
    svarta förstäder där man talade xhosa.

  159. De började skolan
    med hopp om en bättre framtid.

  160. En bättre framtid är ofta synonymt
    med att kunna engelska.

  161. Men jag ville att vi skulle tala xhosa.

  162. Det fanns också lärarkollegor
    som hade problem med mig.

  163. Och föräldrarna blev förstås upprörda.

  164. Jag ville att deras barn skulle lära sig
    på ett annat språk än engelska.

  165. Jag försökte förmedla till dem-

  166. -att det inte räcker med engelska
    för att barnen ska lära sig.

  167. De behöver få undervisning
    på sitt modersmål.

  168. Carole.

  169. En stor svårighet för Ntombi-

  170. -förutom att hon var
    den enda läraren som pratade xhosa-

  171. -var att vi sa
    att barnen är fullt kapabla-

  172. -att lära sig läsa och skriva
    på både xhosa och engelska.

  173. Lärarna opponerade sig mot det.
    De sa: "Det är för svårt för dem."

  174. "Hur ska de kunna lära sig språkljuden
    i både xhosa och engelska?"

  175. Vi sa: "Oroa er inte för det.
    Vi ska läsa bra berättelser för dem."

  176. Utmaningen var
    att hitta berättelser på xhosa.

  177. Hur skulle vi hitta bra material som
    kunde inspirera dem att börja skriva?

  178. En strategi som vi använde var nåt
    som vi kallade "interaktivt skrivande".

  179. Ntombi blev en förebild
    när barnen skulle skriva på xhosa.

  180. Jag tror att det hade stor betydelse.

  181. Redan i första klass skrev barnen
    på både xhosa och engelska.

  182. De skrev brev. Carole skrev brev
    till dem, och de skrev till Carole.

  183. Vi skapade en atmosfär där barnen
    hade en anledning att skriva.

  184. Det fanns ett syfte och en mottagare.
    De satt inte bara med övningsuppgifter.

  185. Vi började med brev
    från folk som hade besökt skolan-

  186. -och sen fortsatte vi med dagböcker.

  187. Jag mötte motstånd i början-

  188. -men långsamt
    fick jag en relation till barnen.

  189. Min relation till barnen förbättrades
    liksom min relation till föräldrarna.

  190. Föräldrarna såg
    att barnen gjorde framsteg-

  191. -för barnen skrev inte bara på engelska
    utan på xhosa också.

  192. I början när vi hade diskussioner
    med föräldrarna-

  193. -sa Neville alltid: "Den som är
    informerad fattar informerade beslut."

  194. Men föräldrarna
    hade inte fått information om-

  195. -vad undervisning
    på modersmålet innebär.

  196. När föräldrarna förstod att barnen
    skulle lyckas bättre i skolan-

  197. -och få bättre jobb,
    om de undervisas på båda språken-

  198. -när de hade informerats om det
    gick det bra.

  199. Till slut lyckades du få föräldrarna
    att bli mer positiva-

  200. -men skolans personal
    var kanske svårare att övertyga.

  201. Ja, det stämmer. De kunde ju förstås
    se vilka framsteg barnen gjorde-

  202. -men det berodde på
    att vi lade ner mycket arbete-

  203. -och litade på barnens förmåga
    och trodde på det här.

  204. När vi lämnade skolan efter sex år-

  205. -hoppades vi
    att man skulle fortsätta arbetet-

  206. -och att man skulle anställa lärare
    som talade xhosa-

  207. -och att fler föräldrar
    skulle komma dit och läsa för barnen-

  208. -men tyvärr blev skolan
    nedläggningshotad...

  209. Så det hänger på de vuxnas vilja.

  210. Vi har en språk- och utbildningspolicy
    sen 1997-

  211. -som Praesa var med och tog fram.

  212. Grundtanken är modersmålsbaserad
    tvåspråkig utbildning.

  213. Tyvärr har det varit mycket svårt
    att övertyga...

  214. ...regeringen, antar jag, att det
    är möjligt att starta en utveckling-

  215. -som leder till att alla barn till slut
    får undervisning på två språk.

  216. Det är bara engelsktalande barn
    och några av dem som talar afrikaans-

  217. -som kan använda sitt modersmål
    ända upp till universitetsnivå.

  218. Majoriteten av barnen som lyckas-

  219. -lyckas trots
    mycket svåra förutsättningar.

  220. Barnen som kommer in
    på före detta "vita" skolor-

  221. -de lyckas för att de har fått
    den stöttning som de behöver.

  222. Vi säger inte att barnen inte
    är kapabla att lära sig engelska.

  223. Alla barn kan lära sig olika språk,
    det vet vi.

  224. Men det måste finnas
    rätt förutsättningar för det.

  225. De flesta barn i Sydafrika
    ges inte de förutsättningarna-

  226. -så därför har vi alltid sagt-

  227. -att det ska vara både afrikanska språk
    och engelska i skolan.

  228. Det ger barnen
    bäst förutsättningar i livet.

  229. Ännu i dag medan vi sitter här-

  230. -får barnen tre års undervisning
    i afrikanska språk.

  231. Engelsktalande barn får också
    modersmålsundervisning.

  232. Efter tre år byter man
    undervisningsspråk till engelska.

  233. Man utgår ifrån att barnen ska kunna
    skriva, läsa och bedömas på engelska.

  234. Men de har inte fått chansen
    att lära sig det.

  235. Har regeringens inställning förändrats?

  236. Eller stångar ni fortfarande
    era pannor blodiga?

  237. Det känns som om man hoppas
    att det ska finnas en genväg.

  238. Så tycker vi nog allihop.
    Det är så det känns.

  239. Vi har en ny policy
    som håller på att införas i år.

  240. Man talar om en
    "gradvis utökning av afrikanska språk".

  241. Det gäller ämnet afrikanska språk
    i skolorna. Så återigen...

  242. Vi tycker ju att alla sydafrikanska barn
    ska lära sig varandras språk-

  243. -men fortfarande får inte barn som
    talar ett afrikanskt språk hemma-

  244. -undervisning på sitt eget språk
    samtidigt som de lär sig andra språk.

  245. Detta i kombination
    med dåliga undervisningsmetoder-

  246. -har lett till den katastrofala
    situationen i skolorna i dag.

  247. Jag såg ett citat av Neville Alexander.

  248. Han sa:
    "Vi har bedrivit forskning i skolorna"-

  249. -"men man kan inte förespråka
    effektiva undervisningsmetoder"-

  250. -"innan det finns förutsättningar
    för att kunna använda dem."

  251. Ni startade ett annat projekt,
    läskulturprojektet, år 2002.

  252. Berätta mer om det.

  253. Det började med vårt arbete i
    Battswood. Vi utbildade också lärare.

  254. Flera initiativ kom
    från universitetet i Kapstaden.

  255. Där utbildar vi både lärare och lärar-
    utbildare med flerspråklig inriktning.

  256. Problemet var att det inte fanns
    tillräckligt med resurser.

  257. Till exempel i Battswood
    när Ntombi undervisade-

  258. -hade vi inte lika bra material på xhosa
    som på engelska.

  259. Ett av våra mål har alltid varit
    att ändra synen på språken-

  260. -så att vi inte betraktar afrikanska
    språk som sämre än engelska.

  261. Man behöver inte vara lingvist
    för att förstå-

  262. -att om man använder ett språk
    utvecklas det inom fler domäner.

  263. Ett vanligt argument
    mot att använda afrikanska språk är:

  264. "Men ni har ju inte terminologin."

  265. Vi sa: "Men då får vi väl utveckla den."

  266. Det första vi gjorde var en almanacka
    för 1998 som var trespråkig-

  267. -så att eleverna och lärarna
    kunde ha nåt att referera till.

  268. Den gav upphov till diskussioner.

  269. Man ifrågasatte
    vad vi hade kallat de olika månaderna.

  270. Om ett språk inte används i tryck-

  271. -blir ju lexikonet flytande.

  272. Neville brukade säga:
    "Carole, publicera och ta smällen!"

  273. Han menade att då kan man få
    en diskussion och komma vidare.

  274. Vi gjorde den, och en informationsskrift
    till familjerna om flerspråkighet.

  275. Vi gjorde en lärarkalender år 2000,
    vi gav ut flera publikationer.

  276. Tanken med det var-

  277. -att visa alla som ville lyssna,
    speciellt utbildningsdepartementet-

  278. -att vi med hjälp
    av översättningar och originaltexter-

  279. -kan börja bygga upp en litteratur-

  280. -som är tillräckligt bra för att man ska
    kunna undervisa på afrikanska språk.

  281. Men vi var väldigt
    energiska och idealistiska-

  282. -och det har tagit mycket längre tid
    än vi hade hoppats på.

  283. Men det har ju skett,
    och vi har helt klart...

  284. Arbetet som Praesa genomförde
    under åren visade vad som var möjligt-

  285. -och inspirerade andra
    att börja göra samma sak.

  286. Inledningsvis är det svårt för förlagen
    att ge ut böcker på ett språk-

  287. -där böcker inte efterfrågas,
    så vi samlade in pengarna-

  288. -för vi har alltid varit tvungna
    att samla in våra egna pengar.

  289. Vi samlade in pengar så att vi
    kunde gå till ett förlag och säga:

  290. "Vi tar fram berättelserna
    och sen köper vi en upplaga från er."

  291. Läskultur-programmet,
    som den nederländska regeringen...

  292. Den holländska regeringen
    finansierade läskulturprojektet-

  293. -och vi gav ut ungefär 40 publikationer
    inom ramen för det projektet.

  294. Främst på afrikaans och engelska,
    men även på andra språk.

  295. Tack vare Praesa och organisationer
    som Biblionef South Africa-

  296. -finns det många barnböcker
    på de afrikanska språken-

  297. -men på en bokhandel i Kapstaden
    hittade jag bara en bok på xhosa.

  298. "Herd Boy" av Niki Daly.

  299. Jag såg några böcker på afrikaans,
    och resten var på engelska.

  300. Så det finns ingen officiell marknad
    för böcker på de afrikanska språken.

  301. Vi hoppas på ett partnerskap-

  302. -med en av
    Sydafrikas största bokhandelskedjor.

  303. De vill gärna börja läsa med barnen
    i bokhandlarna-

  304. -och vi vill få dem att ge böcker
    på afrikanska språk större utrymme.

  305. De som pratar dessa språk måste
    efterfråga böckerna på bokhandeln.

  306. Man måste skapa en efterfrågan,
    och det är det vi inriktar oss på nu.

  307. Men vi har tagit fram
    ett antal böcker genom åren.

  308. Och inte bara vi. Den där bilden-

  309. -föreställer den första boken Biblionef
    gav ut, och som vi hjälpte till med.

  310. En annan utmaning
    när man ger ut böcker-

  311. -med hjälp av utvecklingsbidrag, som
    ofta sker i många afrikanska länder-

  312. -och man inte samarbetar med förlag-

  313. -som kan sörja för
    omtryck och lagerföring av böcker-

  314. -så glöms böckerna snart bort.

  315. Det är den boken ett exempel på.

  316. Den kom ut, vi distribuerade ett antal
    exemplar, och sen försvann den.

  317. Sånt försöker vi undvika nu.

  318. Men så är det inte bara i Sydafrika.
    Ni jobbade sen med ett annat projekt-

  319. -som hette Stories Across Africa,
    som var ett enormt projekt.

  320. Ja, det var nog då jag blev gråhårig.

  321. Det var alldeles för ambitiöst.

  322. Tanken var att afrikanska barn-

  323. -från väldigt skilda bakgrunder-

  324. -borde precis som barn i Europa
    eller nån annanstans-

  325. -få dela med sig av sina berättelser
    och skapa ett gemensamt universum.

  326. Gemensamma föreställningar
    och idéer, fast på sina egna språk.

  327. Det var tanken bakom Stories Across
    Africa. Vi ville arbeta tillsammans-

  328. -och vi hade grupper från norra, västra,
    östra, mellersta och södra Afrika.

  329. Praesa koordinerade projektet, och...

  330. Tanken var att vi tillsammans
    skulle få in berättelser-

  331. -som vi sen skulle samla i böcker
    och översätta till samtliga dessa språk.

  332. Det var en väldigt ambitiös idé-

  333. -och vi behövde få in pengar
    till det här projektet.

  334. Vi hade pengar till de fyra första åren-

  335. -och vi lyckades ta fram
    en första uppsättning böcker.

  336. Ni ser dem på golvet där -
    Little Hands-böckerna.

  337. Vi översatte dem till 23 språk,
    men sen bytte vår finansiär inriktning-

  338. -mot högre utbildning, så de ville inte
    fortsätta finansiera projektet.

  339. Det var väldigt svårt
    att få pengar till ett sånt projekt-

  340. -för man anser att det är förlagen
    som ska ge ut böcker.

  341. "Ska vi betala er för att ge ut böcker?
    Varför ger inte förlagen ut dem?"

  342. Ett problem var att förlag
    i andra afrikanska länder-

  343. -inte hade råd att ge ut litteratur.

  344. Den gick inte att sälja till skolorna-

  345. -eftersom skolorna - apropå
    att läsa för nöjes skull...

  346. Metoden som skolorna använder
    för att lära barnen att läsa-

  347. -kan inte ta in att nöjesläsandet
    är en del av att lära sig att läsa.

  348. Och eftersom
    de inte kan ta in den kunskapen-

  349. -köper de afrikanska regeringarna inte
    böcker till skolorna-

  350. -i så stora volymer
    att det lönar sig för förlagen-

  351. -att hålla på med sånt här.

  352. Så det sker fortsatt bara fläckvis.

  353. Och det är väldigt ofta
    det gamla kolonialspråket-

  354. -som används inom undervisningen,
    och de afrikanska språken...

  355. Även utanför Sydafrika,
    i de flesta fall.

  356. Ja, det känns som om
    vi hela tiden måste bevisa-

  357. -att det är värt
    att investera i modersmålen.

  358. Vi borde inte
    behöva forska mer för att visa-

  359. -att barn med afrikanska modersmål
    lyckas bra i skolan-

  360. -om de får studera på sitt eget språk.

  361. Vi borde inte behöva bevisa det,
    men ändå måste vi hela tiden-

  362. -övertyga utbildningsmyndigheterna om
    att det är så. Fortfarande.

  363. "Vi vill se
    era randomiserade kontrollstudier."

  364. Så det är nästa steg.

  365. Ni hade även studiecirklar för
    afrikanska illustratörer och författare-

  366. -för att ni ville stärka litteraturen-

  367. -som faktiskt
    skrivs och illustreras i Afrika.

  368. Och de leddes av Niki Daly,
    som också är sydafrikan.

  369. Ja. Med Stories Across Africa gjorde vi
    nåt som nu framstår som ganska naivt.

  370. Vi efterlyste berättelser-

  371. -och vi trodde att vi skulle få in
    massvis med berättelser-

  372. -för tonåringar,
    större barn och mindre barn-

  373. -och så skulle vi samla dem
    i stora antologier.

  374. Men det fungerar inte så. Om man inte
    har en kultur där folk läser-

  375. -så går det inte
    att försörja sig som författare.

  376. Vi fick in en del berättelser, och
    de bästa var riktade till tonåringar.

  377. Ett fåtal berättelser för större barn,
    och ingenting för mindre barn.

  378. Så vi kallade in Niki-

  379. -och kom på att vi skulle starta
    en studiecirkel och bjuda in författare-

  380. -och folk som brinner för barnlitteratur
    från andra delar av Afrika.

  381. Niki hade en studiecirkel
    där vi utforskade-

  382. -vilket material
    som vore lämpligt för de små barnen.

  383. Det var så vi samarbetade med Niki.

  384. Men ett intressant resultat av detta-

  385. -var att...

  386. Ett antal medlemmar
    ur Stories Across America-teamet-

  387. -tog fram åtta små böcker-

  388. -och på Praesa hade vi tagit fram
    våra första Little Hands-böcker-

  389. -några år tidigare,
    med Pixiböckerna som förebild.

  390. Ni har dem här i Europa.

  391. Vi hade inte råd att göra bebisböcker,
    så det blev Little Hands-böcker.

  392. Men efter Nikis studiecirkel-

  393. -och dessa åtta böcker
    från olika afrikanska länder-

  394. -så samlade vi dem med åtta andra
    böcker som valdes ut av teamet-

  395. -och som skulle vara
    representativa för alla barn.

  396. Vi fick fundera över saker som
    "Får en hund sitta på soffan"-

  397. -"och slicka bebisen i ansiktet?"
    "Nej, det går inte för sig hos oss!"

  398. "I vår kultur
    kommer man inte med blommor."

  399. Och då sa nån: "Men i Rwanda
    har vi blommor med oss!"

  400. Så vi hade en massa intressanta
    samtal och diskussioner-

  401. -och det resulterade i det här paketet
    med sexton små böcker.

  402. Det tjänar som påminnelse om att
    Afrika är en kontinent, inte ett land.

  403. Ett rikt skiftande land.

  404. Men 2006 händer nånting.

  405. Ni startar läsklubben Vulindlela
    i förstaden Langa.

  406. Historien bakom denna.
    Vem vill plocka upp den tråden?

  407. På Battswood-skolan
    försökte vi inrätta ett läsrum-

  408. -där föräldrar läste för barnen.
    Det fungerade ett litet tag-

  409. -men sen förvandlades det till läxhjälp.
    Sen startade vi "Läsande mammor"-

  410. -där mammor
    fick komma till skolorna och läsa.

  411. Det förvandlades till forsknings-
    projektet Free Reading in Schools-

  412. -där vi åkte ut till skolorna
    och läste för barnen.

  413. Vi märkte snart att lärarna
    bara försvann. "Vi är upptagna."

  414. "Vi måste kopiera lite. Men läs ni."

  415. -"Ni är så bra på det."
    -Precis. Men barnen älskade det.

  416. Så den kunskapen hade vi med oss-

  417. -när Neville Alexander
    kontaktades av en lokal förening-

  418. -som ville ha hjälp
    med Langas ungdomar.

  419. Det var så idén
    till läsklubben Vulindlela föddes.

  420. Vi ville stärka ungdomarnas ställning.
    Vi handledde dem-

  421. -så att de
    kunde hjälpa de yngre barnen.

  422. Min och mina kollegors erfarenhet
    av unga barns inlärning-

  423. -och våra erfarenheter från kampanjen
    för att främja läsglädje tog vi med oss-

  424. -när vi startade denna läsklubb.

  425. Vi började med en grupp unga elever-

  426. -som var i åldrarna sju till tolv år.

  427. Vi hade turen
    att hitta ett hem i en skola-

  428. -så varje lördag kl. 10-12
    kom det en grupp barn-

  429. -med sina småsyskon för att läsa-

  430. -berätta historier och skriva
    tillsammans med vuxna-

  431. -och med varandra.

  432. Berätta vad man gör i en läsklubb,
    för det här ser vi även senare-

  433. -när allt fler läsklubbar dyker upp.

  434. Man brukar väl hålla på mellan
    tio och tolv på lördagsförmiddagarna?

  435. Men vad händer
    under dessa två timmar?

  436. Det beror på antalet barn
    och antalet frivilliga.

  437. Så man kan säga
    att man behöver en läsklubb.

  438. Men på läsklubben Vulindlela
    började vi med två timmar-

  439. -och i början
    kom barnen bara dit och lekte.

  440. Det var ett sätt att skapa en atmosfär
    som andades nöje och glädje.

  441. Barnen kom från en skola
    där man aldrig läste för skojs skull-

  442. -så vi ville skapa en plats
    som barnen helt enkelt ville komma till.

  443. Det var viktigt att det var nåt annat
    än skolan, som var nåt negativt.

  444. Det var tvunget att vara helt
    annorlunda. Barnen kom dit och lekte-

  445. -och sjöng egna sånger
    och nya sånger-

  446. -som vi sen skrev ned när folk
    återvände till sina egna grupper.

  447. Så det började med lekar och sånger,
    och lite senare även högläsning-

  448. -där en förälder, en vuxen
    eller ett barn berättar en historia.

  449. Både på engelska och på xhosa,
    för vissa av barnen kom från skolor-

  450. -där språket var engelska, medan
    andra barn undervisades på xhosa.

  451. Vi ville använda språken
    som barnen lärde sig i skolan-

  452. -så vi gjorde allting
    både på engelska och på xhosa.

  453. Så alla interaktiva skrivkurser
    och alla erfarenheter från Battswood-

  454. -och Frisc-projektet
    har samlats i dessa läsklubbar.

  455. Det är det arbetet vi fortsätter med nu.

  456. Men i början var det svårt
    att få läsklubbarnas ledare att...

  457. De ville att ni skulle leda allt,
    så ni startade studiecirklar för dem.

  458. Vi sa åt dem att inte utvärdera
    eller undervisa barnen.

  459. Att inte fråga dem vad de har läst
    eller be dem läsa högt inför alla.

  460. Men de förstod inte det, för de
    kom ju med sina egna erfarenheter-

  461. -från hur de undervisades,
    till de här läsklubbarna.

  462. Det var svårt för dem, och då kändes
    det lättare att lämna över ansvaret.

  463. Så de fick också lära om.

  464. Men det tog tid.

  465. Det var ett mentorskap genom
    deltagande. Alla som ville komma-

  466. -fick komma dit och delta.
    Och den gnistan...

  467. Det där när man säger:
    "Kom och var med, och engagera er"-

  468. -"för då kommer ni
    att lära er nya sånger och lekar."

  469. "Ni får lära er att läsa en berättelse."

  470. Det här var nåt helt nytt för många,
    och för att få lite självförtroende-

  471. -behöver man handledning.

  472. Det för oss tillbaka till våra främsta
    principer, att läsandet och skrivandet-

  473. -är sociala och kulturella företeelser-

  474. -så för att bli en del av läsarnas
    och författarnas gemenskap-

  475. -oavsett ålder, så måste man bete sig
    som en läsare och författare.

  476. Man får sälla sig till mer erfaret folk,
    som får en att känna sig välkommen-

  477. -och som kan lära upp en
    i de sedvanor-

  478. -som värderas av denna gemenskap.

  479. Den där känslan av tillhörighet
    fungerade som en magnet i Vulindlela.

  480. Malusi var nog en av dem
    som drogs dit av den magneten.

  481. -Hej, allihop.
    -Förlåt, Malusi.

  482. När Vulindlela-klubben öppnades-

  483. -så sa Praesa-folket
    att de inte tänkte leda verksamheten.

  484. Jag bjöds in till läsklubben, och när
    jag kom dit stod barnen och väntade.

  485. De började leka, och jag tänkte:
    "Är de inte här för att läsa?"

  486. Jag förstod inte hur viktigt det är
    med sånger och lekar-

  487. -när det gäller
    att få barn att börja läsa.

  488. Jag inspirerades
    av läsklubben Vulindlela i Langa-

  489. -där man sjöng sånger som skapade
    ett inkluderande rum för barnen.

  490. För det känns alltid bra att kunna
    nånting som även andra kan.

  491. Då känner man sig inkluderad,
    och man känner tillhörighet.

  492. Det var förhållanden som gjorde att
    barnen ville delta och läsa böcker-

  493. -för de kände sig uppskattade,
    och de fick kontakt med vuxna-

  494. -som brydde sig om dem
    och läste med dem.

  495. Så det var naturligt att barnen
    ville vara med och läsa böcker-

  496. -för här såg de
    att läsning uppskattades.

  497. Barnen kände sig omhändertagna,
    att de fick tid på sig-

  498. -och att berättelserna delades
    på ett meningsfullt sätt.

  499. Så det var en
    väldigt värdefull upplevelse för mig.

  500. Som Carole sa så lär vi oss
    genom att uppleva saker-

  501. -så om man upplever nåt positivt
    så vill man föra det vidare.

  502. Jag åkte hem till Lower Crossroads,
    och jag och några andra ungdomar sa:

  503. "Vi borde också starta en läsklubb."

  504. Men det skulle inte bli en läsklubb
    där man bara pratar om böcker.

  505. Här skulle man även leka och sjunga
    och göra teater av berättelser.

  506. Och även anordna aktiviteter
    som fördjupar berättelsernas mening.

  507. Vi startade en läsklubb som heter
    KwaFaku-Vulindlela-

  508. -och som inspirerades
    av läsklubben i Langa.

  509. Det speciella med vår läsklubb
    var att alla var välkomna.

  510. Man behövde inte vara utbildad lärare
    för att leda en läsklubb.

  511. Man behövde inte vara forskare eller
    professor. Om man älskar berättelser-

  512. -och vill främja kärleken till läsning
    så kan man börja läsa för barn-

  513. -så att de också
    utvecklar en kärlek till läsningen.

  514. På mer informella
    och avslappnade sätt.

  515. Och att man har tillgång
    till berättelser på flera språk.

  516. Det var de egenskaperna hos
    läsklubben Vulindlela som fick mig-

  517. -att starta en egen läsklubb,
    tillsammans med andra från området.

  518. Det var den läsklubben
    jag besökte i fjol.

  519. Men jag måste fråga... Det här
    har pågått från år 2006 till i dag.

  520. Det har bara gått nio år,
    och nu finns det över 300 läsklubbar.

  521. Brukar det gå till så att man bjuder in
    folk, eller att man låter folk delta-

  522. -och så startar de en egen klubb?
    Är det så läsklubbarna sprids?

  523. För det har hänt mycket på nio år.

  524. Ja, det har spridit sig som en löpeld.

  525. Man upplever nåt mäktigt-

  526. -och sen vill man göra det med sina
    barn, och kanske även med andra.

  527. Så det började med
    att andra fick uppleva det här.

  528. De pratade om det, drev studiecirklar
    och demonstrerade det.

  529. För ibland har vi en tendens
    att anta att folk redan vet hur man gör-

  530. -utan att man har visat det för dem.

  531. Vårt arbete bygger på personliga
    erfarenheter med olika berättelser-

  532. -som sen förs vidare av andra, för när
    de höll på med dem på läsklubbarna-

  533. -kände de sig speciella och började
    se det som en social företeelse.

  534. Det var inte bara nåt
    som man sysslar med i klassrummet.

  535. Man kan faktiskt läsa
    tillsammans med vänner-

  536. -och tillsammans med vuxna
    i olika sammanhang.

  537. Och så småningom vill man föra den
    synen på läsningen vidare till andra.

  538. Den där inspirationen.
    Det är så läsklubbarna har spridit sig.

  539. Och vi hoppas att fler människor
    ska starta läsklubbar.

  540. -Du ville säga nåt, Carole.
    -Bara att jag tror att...

  541. Var det Louis Pasteur som sa att...?
    Nej.

  542. Nån sa: "Den som är väl förberedd
    har ofta tur."

  543. Och jag tror att den där inspirationen-

  544. -som fanns i Vulindlela,
    och som började spridas vidare-

  545. -behövde stöttas-

  546. -och det var väldigt tursamt för oss-

  547. -att vi fick chansen att bli mer...

  548. Att projektet blev nationellt.

  549. För som Malusi sa så finns
    inspirationen och viljan att lära sig-

  550. -men man måste hela tiden...

  551. Man behöver alltid
    ha nån att hålla i handen-

  552. -och om man inte har
    rätt bakgrund eller erfarenhet-

  553. -så kan man gå vilse, om man inte
    matas med det här hela tiden.

  554. Så det är helt nödvändigt att man hela
    tiden fortsätter att inspirera varandra.

  555. Så det är nog den informationskanalen
    som vi bidrar med-

  556. -till klubbarna runt om i landet.

  557. Och det gör ni väl via studiecirklar?

  558. -Via Nal'ibali, vår läsglädjekampanj.
    -Ja, den borde vi prata om.

  559. Vi har pratat om läsklubbarna,
    och några år senare-

  560. -följs den av en kampanj-

  561. -i samarbete med Times Media.

  562. Och... Jag låter dig berätta om den.

  563. Eftersom vi hade en väldigt positiv
    erfarenhet med läsklubbarna-

  564. -och eftersom det fanns ett sug
    efter mer sånt-

  565. -så kontaktades vi
    av en sydafrikansk stiftelse-

  566. -som ville främja
    läs- och skrivkunskaper.

  567. De bad mig att ta fram en kampanj-

  568. -och jag var tveksam, för vi
    hade alltid jobbat med små projekt.

  569. Men de visade oss så stort förtroende-

  570. -och tyckte att det var dags att sprida
    vår kunskap på en större skala.

  571. Så jag och mina kollegor på Praesa -
    Ntombi och de andra-

  572. -bestämde oss
    för att starta en kampanj-

  573. -som byggde på tanken
    att skapa läskunniga samhällen-

  574. -genom att starta och driva läsklubbar.

  575. De beståndsdelar vi behövde...
    Jag tror att jag har dem här.

  576. Vi behövde göra folk medvetna
    om kampanjen, och befrämja den.

  577. Vi behövde även... Och det här
    skilde oss från andra kampanjer.

  578. Vi ville fortsätta med vårt mentorskap
    och starta nya läsklubbar-

  579. -och anordna "sagolek" för yngre barn.

  580. Så det räckte inte med att bara prata,
    dela ut informationsblad-

  581. -och tala varmt
    om läsningens betydelse.

  582. Vi var tvungen att fortsätta
    att plöja läsningens åkrar, så att säga-

  583. -genom att starta och driva läsklubbar.

  584. Samtidigt utvecklade vi innehåll.

  585. Som vi sa har vi inte
    nog med läsmaterial och bibliotek.

  586. Skolorna saknar också bibliotek.

  587. Ihop med
    det stora tidningsförlaget Times Media-

  588. -har vi utformat en bilaga...
    Jag vet inte om vi har några här.

  589. En tvåspråkig bilaga,
    på ett afrikanskt språk och engelska.

  590. Den ska ge riktlinjer till vuxna
    om hur man leder ett möte.

  591. Den innehåller berättelser.

  592. Från förläggare får vi böcker med
    berättelser, som vi oftast översätter-

  593. -då de inte alltid finns på andra språk.

  594. Det blir
    en "klipp-ut-och-behåll-berättelse".

  595. Om man har en läsklubb
    med trettio barn-

  596. -kan varje barn klippa ut en berättelse.

  597. Man läser den med dem
    och stimulerar deras fantasi.

  598. Sen tar de med den hem.

  599. Tanken är att materialet ska spridas
    i större utsträckning.

  600. Ja, man får bilagan
    när man köper tidningen i affären-

  601. -men läsklubbar kan också beställa
    bilagor att arbeta med.

  602. Materialet når alltså läsklubbarna-

  603. -men även enskilda barn,
    om en förälder köper tidningen.

  604. Så ni får en stor spridning.

  605. Det är en stor utmaning,
    eftersom det blir väldigt dyrt.

  606. Vi har 30 000 bilagor varje vecka-

  607. -som ska ut till grupperna.

  608. I tidningarna kan allmänheten
    köpa, samla och ge bort dem.

  609. Bilagorna
    är nästan som en tillfällig åtgärd-

  610. -tills vi har bibliotek och skolor
    fulla med böcker.

  611. Men de åstadkommer
    nåt som är fantastiskt.

  612. Eftersom de bara är tidningspapper
    är de inte så värdefulla.

  613. Böcker värderas högt
    och används därför ofta inte.

  614. De förvaras i skåp eller skrymslen
    för att barnen inte ska förstöra dem.

  615. Men eftersom vi trycker berättelserna
    på tidningspapper-

  616. -kan barnen ta med dem hem.

  617. Det blir ett ägande, när de klipper ut
    och sätter samman berättelsen-

  618. -och sen tar med den hem.

  619. Man vänjer sig
    vid böcker och berättelser.

  620. Jag vill säga till den svenska publiken:

  621. När jag var liten hade min mormor
    veckotidningen Allers.

  622. Bilagan där hette "Lill-Allers",
    och var för barnen.

  623. Era bilagor påminde mig om det.
    Det var fantastiskt.

  624. Jag fick en liten tidning
    som jag kunde göra vad jag ville med.

  625. En sak älskade jag med ert projekt.

  626. I slutet hjälpte du mig, Malusi,
    att göra en liten bok av dem.

  627. Det finns en bild av mig. Det var svårt!

  628. Men barnen gjorde det snabbt.

  629. De kan ta med sig böckerna
    och ha ett litet bibliotek där hemma.

  630. Föräldrarna kan läsa för dem,
    och de kan läsa för yngre syskon.

  631. Det är också ett sätt
    att få in litteraturen i hemmen.

  632. Om jag får säga nåt kring det...

  633. Carol talade om Praesas arbete
    och forskning i skolorna-

  634. -och problemet med att vi inte har
    berättelser på afrikanska språk.

  635. Barnen har därför inte tillgång
    till berättelser.

  636. Ofta har barnen inte tillgång
    till litteratur hemma heller.

  637. Föräldrarna läser inte för dem,
    eftersom det saknas berättelser.

  638. Det är detta som Nal'ibali-kampanjen
    och Praesa har försökt ändra på-

  639. -genom att tillhandahålla resurser.

  640. Om man vill ha läsglädje
    måste man ha ett urval av texter.

  641. Om man bara har några få böcker
    läser man inte för nöjes skull.

  642. Bilagorna gör det möjligt för barn
    och föräldrar att läsa för nöjes skull.

  643. De kan välja
    vilka berättelser de vill läsa.

  644. Det är meningslöst att säga till folk
    att läsa för nöjes skull-

  645. -om det inte finns berättelser.

  646. Bilagan är ett sätt
    att ta itu med problemet-

  647. -att barn inte har berättelser
    på sitt språk och det andra språket.

  648. Därför är bilagan tvåspråkig, så att de
    kan läsa berättelsen på två språk.

  649. Det är också viktigt-

  650. -att barnen på mötet
    får möjligheten att göra en bok.

  651. Det är viktigt
    och inte särskilt vanligt-

  652. -men i läsklubbarna gör man så.

  653. Tänk att man har skapat nåt
    till sig själv och tar med det hem.

  654. "Mamma, jag har en bok!
    Kan du läsa den för mig?"

  655. Det har en stor påverkan
    och leder till mer läsande.

  656. Det blir också kulturellt.

  657. Läsandet blir inte kulturellt
    utan resurser och berättelser.

  658. Bilagan har varit ett effektivt verktyg
    för att främja läsglädje-

  659. -i familjer och hos barn där hemma.

  660. -Är det en ny berättelse varje vecka?
    -Varannan vecka.

  661. Varannan vecka publicerar vi
    en tvåspråkig bilaga med arton sidor.

  662. Den följer med Times Medias tidningar:

  663. The Sowetan, Daily Dispatch
    och Sunday Times Express.

  664. Många exemplar delas också ut
    till läsklubbar gratis.

  665. I bilagan finns det också varje vecka
    en berättelse för högläsning.

  666. Vuxna gör ofta ett misstag.

  667. Eftersom det är barn
    som ska lära sig läsa-

  668. -tänker man ofta
    att det bör vara väldigt enkla texter.

  669. Då begränsar man vilket språk
    och vilka berättelser-

  670. -som man låter barnen ta del av.

  671. Det blir bara sånt
    som de själva kan läsa.

  672. Vi försöker få vuxna
    att läsa upp berättelser.

  673. I samhällen med mycket böcker
    och litteratur är det normalt-

  674. -men inte i samhällen
    där dessa tillfällen saknas.

  675. För många vuxna
    är det svårt att läsa högt.

  676. Det är en färdighet
    som utvecklas med övning.

  677. Så vi har alltid med
    en sån berättelse-

  678. -och uppmuntrar vuxna
    att öva sig i högläsning.

  679. Inget tar död på en berättelse
    som om den blir dåligt uppläst.

  680. Så det är viktigt att förstå nyanserna
    inom det här arbetet.

  681. När jag besökte er
    var jag också med på en workshop-

  682. -där ni utbildade Story Sparkers
    och Cluster Mentors.

  683. Ni har kanske ändrat termerna-

  684. -men berätta om de här två rollerna.

  685. De som vi kallar för "gruppmentorer"-

  686. -tillhör Praesas personal och jobbar
    i olika provinser i Sydafrika.

  687. De arbetar med våra samarbetspartner
    som vill ha läsklubbar-

  688. -och tror på samma sak som vi,
    om hur barn lär sig.

  689. De vill driva klubbar
    inom sina egna organisationer.

  690. Cluster Mentors stöttar
    våra samarbetspartner-

  691. -och läsklubbarna
    som växer fram i lokalområdena.

  692. Det som du såg
    var en grupp Cluster Mentors-

  693. -som brukar komma till våra kontor-

  694. -och diskutera
    sina egna erfarenheter av läsklubben.

  695. Vad fungerar och vad fungerar inte?
    De gör även planering.

  696. Vi på kontoret kommer och ger råd.

  697. Vi har små grupper där vi läser,
    och de pratar om sina erfarenheter.

  698. Vi uppmuntrar dem också
    att föra dagböcker.

  699. De observerar barnen
    och dokumenterar sina upplevelser-

  700. -av att läsa och skriva med barnen.

  701. Det var det som du såg. De är i olika
    provinser och hjälper läsklubbarna.

  702. Som du sa har vi fler
    än tvåhundra klubbar, och de blir fler.

  703. Det beror på att när barn kommer
    till läsklubbarna-

  704. -är det en helt annan miljö än skolan.

  705. Och tanken med mentorskap...

  706. Många barn kommer från skolor
    med femtio barn och en lärare.

  707. Ingen lyssnar på dem
    eller frågar vad de gillar eller tycker.

  708. I vår modell är det fem på en.

  709. Det ger en mer meningsfullt relation
    till texter, böcker och berättelser.

  710. När barnen inte kan läsa säger de:
    "Kan du läsa för mig?"

  711. Det händer aldrig i klassrummen.

  712. Ofta är ingen medveten om att ett barn
    inte kan läsa eller har svårigheter.

  713. Vi vill skapa alternativa miljöer,
    där barnen blir värdesatta-

  714. -där de kan prova på saker
    och göra misstag.

  715. De uppmuntras faktiskt till
    att göra fel-

  716. -och känner inte att de måste kunna.
    Det är inga hjälpklasser.

  717. De är till för läskunniga barn och
    icke läskunniga barn. Alla är välkomna.

  718. Det är nog det som får våra barn
    att komma varje dag.

  719. Vi säger inte
    att vi lär barn läsa och skriva.

  720. Vi skapar förutsättningar under vilka
    barnen kan lära sig läsa och skriva.

  721. Där finns en skillnad.

  722. Vi ser barnen lära sig läsa och skriva
    i formell mening-

  723. -och de blir undervisade,
    men det är informell undervisning.

  724. Det som vi sätter oss emot-

  725. -är tanken att fattiga barn,
    som ofta talar afrikanska språk-

  726. -måste få
    en annan sorts undervisning-

  727. -än engelsktalande barn
    från hem där man läser och skriver.

  728. Medelklassbarn som i sin hemmiljö-

  729. -får uppleva
    ett informellt, avslappnat förhållande-

  730. -till böcker och berättelser.

  731. Vi frågar varför fattiga barn inte också
    ska få uppleva denna rikedom?

  732. Är det nåt fel på dem? Varför måste vi
    filtrera språket som vi ger till dem-

  733. -så att det blir
    förenklade, tråkiga texter?

  734. De tvingas lära sig rabbla stavelser-

  735. -och kommer aldrig till nåt som är
    inspirerande eller häpnadsväckande.

  736. Vi säger att om man vill
    att barn ska uppnå sin potential-

  737. -måste man ge dem näring.

  738. Så vi vill faktiskt åstadkomma
    omfattande förändringar.

  739. Jag ville också prata
    om Story Sparkers.

  740. Dem träffade jag också.
    Vad kan ni säga om dem?

  741. Namnet betyder ju att de
    "tänder gnistan" till berättandet.

  742. Och vårt arbete
    handlar om berättelser.

  743. Story Sparkers är ungdomar
    som tänder gnistan i läsklubbarna.

  744. De stöttar klubbarna-

  745. -och väcker folks intresse
    för berättelser och läsande.

  746. Deras främsta roll
    är att hjälpa läsklubbarna.

  747. Som Carol sa blir folk inspirerade
    till att starta läsklubbar-

  748. -men de behöver stöd
    för att driva dem.

  749. Då måste de finnas människor
    som är utbildade för att stötta andra.

  750. Story Sparkers stöttar läsklubbar
    och demonstrerar det som vi talar om:

  751. Högläsning. Att skriva
    med barn på meningsfulla sätt.

  752. Det har de gjort hela tiden.

  753. I dag är Story Sparkers
    en del av organisationen.

  754. Deras uppgift är
    att väcka kärleken till berättelser-

  755. -liksom vi alla gör.

  756. När jag besökte er läsklubb
    läste man högt-

  757. -men berättade också
    muntliga berättelser.

  758. Det är förstås en gammal tradition-

  759. -men känner du
    att ni kan utveckla den i läsklubbarna?

  760. Ja, när vi tittar på läsklubbarna
    ser vi olika aktiviteter-

  761. -men syftet är alltid
    att utveckla läsglädje.

  762. Vi vill också erbjuda barnen olika
    upplevelser av att läsa och skriva-

  763. -som de kan relatera till
    och ta med sig hem.

  764. När vi berättar historier
    delar vi ett rikt språk-

  765. -demonstrerar berättelsens kraft
    och stimulerar barnens fantasi-

  766. -och även vuxnas fantasi.

  767. Vi vet att berättelser utvecklar språket
    och ger en möjlighet att vara kreativ-

  768. -och ifrågasätta.

  769. När vi läser högt visar vi-

  770. -hur det är att läsa en text
    och vad man får ut av berättelser.

  771. Dessutom
    lär sig barnen att läsa indirekt.

  772. Barnen har kanske ett exemplar
    av bilagan och följer med i texten.

  773. När en vuxen läser högt
    följer barnet med i texten-

  774. -och förstår vad en punkt
    eller ett citationstecken är-

  775. -och hur de här tecknen fungerar.

  776. Alltihop handlar om berättelsens kraft
    och är samtidigt lästräning.

  777. Muntliga berättelser är ett sätt
    sätta i gång mötena på läsklubben.

  778. Vi låter barnen
    berätta historier som de kan.

  779. Då blir de entusiastiska
    och vill att vuxna läser med dem.

  780. Det är nästan så, tycker jag.

  781. Dessutom är det att vi vill...

  782. Det här med läskultur
    är inte lätt att etablera-

  783. -hos grupper
    som aldrig har kunnat utveckla det.

  784. Folk önskar kanske
    sina barn det bästa-

  785. -men det är svårt
    att ändra sitt beteende-

  786. -och varje kväll hitta
    en historia att berätta eller läsa.

  787. Det är lättare att prata om än att göra.

  788. Aspekten med historieberättande
    gick ut på att tydligt säga...

  789. "Nal'ibali" betyder "Här är berättelsen"
    på xhosa.

  790. Genom att göra berättande
    till en del kampanjen ville vi säga:

  791. "Alla människor är historieberättare."

  792. "Om du inte minns en
    kan du hämta många här."

  793. Om de lär sig berättelserna-

  794. -kan de vuxna inte fly undan
    sin plikt att vara förebilder.

  795. Det handlar också om
    att bejaka vad människor kan göra.

  796. Det här ser vi mycket i läsklubbarna.

  797. Lärare som länge inte har fått
    värdesätta berättande i läroplanen-

  798. -blir lyckliga när de inser
    att det finns goda skäl till det här.

  799. Vi bevisar att berättelser är viktiga-

  800. -och ger människor möjligheten åter-

  801. -att lära barn tänka på värderingar
    och karaktärer-

  802. -och att ha hjältar, dilemman
    och sånt som bra berättelser består av.

  803. Vi säger
    att det här är viktigt för barn.

  804. Det kvittar om man berättar
    eller läser historierna.

  805. Man använder dem hur man vill-

  806. -och sen blir berättandet
    en bro till läs- och skrivkunnighet.

  807. Och i Nal'ibali-kampanjen grundar sig
    arbetet alltid på det som vi redan vet-

  808. -och att värdera det.

  809. När man får bekräftelse
    för det som man är bäst på-

  810. -vill man göra det mer och bättre.

  811. Vi blir bättre genom att göra mer-

  812. -och genom
    att få fler tillfällen att göra mer.

  813. Vi tror att förebilder
    är viktiga för barn-

  814. -för att de ska utveckla läsglädje.

  815. Om man inte har haft
    goda erfarenheter av läsande-

  816. -då är man inte intresserad av att läsa.

  817. Så vi som är inblandade i kampanjen-

  818. -ser oss själva som förebilder.

  819. Vi visar hela tiden goda läsvanor-

  820. -som andra sen kan ta och föra vidare.

  821. Vi tror
    att förebilder är viktiga för inlärning-

  822. -liksom tron på
    att barnen har potential-

  823. -och även att vi lär oss av dem.

  824. Vi slutar snart,
    men jag ska ställa en sista fråga.

  825. Hur ser ni på framtiden nu?

  826. När får alla barn i Sydafrika
    möjligheten att delta i läsklubbar?

  827. -Och kan Praesa hantera det?
    -Det är frågan.

  828. Det ställs enorma krav på oss just nu.

  829. Jag tror att Almapriset kommer att
    ge vårt arbete större erkännande-

  830. -vilket är underbart.

  831. Nästa steg är att ta med ytterligare
    ett antal stora samarbetspartner-

  832. -så att vi kan trappa upp ännu mer.

  833. Vi samarbetar redan
    med utbildningsdepartementet.

  834. Vi utbildar
    deras tjänstemän och lärare.

  835. Deras plan är att ha
    150 läsklubbar i varje provins.

  836. Till i morgon!

  837. Vi kommer att vara som en ballong
    som bara växer och växer.

  838. Nu får vi bara inte spricka.

  839. Om vi kan få statligt stöd-

  840. -och då menar jag också
    ekonomiskt stöd-

  841. -och ett meningsfullt samarbete,
    och även stöd från andra finansiärer-

  842. -då ser vi en process på fem-tio år-

  843. -som kan leda till
    att vi förhoppningsvis blir överflödiga.

  844. När verksamheten blir normaliserad
    kan vi gå i pension-

  845. -och kollapsa!

  846. Vi måste nog sluta här.

  847. Tack så mycket, Carole Bloch,
    Ntombizanele Mahobe-

  848. -och Malusi Ntoyapi.

  849. Tack så mycket för att ni kom,
    och gratulerar till priset.

  850. Översättning: Talva/Andersson/Schicke
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

UR Samtiden - Möt Almaprisvinnaren 2015

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

2015 års litteraturpris till Astrid Lindgrens minne går till organisationen Praesa, Project for the study of alternative education in South Africa. Här möter vi företrädare för organisationen i ett samtal om kraften och glädjen i att läsa. Inspelat den 26 maj 2015 på Kulturhuset, Stockholm. Arrangör: Kulturrådet och Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Alma).

Ämnen:
Svenska > Läsning
Ämnesord:
Böcker och läsning, Litteraturvetenskap, Litterära priser, Sydafrika
Utbildningsnivå:
Högskola

Mer högskola & svenska

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Unga vuxna-dagarna 2016

Det våldsamma skrivandet

Författaren Malin Isaksson berättar om sitt arbete med att möta unga läsare och elever på skolor och hur hon utmanar dem att börja skriva. Vad händer i klassrummet mellan henne, läraren och eleverna? Vi får också höra henne läsa ur sin bok "Rör vid mig" och berätta om karaktärerna i boken. Moderator: Andreas Murray. Inspelat den 29 januari 2016 på Norra Latin, Stockholm. Arrangör: Andreas Murray & Maria Edlund, Krica och Sapu.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Bildningsbyrån - historia

Ett läsande folk

Under 1800-talet slog romanen igenom som litteraturform och böcker lästes av allt fler. Vi hör historien om Martina von Schwerin som kallats den första moderna läsaren.