Tredje programmet i "Aarons nya land"
heter "Kärleken och traditionen".

Vi möter judinnan Emma Lamm.

Hon och berömda målaren Anders Zorn
förälskar sig och flyttar till Mora.

Där återupplivar hon midsommar-
firandet tillsammans med Anders.

Samtidigt växer i Sverige
ett intresse för rasbiologi.

I programmet förekommer några uttryck
på hebreiska och jiddisch:

Mikve, som betyder rituellt bad.

Shtetl, liten stad,
och Bar Mitzva, budets son.

Pojkar blir Bar Mitzva i 13-årsåldern
när de träder in i vuxenvärlden.

1850-talet är industrialismens,
folkomflyttningarnas-

-och drömmen om Amerikas tid.

Det är också en tid då det i Sverige
bor knappt 900 judar.

I Stockholm byggs en stor synagoga
med plats för 1 000 personer.

När man kom till Sverige
på sent 1700-tal-

-så var man en främlingskoloni,
en judisk nation.

1838 blev man mosaisk trosbekännare-

-vilket säger nåt om hur
den judiska identiteten förändrades.

Det var en tydlig markering:
"Nu är vi inte längre"-

-"ett särskilt folk,
utan vi är svenskar."

"Det enda som skiljer oss
från andra människor i Sverige"-

-"är att vi har
en annorlunda religion."

1863 tillåts blandäktenskap.
Emma Lamm är då tre år.

Hon växte upp med två äldre syskon
och hade guvernant.

Så småningom hade hon också
Ellen Key som lärare.

Hon gick ofta på teater och opera.

Farfadern hade
en stor kattuntillverkning.

Hennes morfar
var faktiskt sidenvävare-

-och hade en stor fabrik
på Söder i Stockholm.

När hon blivit Emma Zorn
och flyttat till Mora-

-är hon intresserad av hemslöjden
och textiltraditionen i Dalarna.

Vid den här tiden är porträttmålning
vanligt. Anders Zorn är på modet.

När Emmas systerson Nils
ska avporträtteras behövs barnvakt.

Pojken var lite kinkig, och den enda
som hade hand med honom var Emma-

-så moster Emma höll reda på pojken
medan Anders målade av honom.

Båda två har sagt
att det sa "klick" direkt.

I juni 1881 har de känt varandra
i fyra-fem månader-

-och de förstår att de hör ihop.

De förlovar sig i hemlighet,
men det kan de inte gå ut med ännu.

Det juridiska hindret
var ju avklarat-

-men problemet var att de kom
från så olika förhållanden.

Det judiska samhället var
ett eget samhälle. Hur såg det ut?

Precis så var det. Det var
en självförsörjande egen grupp.

Ett kollektiv. En främlingskoloni
eller en judisk nation.

Och det är klart att...

...i det ingick att sörja för
medlemmarnas behov genom hela livet.

Det kunde vara utbildning,
bar/bat mitzva-

-bröllop, begravningar, socialvård -
allt det fanns i det lilla samhället.

Det var ett samhälle i samhället.

I Suwałki, nuvarande Polen,
råder hungersnöd.

Judar lämnar området för Amerika.
En del kommer bara till Sverige.

De bosätter sig i hela landet,
från Ystad till Malmberget.

Från 1860 till 1917
var det fri invandring.

Du behövde inte visa pass
eller ha nåt tillstånd-

-inga uppehålls-
eller arbetstillstånd. Det var öppet.

De som kom
var traditionellt ortodoxa.

Här hade man reformerat judendom, så
de gamla judarna gjorde inte vågen-

-utan de försökte faktiskt stoppa
den här invandringen.

De nyanlända är fattiga
och traditionellt klädda.

Antalet judar i landet mångdubblas.

Församlingar inför
ett krav på svenskt medborgarskap-

-men försöker även hjälpa.

De nyanlända ska inte
ligga samhället till last.

Man skulle bevisa att man klarade sig
ekonomiskt för att få stanna.

Enok Finkelstein kom från Östpolen.

Han var urfattig, änkling
och hade en dotter.

Han säljer färdigsydda kläder
längs järnvägen-

-och följer rälsen
ända till Malmberget.

Den där hatten är lite rysk, va?

Enok fick en licens för att
få hålla på med gårdfarihandel.

Han kom på idén med färdiga kläder-

-för det fanns inga skräddare
längs rälsen.

Jag tänker på statyn
där han stolt visar upp det han kan.

Han håller fram kvinnodräkten
och herrkavajen.

"Det här är det jag kan!"
Det är häftigt.

Det visar på
ett slags kämparanda och glädje.

Jag tror att det var därför
han kunde vandra vidare hit-

-där det var en riktigt rik miljö
för handlare.

Det blev känt 1890 bland gruvarbetare
att här uppe kunde man tjäna pengar.

Då kom det en rusch hit upp,
till Sveriges Klondike.

Här öppnade man gruvorna. Det kom hit
7 000 personer på några år.

Det här var en period med stor
utvandring från Europa till Amerika.

Det var "Great Migration"
från 1850 till 1914-

-då femtio-sextio miljoner människor-

-bland annat över en miljon svenskar,
åkte till Amerika.

De judar som kom
som hade det dåligt ställt-

-sökte sig till dem som hade lyckats.

Där kunde de få låna produkter-

-på krita för att försöka bygga upp
en egen verksamhet.

I den här boden hade Finkelstein
sina kläder till försäljning.

Det var det absolut modernaste
på den tiden. Finast tänkbara.

De som kom hit var gruvarbetare,
och de hade gott om pengar.

Det var inga bekymmer
att handla kläder av honom.

-Hur tror du att de kan ha levt?
-De levde ortodoxt på sitt sätt.

De höll sabbaten.

Det handlade om förmågan att både
ha kvar sitt eget, vilket var privat-

-och att anpassa till sig samhället.

Enoks fru hette ju Baschka-

-men hon kallades Berta sen
och fick alltså ett svenskt namn.

Det var väl ett sätt
att fungera bättre i samhället.

1885 gifter sig Anders Zorn
och Emma Lamm. De flyttar till Mora.

Det sorgliga med paret är
att de inte får barn.

De är oerhört barnkära,
men det vill sig inte.

I stället
ägnar de sig mycket åt andras barn.

Carl Larssons yngsta dotter Kerstin
var sjuk under sena tonåren.

Emma erbjuder sig
att ta hand om henne-

-och Kerstin vistas på Zorngården
i tre år.

I kulturlivet blir folkligt modernt.

Hemslöjd, folkmusik och tradition
växer.

Hon ägnar sig åt filantropi
och grundar hemslöjd och bibliotek.

Det är det hon bryr sig om.

De startar institutioner
som har med utbildning att göra-

-då de förstod att utan utbildning
kommer man ingenstans.

1905 kom
ännu en stor judisk invandring.

Det ryska riket var i politisk,
ekonomisk och militär kris-

-efter förlusten i kriget mot Japan.

Det ledde också
till ökad antisemitism-

-för judarna blev då syndabockarna.

Pogromerna var förfärliga,
värre än vad vi kan läsa om-

-för att man har glömt bort
många pogromer som var de värsta.

De flesta har samma historia:

Nån i familjen blev svårt misshandlad
och hade fått nog.

Det var inte Göteborg man ville till,
utan till USA.

Som ung kände jag
en av de här människorna som levde.

I en stor syskonskara
var Bernard yngst.

När han kom skulle han söka upp
sina bröder i Göteborg-

-men det var en lång resa.
Det fanns inga telefoner-

-så de visste inte när han kom.
Ingen väntade här.

Vad gjorde man
när man kom till ett främmande land?

Man kunde inte språket
eller läsa skyltar.

Man var ju van vid kyrilliska skyltar
eller skyltar på jiddisch.

Häst och vagn, tåg och båt.

Ryssland, Königsberg, Berlin,
Köpenhamn. 12 år och ensam.

Han kom ut på Drottningtorget
och tänkte: "Var finns mina bröder?"

Han kom till spårvagnshållplatsen,
blev placerad på rätt spårvagn-

-och när han kom till rätt ställe
blev han avskickad.

Han gick upp för en gata
och hörde barn som pratade jiddisch.

Han gick in i deras portuppgång,
och barnen var hans syskonbarn.

Hur kunde han genomföra resan?
Hur blev han uppfångad i Berlin?

Hur hittade han rätt i Köpenhamn?
Jo, han hade på huvudet-

-som han sa: "en jiddisk mössa".
En sån här, som var vanlig då.

Mössan avslöjade direkt
vem han var och vart han var på väg-

-och folk här i Göteborg förstod
att han skulle av i Haga.

På det viset hittade han fram.

De nya flyktingarna bosätter sig-

-i Haga i Göteborg, i Nöden i Lund
och på Söder i Stockholm.

Som mest var det 500 personer
som bodde här, så det var trångbott.

En "shtetl", men det fanns
en synagoga på gångavstånd och...

...minst en "mikve" här.

De äldre judiska familjerna
i Göteborg var välintegrerade-

-och när flyktingarna kom på 1870-
talet ordnade man ett soppkök i Haga-

-och de fick hjälp
med en biljett till Amerika.

Det har uppfattats som
att man ville bli av med dem.

Så behövde det inte vara,
för flyktingarna ville det själva.

Här i Haga hade man en egen synagoga-

-och man levde ett judiskt liv
enligt den östeuropeiska traditionen.

De som kom då
var mest fattiga hantverkare.

Djupt religiösa.

De tyckte att den stora synagogan-

-med alla människor som hade bott här
i hundra år och lyckats-

-inte var deras stil, utan nedlagda
mjölkaffärer och små lokaler-

-fick man hyra in sig i
och skapa sina egna små synagogor.

I hög grad var kvinnor
och barn hemma, medan männen reste-

-för de var "medineschleppers"
eller "chosiren".

De gick från gård till gård
och sålde.

Man åkte hemifrån på söndagen
och åkte runt i Skåne och sålde.

Man kom hem på fredagen för sabbat
och på söndagen åkte man igen.

På handeln blev man inte rik,
så man tog en vecka i taget.

Morfar och hans bror var skomakare,
och det första de gjorde när de kom-

-var att gå till borgarskolan
för att lära sig svenska.

1913 låter Sophie Heckscher uppföra
ett hus på Klippgatan 19 i Stockholm-

-där fattiga östjudiska flyktingar
får bo.

Då kunde man flytta in där
och få en gemensamhetskänsla-

-med språket jiddisch
och att vara tillsammans.

Jag träffade en herre
som jag trodde hade bott där.

"Nej, nej, nej!
Vi var fattiga, men inte så fattiga."

För en del kanske det var
lite skämmigt att bo här.

Jag tänkte att jag skulle visa
en bild på min pappa.

Där är han. Här är min farbror, Kaj.

De växte upp i judehuset på Söder.
Fem personer i en etta.

När det här huset byggdes 1913-

-var det ett
av Söders absolut mest moderna hus.

I köken fanns det
rinnande kallt vatten.

Och i varje förstuga
fanns det en vattentoalett.

-Det var fantastiskt.
-Inga dass?

Nej. Och runtomkring var det
fattiga Söder.

Det var vattenbrunnar
och dass på gården-

-men det här var ju supermodernt då.

I judehuset fanns det en arbetsstuga
som var starten till fritids-

-dit alla barn fick komma
efter skolan och äta och göra saker.

Killarna skulle gå
på religionsundervisning-

-på judiska församlingen
inför bar mitzva.

Då behövde de ha spårvagnsbiljetter-

-för att åka
från Söder till Östermalm.

Då fick de det,
men de där biljetterna sålde de-

-och gick vägen i stället,
och så hade de pengar till bio.

Det fanns ju också ett slags...

...som fortfarande finns kvar...
Ett slags Söderanda...

...som också de judiska familjerna
tog med sig i sitt liv.

Och som jag... En del frågar mig:
"Är du judinna?" "Ja."

Då säger de:
"Då är du inte svensk, då?"

"Jo", säger jag,
"nog är jag svensk, alltid."

"Dessutom är jag Söderböna
och håller på Hammarby."

Det måste med i det här paketet.

Det är en av de få bilder jag har
från hans barndom.

Den är från hans bar mitzva.

Den här kostymen var inte hans.
Den hade han fått-

-för det hade de inte råd med.
Kaplans konfektionsfabrik-

-skänkte kostymer till fattiga pojkar
inför bar mitzva.

Församlingar
satsar på hjälp till självhjälp-

-och ger ungdomar stöd
till utbildning eller yrkesarbete.

Rädslan för att
ligga samhället till last är stor.

Isaac Grünewald hade nio barn,
och de bodde i en liten etta-

-men trots trångboddheten
musicerade man-

-och sysslade
med konstnärlig verksamhet.

Det fanns ett intresse för kultur,
även om familjerna var fattiga.

Det viktigaste
för dessa invandrade familjer:

De kämpade för att barnen
skulle få en utbildning.

För vanliga svenskar
var ju stapelvaran fläsk-

-men det äter ju inte judar,
så hönan fyllde samma funktion.

Det fanns gummor här som sålde
levande hönor i stora burar.

Normalt var det så
att gumman vred nacken av hönan.

En judisk person tog den levande
hönan, gick in i saluhallen-

-och där
fanns kosherslaktaren Reis butik.

Med ett litet lätt snitt
skar han av halsen på hönan.

Här fanns också ett bageri där man
köpte ett flätat bröd till sabbaten.

Här kallades det för "judefläta".
Man kan köpa det varje dag.

De tyska judarna kallade brödet...
I dag säger de "challe".

Men förr sa de "barches", från
hebreiskans "bracha" - "välsignelse".

"Barches"
har på svenska blivit "barkis".

Går man in här och ber om en barkis
så vet de vad man vill ha.

I mitten på 1800-talet hade väckelse-
rörelserna gått genom Sverige-

-och sopat rent med folklig dans,
musik och folkliga uttryck-

-och med midsommarfirandet.
Det låg nere helt enkelt.

Anders tänker:
"Varför ska vi inte fira midsommar?"

Så han reser en midsommarstång 1897
i en Moraby-

-"hedniskt rödmålad", som han säger.

Det var Dalarnas
första midsommarstång på många år.

De fortsätter
i den här traditionen.

Spelmansmusik och dans var på väg ut,
och han tar upp de här traditionerna.

Emma tar det till sitt hjärta,
även om det inte är hennes tradition-

-så tycker hon att det är viktigt.

Jag tror att de judar som levde här,
särskilt innan första världskriget-

-hade ett stort behov av
att visa sin svenskhet.

Då fanns inte den sociala struktur
som sen kom i Sverige.

Isaak Hirsch lämnade
fem miljoner kronor i testamentet-

-till Stockholmare
som inte hade råd att betala hyran.

Judiska filantroper donerar
till Stockholms konserthus-

-Stockholms högskola och Skansen.

Ernest Thiel är en stor konstmecenat.

Många gjorde insatser inom olika
områden för att förbättra samhället.

Man ville vara med och dana
den moderna världen.

Det finns judiska konstnärer-

-som har tagit in både svensk
och judisk kultur i sina verk.

Det som var fantastiskt med Oscar
Levertin var att han var så svensk.

Han var involverad i Carl Larsson
och det nationalsvenska-

-men samtidigt lyckades han
skjuta in ett judiskt tema-

-fast på svenska, inte på jiddisch.

Oscar ville ha sitt porträtt målat
av Carl Larsson.

Det svenskaste av det svenska.

Carl Larsson
började måla av Oscar framifrån.

Det porträttet var Oscar förtjust i-

-men inte Carl Larsson.
Han var inte nöjd alls-

-och ville inte slutföra det.
Han var missnöjd helt enkelt.

Men sen lyckades han göra en deal
med Oscar.

Om han fick måla Oscar-

-"med hans judenäsa i profil",
så här-

-så skulle han slutföra
det första porträttet.

Herman Lundborg bedrev
rasbiologisk forskning i Uppsala.

Det var en klassisk
skallmätare och rasbiolog.

Han gav ut "Svenska folktyper".

Under sektionen "svenska judar"
har jag en hel del släktingar.

Där är min farfars farfars farfar.

Där är Ann-Sophie, min pappas farmor.
Hon var född Wallentin.

Det här är min farfars syster, Vera.

Först var det kul. "Där är den!"

Sen fattar man att nån
har gett bilderna i god tro-

-och att man är med för att man
blev skallmätt och är en typisk jude-

-eller en typisk östjude.

Det är en allmän jargong i Sverige.
Det var populärt-

-och lite fint att vara rasist
och antisemit på tidigt 1900-tal.

Det är intressant att många svenska
kulturpersonligheter bytte åsikt-

-när de insåg vart det barkade hän.

Det gäller Karl Gerhard som 1924
gjorde en antisemitisk kuplett.

Albert Engström ritade
antisemitiska skämtteckningar-

-men 1927 skriver han en artikel
som är kritisk mot antisemitism.

I vänkretsen finns det
massor av vänner-

-som uttrycker antisemitiska åsikter
mer eller mindre.

Albert Engström
vistas i Mora en längre tid 1927-

-när han skriver
en biografi över Zorn.

Emma skriver: "Det gick bra."

Nån hade sagt åt Anders att sätta
sin lilla judinna på sitt knä.

Det skriver han till Emma.

Hon blir lite sur och säger:
"Jag är inte mer jude än du är mas."

Många tror att antisemitismen
började på 30-talet-

-men det var ju långt tidigare
egentligen.

1914 kom dåvarande överrabbin
i Bulgarien-

-Marcus Ehrenpreis, till Stockholm.

Han var oerhört aktiv
under första världskriget-

-med att försöka rädda liv
vid pogromerna.

Han var med under 20-talet,
och han var rabbin i Stockholm-

-när förföljelserna började
i Tyskland.

Det var ett väldigt stort problem-

-för han och de andra såg att den
tyska antisemitismen var smittsam-

-så Ehrenpreis och ledningen
för församlingen var skrämda.

Man brukar ta fram
enbart judisk eller svensk historia-

-men det här är en sammansmältning.

Man försöker passa in och
tar bilder iförd en svensk folkdräkt-

-och vill vara en del av det svenska.
"Här är vi."

-"Vi är också svenskar."
-Precis.

Man har bidragit med mycket kultur.
Det är inte bara en slump-

-utan det är människor
som har arbetat-

-och levt ett helt liv för detta.

"Av en kärleksdroppe
kan det bli ett hav av tårar."

Textning: Malin Kärnebro
www.btistudios.com