Den här boken kom till efter många år
när jag arbetat som själavårdare-

-och en period som sjukhuspräst.

Tesen är egentligen
att det sista som överger människan-

-inte är hoppet, utan det är livet.

Jag har sett folk förlora hoppet
och fortsätta leva.

Det livet har många gånger
varit förfärligt. Ett hopplöst liv.

Det som ger mig mod att skriva om det
är att jag har sett hoppet födas.

När jag var sjukhuspräst
på Akademiska sjukhuset i Uppsala-

-rätt tidigt i min tjänst där,
såg jag-

-att jag inte kunde ge hopp.

I början var min föreställning
som präst-

-att jag skulle ge människor hopp.

Att jag kunde gå omkring på sjukhuset
och skvätta hopp, om man säger så.

Det funkade bra på lindriga ortopediska
åkommor.

Nån bröt foten och sa: "Jag kommer
aldrig att gå igen." "Jo då", sa jag.

"Menar pastorn det? Tack, pastorn!"
Det var enkelt att trösta.

När jag kom till en familj där ett barn
dött var de ledsna när jag kom-

-och de var lika ledsna när jag gick.

Men ändå bad de mig komma tillbaka.

Vad är det de ber om då?

De ber inte om tröst. De ber om
att inte bli övergivna i sorgen.

I en sån familj tycks det senare kunna
födas en ny tillit till liv.

Ett nytt hopp.

Min insats är att skapa förut-
sättningar för det, så långt det går.

Den tanken har följt mig under åren.
Till slut vågade jag skriva om-

-vad jag tror är hoppets förut-
sättningar, åtminstone några av dem.

Vi föds med ett "ja" till livet.

När man är med riktigt små barn
är det första svaret-

-på kommunikationen med barnet
ett leende.

Det är som att människan från början
"vill liv".

Sen kan det hända så hemska saker
att vi förlorar tron på livet-

-och tappar orken att leva.

De här förutsättningarna då,
vilka är de?

Vi kan börja med den svåraste.

Den som handlar om att
våga se verkligheten som den ser ut.

Där har vi svårt
när vi själva drabbas-

-men ännu svårare
när nån i vår närhet drabbas.

Jag har den senaste veckan mött nån
som drabbats av nåt svårt i sitt liv.

Hon är trött på alla som säger: "Det
kommer att ordna sig, ska du se."

"Varför är det ingen som fattar vad som
har hänt?", blir hennes reaktion.

Den första förutsättningen för
att ett hopp ska kunna födas igen-

-är att vi vågar förankra oss
i den här verkligheten-

-som är gåtfull, fantastisk
och fasansfull på samma gång.

Att våga vara där en stund och säga:
"Ja, så här ser det ut."

"Jag kan inte trösta dig,
men jag kommer tillbaka till dig."

Den andra förutsättningen är det de här
föräldrarna gav mig en vink om.

Mitt i katastrofen,
mitt i det svåra...

Om vi blir övergivna där
har vi väldigt svårt att komma igen.

På nåt sätt är vårt uppdrag
att inte överge.

Kanske ett av de svåraste uppdragen.

Det betyder att jag måste våga gå
tillbaka när det inte har hänt nåt.

Nästa besök, nästa besök
och nästa besök. Ingenting har hänt.

Att på nåt sätt vara tålmodig
och trofast-

-i att besöka en drabbad medmänniska.

Långt senare kan man höra
att det var bra att man kom.

Jag har en sån händelse.

Nån kommer fram till mig
på en oväntad plats, och säger:

"Du kom till mig och min man
när vi hade det som svårast."

"Vi är så tacksamma att du kom.
Vi brukar prata om vad du gjorde."

"Vi kom fram till att du gjorde
ingenting. Det vill vi tacka för."

Det är intressant
att få ett sånt tack.

Om jag tänker på ett sånt möte undrar
jag varför de minns att jag kom.

I det mötet har jag lyckats,
ett ögonblick, dela vanmakten-

-utan att fly.

Att våga vara i samma rum
som den som drabbas-

-och stanna där.

Jag kanske gick från mötet
med en känsla av frustration.

"I dag gjorde jag inget. Jag
misslyckades. I dag blev det inget."

Men för dem blev det en händelse
som minskade deras övergivenhet-

-tror jag man kan säga.
Den tredje förutsättningen...

Det är spännande med förutsättningar.
Det liknar nåt man kan klara själv.

Men två av de här förutsättningarna
klarar vi inte själva.

Där måste människor omkring oss
vara med.

Att ge den här tryggheten,
och att också ge omsorg.

I boken skiljer jag på krävande omsorg,
som vi inte har nytta av-

-och kärleksfull omsorg.

Den krävande omsorgen tar ofta över-

-och vill ofta ha tack.

Ni har mött det allihop.
Nån som säger: "Det här behöver du."

Och så får man nåt man inte vill ha.

Den kärleksfulla omsorgen tar vid
när en människa inte orkar.

Den finns där som en förlängning
av en människas ork, på nåt sätt.

Den behöver inget tack. Den har vi nog
också mött några gånger i livet.

Man undrar: "Nån har tänkt på mig, och
jag hann inte tacka."

Det är en stark, befriande känsla
i det.

I boken har jag en formulering:

"Vi behöver möta nån
i det här svåra"-

-"som tar emot vår svaghet"-

-"utan att beröva oss vår styrka."

I en sån formulering fångar jag
det vi alla längtar efter.

En medmänniska
som finns där när vi behöver-

-men som lämnar oss fria
när vi kan gå.

Den tredje... En, två, tre. Det är
spännande med förutsättningarna.

Verkligheten, tryggheten, omsorgen.

Den fjärde förutsättningen är
att tillåta de känslor som väcks.

I alla fall i mitt liv har känslorna
från början blivit moraliska.

Om jag blev arg som barn fick jag en
anklagelse. "Du ska inte vara arg."

Då växer nån idé
om att man inte får vara arg.

Det finns väl skäl att vara arg,
har jag tänkt.

I boken hävdar jag att känslor
inte är moraliska, utan före moralen.

De infinner sig. Det moraliska handlar
om vad jag gör med känslorna.

I stället för att anklaga sig själv för
känslorna-

-så gäller det att ta reda på
vad som väckte känslan.

Vreden väcks i det flesta fall av att
man är med om en faktisk kränkning-

-från en annan medmänniska, från
en myndighet eller från livet självt.

Det händer nåt som jag inte vill.

Svaret på det är ju vrede.

Det är det friska svaret.
"Jag vill inte."

I varje sorg tror jag det finns
ett stort mått av vrede, en protest.

"Varför hände det här mig?
Varför ska jag drabbas?"

Det är svårt att slåss med livet.
Där har vi en komplikation.

Man ger sig ibland på
de människor som står en nära.

När jag var på sjukhuset finns det
en berättelse jag minns tydligt.

En pojke på fem år
får en svår behandling.

Varje gång han får den är han arg
på sin mamma, och säger hemska saker.

Mamman tar emot det, och förstår
att det är jobbigt för honom.

En sjuksköterska säger: "Ska du
säga så till mamma som är så snäll?"

En kväll frågar mamman:
"Varför säger du så hemska saker?"

Då säger han: "Det vet du väl, mamma,
att jag älskar dig."

Det är en
så otroligt stark berättelse.

Slutsatsen blir: Han visar sin vrede för
den han vet aldrig överger.

I nån bakvänd tanke-

-så är vreden släkt med kärleken.

Den är ett tecken på att man har
en tillit till den här människan.

Man vågar visa nåt. Det är en viktig
tanke när man står i en relation.

I många relationer när nåt
svårt händer så uppstår konflikter.

Man blir arg. Man bråkar.

Man bråkar med själva livet,
tror jag.

Rädslan är också en känsla. Den är
kopplad till att man skräms av nåt.

Det finns mycket att vara rädd för.

Vi har ingen aning om framtiden.
Det finns skäl att vara rädd.

Man ska bejaka känslorna. Det är okej
att vara arg, och okej att vara rädd.

Det är okej att vara ledsen, också.
Sorgen är svaret på en förlust.

Säg inte: "Var inte ledsen". Fråga
i stället "Vad har du förlorat?"-

-eller: "Vad är det du aldrig fick?" Det
väcker lika stor sorg-

-när vi inser i livet att
"Det där kommer jag aldrig att få".

Den sorgen kan vara svårare-

-för där finns inget objekt att sörja
förutom den dröm man hade.

Glädjen finns ju också, och
den ska också bejakas, tänker jag.

Märkligt nog fanns i min barndom förbud
mot alltför stor glädje också.

"Skratt på morgonen blir tårar till
kvällen." Det gällde att hålla igen.

Vi har väl skäl att vara glada?

Det starkaste skälet till glädje är-

-när man känner sig bekräftad
eller djupast sett älskad.

Då föds en glädje också
mitt i den djupaste förtvivlan.

Det är spännande
när man jobbar nära människor i nöd.

Den som står vid sidan säger:
"Är det inte svårt att jobba där?"

Jag har varit där. Det finns mycket
glädje där. Det blir en paradox.

Det är för att glädjen
handlar om mötet.

När människor möts på riktigt,
då föds glädje.

Även om det är nära döden,
eller vid en stor katastrof.

Mitt i det mörka, svåra, så kan
människor hela tiden generera glädje-

-genom att vi möts på riktigt.

Den femte förutsättningen
är den viktigaste.

Den handlar om att hitta ett språk för
det man har varit med om.

I boken beskriver jag en kvinna
som kommer till mig i sorg.

Hon säger: "Jag ville måla min sorg."

"Jag satte papper på ett staffli och
målade, men där var inte min sorg."

"Då tog jag färg på händerna
och fingrarna, och målade"-

-"men där var inte min sorg."

"Jag lade papper på golvet, fyllde
kroppen med färg, kastade mig ner."

"När jag såg bilden tänkte jag:
Där ser jag min sorg."

Spännande! Det hon berättar är att nåt
har hänt mellan henne och sorgen.

Sorgen har inte blivit mindre
eller det hemska mindre hemskt.

Det är på nåt sätt som om
hon har skilt ut sig, på nåt sätt-

-från sorgen, och börjat gå.

Sorgen ockuperar inte henne,
utan den blir hennes följeslagare.

Så kan det ske
med alla svårigheter vi drabbas av.

Ja, alla...

Jag har sett människor förlora hoppet
och aldrig resa sig igen.

Jag har sett när det inte har gått.

Det är svårt att skriva
en bok om hoppet.

För att det hopplösa finns
på riktigt. Det som bara är hemskt.

Det finns det som bara är förfärligt.

Men mitt i det
tycks det kunna födas nåt.

En förutsättning för det är att vi
hittar bilder, ord, berättelser-

-som gör
att vi kommer ur det presens-

-som är
kopplat till den här händelsen.

I katastrof tycks människans hjärna
hamna i ett presens som dröjer kvar.

Så att man senare, när man återvänder
till berättelsen, är där igen.

Jag har hört det, rent språkligt,
att man börjar prata i imperfekt-

-men när man kommer nära katastrofen
så övergår berättelsen till presens.

Det händer alltså igen,
med samma intensitet, samma smärta.

Det uthärdar vi inte. Till slut måste vi
gömma berättelsen, kapsla in den.

Då lever vi farligt. När som helst kan
den brisera eller slås sönder.

Berättelsen är människans sätt
att förhindra det här-

-och i stället lägga berättelsen
i imperfekt. Det hände.

Det hemska har hänt.
Det händer inte nu.

Så fortsätter man sitt liv med det här
som en del av sin livsberättelse.

Det här språket börjar i barnens lek.
Det är jag inte ensam om att påstå.

Mycket pekar på att det kulturella,
religiösa språk som finns i världen-

-har sin början
i barnets spontana lek.

Det finns tre former av lek:
Tidsfördriv, tävling...

Sen finns den spännande lek
som är att man gestaltar sitt liv.

Jag har ett exempel i boken
om en svårt sjuk flicka.

Hon kommer till lekterapin
på sjukhuset.

Där ligger en docka i en säng,
så de kan leka sjukhus.

Flickan är svårt sjuk,
mager och eländig.

Jag ser henne gå in i rummet, och så
hänger hon på sig en läkarrock.

Hon ser plötsligt starkare ut.

Hon tar en stor spruta,
går fram till dockan och säger:

"Nu ska du få ett litet stick.
Det känns nästan inte."

Och så hugger hon in.
Det är en sån stark bild.

Gör de så där på avdelningen?
Nej, de sticker så försiktigt.

Det hon gestaltar i rummet
är kampen med själva ödet.

Hon är vanmäktig, men i leken
blir hon herre över det här.

När hon går ut ur rummet
är hon lika sjuk, men starkare.

Det är det jag tror
kan hända med oss.

Att styrkan kan komma
genom att vi hittar ett språk-

-för det som har hänt i våra liv.

Om man ska tysta en människa
ska man ta ifrån henne språket.

Jag drar en liten linje
ut till stora världshändelser, också.

Om en makthavare vill tysta en folk-
grupp, så förbjuder man deras språk.

Det är så tydliga försök där. Man
förbjuder deras kultur och religion.

Då blir människan stum.
Utan språk tappar vi all kraft.

Vi måste ge rum för språket.
Det språket måste ha ett fritt rum.

Det får inte vara begränsat
av staket och bestämmelser.

Det ska flöda
på nåt sätt helt vilt...

...så även kulturens och religionens
språk - där är det ju utmanande -

-också ska ha en frihet.

Du kan säga vad du vill om Gud.
Det spelar ingen roll.

Det var bara ett nytt sätt att tänka.

Boken handlar alltså envist om
att jag tror att hoppet kan födas-

-men det betyder också
att jag ser hoppet dö.

Det betyder också, i djupaste mening,
att livet inte har nån mening-

-men det föds mening,
och det föds mening oavbrutet.

Det är det stora undret i tillvaron.

För att summera det här vill jag bara
upprepa de här förutsättningarna.

Att våga se verkligheten så nära som vi
över huvud taget vågar och kan.

Att inte bli övergivna.

Att det finns en kärleksfull omsorg, var
vi än befinner oss i samhället.

Att vi tillåter känslorna som väcks.

Att de inte är moraliska, utan okej-

-och att vi hittar ett språk
för vårt liv.

Det kan se ut hur som helst, för det
gäller för dig att hitta ditt språk.

Om de här fem förutsättningarna finns,
så ökar, enligt mitt synsätt-

-möjligheten att ett hopp, en mening-

-och tröst, kan födas.

Textning: Frida Jorlin
www.btistudios.com