Omedelbart efter ett hjärtstillestånd
hörde vi Niklas Nielsen berätta-

-att de flesta patienter
är medvetslösa, 90 % ungefär.

Det som sen händer är att
hjärnstammen börjar återhämta sig.

Man återfår reflexmässiga funktioner-

-som pupillreflexer,
blinkreflexer och andningsförmåga.

Därefter kommer förhoppningsvis
hjärnbarken också att återhämta sig.

Men som Elisabet Englund berättade är
hjärnbarkens nervceller mer känsliga-

-för cirkulationsstillestånd
än nervcellerna i hjärnstammen.

Därför kan det hända
att hjärnbarken inte återhämtar sig.

I hjärnbarken sitter vårt medvetande-

-vår förmåga att orientera oss
om omvärlden.

Om hjärnbarken inte återhämtar sig
hamnar vi i ett vegetativt tillstånd-

-där vi har ett slags vakenhet,
men utan medvetande.

Det kan vara i många månader och år.

Det är ett mycket tragiskt tillstånd
som vi gärna vill undvika.

Om inte hjärnstammen heller
återhämtar sig blir vi hjärndöda-

-i den juridiska bemärkelsen.

Vi hörde att ungefär hälften
av alla patienter som läggs in-

-efter hjärtstillestånd kommer att
avlida under de närmaste veckorna.

Vi har tittat på dödsorsakerna.
Som ni ser i den här grafen-

-är det hjärtorsaker,
sånt som ett nytt hjärtstillestånd-

-en ny arytmi eller hjärtsvikt som
dominerar under de första dagarna.

Sen är hjärnskadan den helt
och hållet dominerande dödsorsaken-

-för hjärtstoppspatienter
under de närmaste veckorna.

De här patienterna avlider
först efter en prognosbedömning-

-när vi har tagit beslutet att
avbryta livsuppehållande behandling.

Hur kan vi göra såna här bedömningar?

Det är inte lätt att uttala sig om
hjärnskadan under de första dagarna.

Patienten hålls nedsövd.

Man sysslar med temperaturreglering
och då måste patienten vara nedsövd.

Då är det svårt
att göra en neurologisk undersökning.

Vi får väldigt lite information.

Vi behöver andra metoder för att
bedöma utvecklingen av hjärnskada.

Exempel är kontinuerlig
EEG-övervakning-

-där vi med elektroencefalografi
mäter den elektriska aktiviteten-

-i hjärnbarkens celler och kan se
om de återhämtar sig eller inte.

En annan metod är att mäta
biomarkörer i blodet-

-sönderfallsprodukter
från döende nervceller.

Det är generellt så att patienter
som vaknar upp efter sövningen-

-har en god prognos.
Vi behöver inte göra mycket mer-

-än att avvakta och följa
deras fortsatta återhämtning.

För gruppen som inte vaknar
när vi slutar med nedsövningen-

-är prognosen generellt sett dålig.
Den blir sämre för varje dag som går.

Det är ändå så att några i den här
gruppen kommer att återhämta sig.

Vi måste naturligtvis vara 100 %
säkra innan vi tar allvarliga beslut.

Hur kan vi bli säkra i våra prognoser
kring de här svåra besluten?

Vi behöver information
från flera olika källor.

Vi har den noggranna
neurologiska undersökningen-

-som inriktar sig på hjärnstams-
funktioner och grad av medvetslöshet.

Vi använder de neurofysiologiska
metoderna EEG-

-och nåt som heter
somatosensoriska retningspotentialer-

-där vi stimulerar en nerv
över handleden-

-och avläser över hjärnbarken
hur nervcellerna svarar.

Vi har biokemiska metoder,
där vi mäter sönderfallsprodukter-

-till exempel neuronspecifikt enolas
i blodet på patienterna.

Vi har avbildande metoder.
Med datortomografi-

-och magnetkameraundersökning
kan vi se hur mycket som är skadat.

Vi väger ihop information
från alla de olika källorna-

-för att få en bild av
hur svårt skadad patienten är-

-kunna ge bra information
till anhöriga-

-och så småningom
kunna ta ett beslut-

-om vi ska fortsätta eller avbryta
den livsuppehållande behandlingen.

Vi behöver naturligtvis lära oss mer.

Den stora TTM-studien har gett oss
unika forskningsmöjligheter.

Det är den största samlingen av
prognosmarkörer som vi har gjort.

Vi har samlat in uppgifter
om klinisk neurologisk undersökning-

-biomarkörer i blodet
från i stort sett alla patienter-

-EEG från alla patienter
som inte har vaknat-

-och datortomografiundersökningar
från en stor andel patienter.

Det här är ett internationellt
forskningssamarbete-

-men mycket av utvärderingen
leds från Skåne.

Vi har byggt upp en databas för EEG
vid neurofysiologiska kliniken här.

Dessa EEG tolkas av en internationell
samling neurofysiologer.

Vi har byggt upp en stor biobank
för analys av biomaterial.

Det är också nåt vi samarbetar kring.

Vi får fram
mycket olika forskningsdata-

-kring tillförlitligheten
för de olika prognosmetoderna.

Det leder till en stor mängd
vetenskapliga rapporter.

Både det vi gör och det andra grupper
gör och har gjort.

Det viktiga är att tolka resultaten
och sammanställer dem i riktlinjer.

Vi har deltagit i
att ta fram svenska riktlinjer-

-för prognosbedömningar
efter hjärtstopp för ett par år sen.

Nyligen har vi samarbetat
kring internationella riktlinjer-

-som precis ska publiceras.

Det här är nåt som läkarna
på intensivvårdsavdelningarna-

-kan hålla i handen när man gör
de här svåra bedömningarna-

-och ska ta svåra beslut om att
fortsätta eller avbryta intensivvård.

Men vi ska komma ihåg att i hälften
av fallen överlever patienterna-

-och vaknar, och hur det går för dem
ska vi få höra mer om senare. Tack.

Textning: Peeter S. Randsalu
www.btistudios.com