Titta

UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Om UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Föreläsningar av 2015 års Nobelpristagare i litteratur, medicin, fysik, kemi och ekonomi. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien. Inspelat i december 2015.

Till första programmet

UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015 : Svetlana Aleksijevitj, litteraturDela
  1. Mina damer och herrar. Varmt
    välkomna till Svenska Akademien.

  2. Det var för två månader sen,
    i början av oktober-

  3. -närmare bestämt här i Börssalen.

  4. En lång rad journalister
    hade ansamlats strax före kl. 13-

  5. -och ville veta
    vem som skulle få priset.

  6. Jag öppnade dörren, ställde mig
    på plattformen, stod tyst en stund-

  7. -och så började jag tala.

  8. Och när jag nämnt ordet "vitrysk"-

  9. -ja, då kom det stora jublet.

  10. Alla ville veta mer om årets
    nobelpristagare i litteratur-

  11. -Svetlana Aleksijevitj.

  12. När var hon född?
    Vad hade hon skrivit?

  13. Vad skulle man börja med?
    Var hon verkligen journalist?

  14. I så fall - vilken sort? En ny sort?

  15. Eller representerade hon
    en ny typ av fackprosa?

  16. Jag guidades från journalist till
    journalist, 30 sek här, 3 min där-

  17. -och efter cirka tre timmar
    var föreställningen slut.

  18. Under tiden tänkte jag på de
    större frågorna som tornade upp sig-

  19. -bakom de små.

  20. Ingen hade frågat
    om dessa små stora frågor.

  21. De handlade om den röda människan-

  22. -om sovjetmänniskans
    uppgång och fall.

  23. Och bakom denna fråga
    uppenbarade sig en ännu större:

  24. Varför ska vi bry oss om en historia om
    den människans uppgång och fall?

  25. Hennes imperium är ju slut.
    Det stora experimentet-

  26. -sju årtionden långt, det är slut.

  27. Den röda människan ersätts gradvis
    av en människa vi inte kan namnet på.

  28. Saknar vi henne?

  29. Och än hellre: Varför ska vi bry oss?

  30. Aleksijevitj har satt sig före att möta
    människor innan det är för sent.

  31. Hon vill höra vad de har att berätta
    innan det är för sent.

  32. Det rör sig om människor
    som inte skulle finnas i historien-

  33. -om inte Aleksijevitj kommit förbi,
    om hon inte hade skrivit en historia-

  34. -om andra världskrigets kvinnor,
    för att ta ett exempel.

  35. Om alla de kvinnor, en hel miljon, som
    frivilligt gick med i kriget.

  36. Vad visste vi om dem?

  37. Och om två miljoner rysktalande köpte
    boken kan ni vara förvissade om-

  38. -att inte ens där visste särskilt många
    om dessa sovjetiska soldater.

  39. Då var de sjukvårdsinstruktörer,
    men inte bara det.

  40. De var prickskyttar, kulspruteskyttar,
    luftvärnsbefäl-

  41. -minröjare, stridsflygare
    och så vidare.

  42. Andra världskrigets
    officiella version har handlat om-

  43. -hur sovjetmänniskan ville vara.

  44. Vad Aleksijevitj har visat är
    hur det verkligen var.

  45. Det är fruktansvärt bra läsning,
    och det är bitvis mycket svårläst.

  46. Vad visste vi om barnen till alla dem
    som gick ut i andra världskriget?

  47. Eller om alla soldater som gav sig ut i
    tioåriga kriget mot Afghanistan?

  48. Eller om dem som återvände
    till Tjernobyl tio år efteråt-

  49. -ofta under livshotande villkor
    för att fortsätta sina liv?

  50. Eller om alla "Homo sovieticus"
    som sköljts upp på stranden...

  51. ...av slutet på sovjettiden
    - några i början vilseledda-

  52. -andra rädda, åter andra skeptiska?
    Några tror ännu på "Homo sovieticus"-

  53. -andra har slutat göra det
    för mycket länge sen.

  54. Där har vi några av katastroferna
    i den röda människans liv-

  55. -från 1917 års revolution
    fram till sovjetkommunismens kollaps.

  56. Man måste ha ett dubbelt perspektiv på
    Aleksijevitjs författarskap.

  57. Å ena sidan säger hon nåt
    om den röda människan-

  58. -om alla de erfarenheter
    som gör henne till den hon är.

  59. Å andra sidan har hon väntat tills den
    sanna erfarenheten avtecknar sig-

  60. -bortom klyschor,
    bortom tillrättalagda versioner.

  61. Där nånstans
    börjar vi närma oss knutpunkten.

  62. Hon behöver katastroferna,
    men hon behöver också känslorna.

  63. Om katastroferna vore förevändningar
    hade hon kunnat nöja sig med en.

  64. Och om känslorna hon velat spåra
    vore ointressanta-

  65. -hade det också
    varit tillräckligt med en bok.

  66. Katastrofen leder rätt,
    liksom känslan leder rätt-

  67. -fast varje gång från olika håll.

  68. "Kriget har inget kvinnligt ansikte" har
    en stor fördel som bok.

  69. Den diskuterar en historisk erfarenhet
    lång tillbaka i tiden-

  70. -och som vi tror oss veta mycket om.

  71. Men man behöver inte
    ha läst så många sidor-

  72. -förrän man inser att vi får oss till
    livs nåt som vi vill veta mycket om.

  73. För det första
    att en miljon kvinnliga deltagare-

  74. -anslöt sig frivilligt till
    det "stora fosterländska kriget".

  75. Vissa säger
    att utan kärleken till fosterlandet-

  76. -så hade det aldrig gått
    som det hade gått i kriget.

  77. För det andra att det kvinnliga
    inslaget, det låter förringande-

  78. -men bidrog till
    att förändra erfarenheten av kriget.

  79. För det tredje att dessa deltagares
    erfarenheter förringades efteråt.

  80. Där männen hyllades som soldater
    förärades kvinnorna ingenting.

  81. De togs inte på allvar.
    Efter kriget togs de för horor-

  82. -och behandlades på det viset.

  83. När Aleksijevitj kom hade det gått
    ungefär 35 år efter krigets slut.

  84. När hon ville höra hur det var
    möttes hon med respekt och misstro.

  85. Det fordrades många timmar
    av förtroendefullt arbete.

  86. Hon lyssnade en gång, två gånger,
    tre gånger och många fler-

  87. -tills slutligen
    det förtrollade ögonblicket kom.

  88. Då lättade människan på förlåten
    och berättade om hur det kändes-

  89. -att döda för första gången, att se en
    vän falla offer för en kula-

  90. -att gå omkring i skor som var tio
    nummer för stora och släpa på sårade-

  91. -att få göra sig fin i håret-

  92. -och att vara mer skarpskjutande
    än männen själva.

  93. Allt ligger årtionden tillbaka och är
    saker som Aleksijevitj skänker oss-

  94. -i form av en naken
    och mångstämmig berättelse.

  95. Vem hade kunnat göra detta?

  96. Aleksijevitj har lagt närmare
    40 år på sitt författarskap. 40 år.

  97. Hon har själv pekat ut föregångare.

  98. Dels den vitryske författaren
    Ales Adamovitj-

  99. -som levde mellan 1927 och 1994.

  100. Med kolleger beskrev han hur Leningrad
    belägrades under kriget.

  101. En belägring som för många
    slutade med att man svalt till döds.

  102. Här blev svälten
    nåt som kom från fienden.

  103. Dels författaren Sofia Fedortjenko, som
    under första världskriget-

  104. -befann sig vid fronten och
    beskrev vad de ryska soldaterna sa.

  105. De visste inte att sjuksköterskan
    där bakom, som verkade så anonym-

  106. -i själva verket lyssnade
    och skrev ned det hon hörde.

  107. Så visst finns föregångare.
    Och vidgar man perspektivet en aning-

  108. -så hittar man
    en historiker som Studs Terkel-

  109. -som gick bort för några år sen, 96 år
    gammal. Han är en förgrundfigur-

  110. -inom det som vi känner som "oral
    history", alltså muntlig historia.

  111. Aleksijevitj har betygat Adamovitj sin
    stora respekt och har påtalat-

  112. -hur mycket han har betytt för henne.

  113. Men även om hon själv
    inte tillstår det-

  114. -har hon gått många steg längre.

  115. Hon vill tala med människor,
    så djupt och omfattande det bara går.

  116. Hon vill åt de levandes tal
    - allt som går förlorat-

  117. -när människan i fråga
    inte längre finns.

  118. Hon vill inte ha med fotografier,
    dagböcker, brev-

  119. -tidningar eller lokaler.

  120. Hon vill bara ha människans tal,
    och därför kommer hon tillbaka.

  121. Inte nog med det. Hon tar bort
    allt som inte hör till kärnan.

  122. Hon lägger inte till, hon tar bort.

  123. Vi får veta vad människorna heter,
    hur gamla de är, deras funktioner-

  124. -men inte mycket mer.

  125. Vi ställs inför det stora körverket-

  126. -där röst fogas till röst,
    som fogas till röst.

  127. Det är detta som är
    Aleksijevitjs stora verk.

  128. Men ändå återstår frågan om människans
    historiska erfarenheter.

  129. Varför ska vi bry oss? Aleksijevitj har
    undersökt katastrofer.

  130. Hon har granskat andra världskriget
    ur en deltagande kvinnas perspektiv-

  131. -och hur kriget i Afghanistan upplevdes
    av männen och deras mödrar.

  132. Hon har skrivit
    om Tjernobylkatastrofen-

  133. -och hur den avtecknade sig
    för återvändarna efter tio år.

  134. Hon har spejat efter alla människor-

  135. -som på ett eller annat sätt överlevde
    sovjetkommunismens fall.

  136. Allt detta är historiska katastrofer.
    Ingen återvänder oskadd från dem.

  137. Ingen är nånsin densamma igen.

  138. Och varför vill vi ha dem? Därför
    att Aleksijevitj berättar om oss-

  139. -om de människor vi kanske är
    eller hade kunnat bli.

  140. Vi människor som står
    på historiens rand.

  141. Hon berättar om en känslans historia,
    förtätad av olika katastrofer-

  142. -om den lidandes hela känsloregister
    och alldeles särskilt om kärlek.

  143. Om den förtvivlade kärleken till
    alla dem som en gång stod oss nära.

  144. Om barnen som vi förlorade,
    om makan eller maken, om föräldrarna.

  145. Om släktingarna, om kärleken
    till alla som inte finns kvar.

  146. Hon berättar också om den förtvivlade
    kärleken till fosterlandet.

  147. En kärlek som vi ser
    som en gåva från en annan tid-

  148. -men som kanske inte är det.

  149. En känsla som mer än nåt annat säger nåt
    om fosterlandets krav på oss.

  150. Fråga inte
    vad landet kan begära av dig.

  151. Fråga i stället
    vad du kan göra för ditt land.

  152. I den sårade kärleken
    till fosterlandet-

  153. -finner Aleksijevitj också
    sina samtida bekanta.

  154. Alla de människor som så länge levde i
    hoppet om ett bättre land-

  155. -och i några fall människor
    som fortfarande gör det.

  156. Tack så mycket.

  157. Kära vänner.

  158. Jag står inte ensam här i talarstolen.

  159. Omkring mig finns hundratals röster.

  160. De har varit med mig sen jag var barn.

  161. Jag bodde på landet,
    och vi barn älskade att leka ute-

  162. -men om kvällarna
    drogs vi till bänkarna-

  163. -utanför stugorna
    där de trötta kvinnorna samlades.

  164. Ingen av dem
    hade vare sig make, far eller bror.

  165. Jag minns inga män i byn efter kriget.

  166. Vid fronten och hos partisanerna
    under andra världskriget-

  167. -dog var fjärde vitryss.

  168. Efter kriget
    bestod vår barnavärld av kvinnor.

  169. Framför allt talade kvinnorna
    inte om döden, utan om kärleken.

  170. De berättade
    hur de tog avsked av sina älskade-

  171. -hur de väntade på dem
    och fortfarande väntade.

  172. Flera år hade gått, men de väntade: "Om
    han är utan händer och fötter"-

  173. -"bär jag honom i famnen."
    Utan händer och fötter...

  174. Redan som barn
    fick jag veta vad kärlek är.

  175. Här är några av de sorgsna melodier
    ur kören som jag hör.

  176. Första rösten. "Varför vill du veta det?
    Det är så sorgligt."

  177. "Jag mötte min man i kriget. Jag var
    stridsvagnssoldat och kom till Berlin."

  178. "Jag minns hur vi stod där.
    Då var han inte min make än."

  179. "Vi stod bredvid Reichstag när han sa:
    'Vi gifter oss. Jag älskar dig.'"

  180. "Och jag blev så arg."

  181. "Hela kriget hade vi levt
    i leran, dammet och blodet. Jag sa:"

  182. "Först gör du en kvinna av mig. Du ger
    mig blommor och säger ömma ord."

  183. "När jag lämnar armén
    syr jag mig en klänning."

  184. "Jag var så arg att jag hade lust
    att slå honom. Han kände på sig det."

  185. "Hans ena kind var bränd och ärrad, och
    jag såg hur tårarna rann."

  186. "'Okej, jag gifter mig med dig', sa jag
    och blev förvånad över mig själv."

  187. "Omkring oss låg aska och trasigt tegel.
    Med ett ord: Det var krig."

  188. Andra rösten: "Vi bodde
    vid kärnkraftverket Tjernobyl."

  189. "Jag arbetade som konditor och gjorde
    piroger. Min man var brandman."

  190. "Vi hade precis gift oss och gick
    till och med till butiken hand i hand."

  191. "Den dagen reaktorn exploderade
    jobbade min man på brandstationen."

  192. "De åkte dit i sina skjortor
    och hemmakläder."

  193. "Kärnkraftverket exploderade,
    men de var utan arbetskläder."

  194. "Det var så vi levde, som ni vet."

  195. "De släckte hela natten och
    utsattes för dödliga strålningsdoser."

  196. "På morgonen
    flögs de direkt till Moskva."

  197. "Akut strålningssjuka...
    Man överlever bara i några veckor."

  198. "Min man var idrottare och stark.
    Han dog sist."

  199. "När jag kom dit sa de att han låg
    på en specialsal. Ingen släpptes in."

  200. "'Jag älskar honom', sa jag."

  201. "-Soldater sköter dem. Vart ska du?
    -Jag älskar honom."

  202. "Han är inte din älskade, utan ett
    dekontamineringsobjekt. Förstår du?"

  203. "'Jag älskar honom',
    sa jag om och om igen."

  204. "På natten tog jag brandstegen upp"-

  205. -"eller också mutade jag vakterna
    att släppa förbi mig."

  206. "Jag var med honom ända till slutet."

  207. "Några månader efter hans död
    föddes en liten flicka."

  208. "Hon levde bara i några dagar. Vi hade
    längtat så, men jag dödade henne."

  209. "Hon räddade mig
    och tog upp all strålning."

  210. "Det lilla pyret...
    Men jag älskade dem båda två."

  211. "Kan man verkligen döda med kärlek?
    Varför hör kärleken ihop med döden?"

  212. "Kan nån förklara?
    Jag faller på knä vid deras gravar."

  213. Tredje rösten. "Första gången
    jag dödade en tysk var jag tio år."

  214. "Jag fick redan följa med partisanerna."

  215. "Tysken låg skadad.
    De sa åt mig att ta hans pistol."

  216. "Jag sprang fram, men tysken
    tog sin pistol och siktade på mig."

  217. "Men jag hann skjuta först."

  218. "Jag blev inte rädd, och
    under kriget glömde jag bort honom."

  219. "Många dog,
    och vi levde bland de döda."

  220. "Jag blev förvånad när jag plötsligt
    drömde om tysken efter många år."

  221. "Det var oväntat.
    Drömmen återkom om och om igen."

  222. "Jag flyger, men han jagar mig.
    Jag startar och flyger ..."

  223. "Han jagar i kapp, och jag faller
    med honom i nån sorts håla."

  224. "Jag vill ställa mig upp, men
    han hindrar mig. Jag kan inte flyga."

  225. "En och samma dröm
    förföljde mig i årtionden."

  226. "Jag kunde inte berätta för min son. Han
    var liten, så jag läste sagor."

  227. "Nu när han är vuxen
    kan jag ändå inte berätta det."

  228. Flaubert kallade sig en mänsklig penna.
    Jag kallar mig ett mänskligt öra.

  229. När jag går ute och hör ord,
    fraser och utrop glida förbi-

  230. -tänker jag alltid: "Många romaner
    försvinner spårlöst i tidens mörker."

  231. Det finns en del av livet - samtalet-

  232. -som vi inte
    lyckas vinna för litteraturen.

  233. Vi uppskattar det inte
    och förvånas och hänförs inte av det.

  234. Jag förtrollas av samtalet
    och är dess fånge.

  235. Jag älskar hur människan talar
    och ljudet av människans röst.

  236. Den är min största kärlek och passion.

  237. Färden till den här talarstolen
    har tagit nära fyrtio år-

  238. -från människa till människa,
    från röst till röst.

  239. Jag kan inte säga
    att färden alltid har varit lätt.

  240. Många gånger har människan
    chockat och skrämt mig.

  241. Jag har känt hänförelse och avsky.
    Jag ville glömma det jag hade hört-

  242. -och återvända till den tid
    då jag inget visste.

  243. Ofta ville jag även gråta av glädje
    när jag såg nåt vackert i en person.

  244. Jag levde i ett land där vi
    sen barnsben fick lära oss att dö.

  245. Vi fick veta att människan existerar
    för att ge allt-

  246. -förgås och offra sig själv. Vi lärde
    oss att älska människor med vapen.

  247. Om jag hade växt upp i ett annat land
    hade jag inte kunnat göra den färden.

  248. Den brutala ondskan
    måste man vaccineras emot.

  249. Men vi växte upp
    bland bödlar och offer.

  250. Våra föräldrar levde i skräck
    och berättade inte allt.

  251. Oftast berättade de ingenting, men
    själva luften förpestades av allt detta.

  252. Ondskan spionerade alltid på oss.

  253. Jag har skrivit fem böcker,
    men det känns som en enda bok.

  254. Det är en bok om en utopis historia.
    Varlam Sjalamov skrev:

  255. "Jag deltog i den förlorade kampen
    för människans sanna förnyelse."

  256. Jag rekonstruerar historien om
    denna kamp, dess segrar och förluster.

  257. De ville bygga himmelriket
    eller paradiset på jorden-

  258. -men det slutade med ett hav av blod och
    miljoner slaktade människoliv.

  259. Men det fanns en tid då alla politiska
    idéer jämfördes med kommunismen-

  260. -och dess symbol, oktoberrevolutionen.

  261. Då lockade den intellektuella från Väst
    och folk från hela världen.

  262. Raymond Aron kallade revolutionen
    ett opium för intellektuella.

  263. Idén om kommunismen
    är minst 2 000 år gammal.

  264. Vi hittar den hos Platon och
    hans lära om den rättvisa idealstaten-

  265. -hos Aristofanes drömmar om
    att allt ska vara gemensamt-

  266. -hos Thomas More, Campanella,
    Saint-Simon, Fourier och Owen.

  267. Nånting i den ryska själen
    fick oss att försöka-

  268. -förverkliga dessa drömmar.

  269. För 20 år sen tog vi avsked av det röda
    imperiet med förbannelser och tårar.

  270. I dag kan vi redan betrakta detta lugnt,
    som ett historiskt experiment.

  271. Det är viktigt, därför att
    dispyterna om socialismen pågår än.

  272. En ny generation,
    med en annan världsbild, har växt upp-

  273. -men många unga
    läser åter Marx och Lenin.

  274. I ryska städer skapas nya museer
    och minnesmärken tillägnade Stalin.

  275. Det röda imperiet är borta,
    men den röda människan lever kvar.

  276. Min far var övertygad kommunist
    ända tills han nyligen dog.

  277. Han behöll sitt medlemskort.

  278. Ordet "sovok" (sovjetmentalitet) har jag
    svårt för. I så fall skulle man säga så-

  279. -om min far och mina nära och kära
    och vänner.

  280. Alla kom de ur socialismen. Bland
    dem fanns idealister och romantiker.

  281. I dag kallas de nåt annat
    - slaveriets romantiker, utopins tjuvar.

  282. De hade kunnat leva ett annat liv,
    men de levde ett sovjetiskt liv.

  283. Varför? Svaret på den frågan
    har jag sökt länge.

  284. Jag har rest runt i det enorma land
    som kallades SSSR-

  285. -och gjort tusentals inspelningar.

  286. Då var socialismen helt enkelt vårt liv.

  287. Bit för bit samlade jag in historien
    om den inre socialismen-

  288. -den som levde i människans själ.

  289. Jag lockades av just denna lilla rymd
    - en enda människa.

  290. Där försiggår i själva verket allt.

  291. Direkt efter kriget
    skrev Theodor Adorno skakad:

  292. "Att skriva poesi efter Auschwitz
    är barbari."

  293. Min lärare, Ales Adamovitj,
    som jag nämner med tacksamhet-

  294. -ansåg det också hädiskt att skriva
    prosa om 1900-talets mardrömmar.

  295. Sanningen ska skrivas ned
    sådan den är.

  296. Det krävs en "litteratur ovanifrån".
    Vittnet ska tala.

  297. Kom även ihåg Nietzsches ord-

  298. -om att ingen konstnär
    står ut med verkligheten.

  299. Det har alltid plågat mig att sanningen
    inte får plats i ett hjärta eller sinne-

  300. -utan är fragmenterad.

  301. Den är mångsidig
    och spridd världen över.

  302. Hos Dostojevskij hittar man tanken
    att mänskligheten-

  303. -vet betydligt mer om sig själv än
    vad som har nedtecknats i litteraturen.

  304. Vad gör jag? Jag samlar in vardagliga
    känslor, tankar, ord och vår tids liv.

  305. Jag är intresserad av själens historia,
    den som den stora historien missar.

  306. Jag studerar de saknade historierna.

  307. Jag har ofta fått höra att det inte
    är litteratur, utan dokument.

  308. Vad är litteratur i dag?
    Vem svarar på den frågan?

  309. Vi lever snabbare än tidigare.
    Innehållet sliter itu och ändrar formen.

  310. Allt lämnar sin sfär
    - både musiken och måleriet-

  311. -och i dokumentären
    spränger orden gränserna.

  312. Det finns inga gränser mellan fakta
    och fiktion, allt flyter i varandra.

  313. Inte ens vittnet är opartiskt.
    När människan berättar, skapar hon.

  314. Hon kämpar med tiden liksom skulptören
    kämpar med marmorn.

  315. Mig intresserar den lilla människan,
    eller snarare den lilla stora människan-

  316. -därför att lidandet gör henne större.

  317. I mina böcker
    berättar hon sin lilla historia-

  318. -och därigenom den större historien.

  319. Vi kan inte tolka
    det som hände och händer än.

  320. Till att börja med
    måste det åtminstone sägas högt.

  321. Vi kommer att vara rädda för det
    tills vi tar itu med vårt förflutna.

  322. I Dostojevskijs "Onda andar"
    säger Sjatov till Stavrogin:

  323. "Vi är två varelser
    som förenas i gränslösheten"-

  324. -"för sista gången. Använd inte den
    tonen, utan tala som en människa."

  325. "Tala åtminstone en gång
    med mänsklig röst."

  326. Ungefär så börjar mina samtal
    med mina hjältar.

  327. Självklart talar människor från
    sin egen tid, inte ur ett tomrum.

  328. Men att kämpa med själen är svårt. Den
    är full av seklets vidskepelser-

  329. -fördomar och villfarelser,
    liksom tv och tidningar.

  330. Jag skulle vilja läsa upp några sidor
    ur mina dagböcker för att visa-

  331. -hur tiden gick, hur en idé dog
    och hur jag följde i dess fotspår.

  332. Ursäkta mig.

  333. Jag är nog lite nervös.

  334. Åren 1980-1985.

  335. Jag skriver en bok om kriget.
    Varför om kriget?

  336. För att vi är ett krigiskt folk. Vi har
    krigat eller förberett oss för krig.

  337. Om man tittar närmare, tänker vi alla
    krigiskt. Hemma, ute på gatan.

  338. Därför är ett människoliv värt så lite
    hos oss. Allt är som i ett krig.

  339. Jag har börjat tvivla
    Ännu en bok om kriget. Varför då?"

  340. På en resa mötte jag en kvinna
    som var sjukvårdsinstruktör i kriget.

  341. Hon berättade
    hur de gick över sjön Ladoga.

  342. Fienden såg deras rörelser
    och började skjuta.

  343. Hästar och människor
    gick igenom isen. Det var om natten-

  344. -och hon tog och började dra
    en skadad mot stranden.

  345. "'Han var blöt och naken. Jag trodde
    att kläderna hade slitits av.'"

  346. Vid stranden upptäckte hon
    att hon drog en enorm, skadad stör.

  347. "Och jag drog till
    med en räcka grova svordomar."

  348. "Människor lider,
    liksom djur, fåglar och fiskar. Varför?"

  349. På en annan resa mötte jag
    en sjukvårdsinstruktör i kavalleriet.

  350. Under striderna släpade hon
    en sårad till en krate"-

  351. -och där såg hon att han var tysk
    och att han höll på att förblöda.

  352. Vad skulle hon göra med en fiende?
    Ovanför dog våra killar.

  353. Men hon band om tysken
    och kröp vidare.

  354. Hon släpade dit en rysk soldat
    som var medvetslös.

  355. När han vaknade
    ville han döda tysken.

  356. Och när tysken vaknade tog han
    automatgeväret och ville döda ryssen.

  357. "Jag gav dem båda på käften."

  358. "Vi vadade i blod,
    och deras blod blandades."

  359. "Det var ett krig jag inte kände till.
    Ett kvinnligt krig utan hjältar"-

  360. -"utan några
    som hjältemodigt dödade andra."

  361. Jag minns en kvinnas klagosång:

  362. "Efter striden ligger de där på fältet."

  363. "De är unga och vackra och ser
    mot himlen. Det är synd om dem alla."

  364. Just detta "dem alla" visade mig
    vad min bok skulle handla om:

  365. Att krig är mord.
    Det är så kvinnorna minns det.

  366. En människa som nyss log och rökte finns
    inte mer.

  367. Mest av allt talar kvinnorna
    om det som försvinner-

  368. -om hur fort
    allt förvandlas till ingenting i kriget.

  369. Både människan och tiden.

  370. Ja, de bad att få komma till fronten när
    de var 17-18 år, men de ville inte döda.

  371. Men de var beredda
    att dö för fosterlandet-

  372. -och - man kan inte radera historien
    - för Stalin.

  373. Boken gavs inte ut på två år,
    inte förrän Gorbatjov och perestrojkan.

  374. "Efter er bok vill ingen gå ut i krig",
    sa en censor.

  375. "Ert krig är hemskt.
    Varför har ni inga hjältar?"

  376. Jag sökte inga hjältar.
    Jag beskrev historien-

  377. -genom berättelser som bara uppfattades
    av vittnen och deltagare-

  378. -dem som ingen frågar.

  379. Vi vet inte
    vad folk tycker om alla stora idéer.

  380. Direkt efteråt berättar man om ett krig,
    tio år efteråt om ett annat.

  381. Självklart förändras nånting,
    för människan lägger ihop hela sitt liv.

  382. Hur man levde de åren,
    vad man läste, vem man träffade.

  383. Vad man trodde på.
    Var man lycklig eller inte?

  384. Det dokumentära är levande
    och förändras med oss.

  385. Jag är övertygad om att såna flickor-

  386. -som fanns under kriget 1941
    aldrig kommer att finnas mer.

  387. Då var de "röda" idéerna som starkast,
    det överträffade t.o.m. revolutionen.

  388. Deras seger
    överskuggar fortfarande Gulag.

  389. Jag älskar dessa flickor gränslöst, men
    man fick inte tala med dem om Stalin-

  390. -eller om att de modigaste
    fraktades till Sibirien efter kriget.

  391. Resten återvände hem och teg.

  392. En gång sa nån: "Vi var bara fria
    i kriget, vid fronten."

  393. Vårt största kapital är lidandet
    - inte oljan eller gasen.

  394. Det är det enda
    som vi ständigt utvinner.

  395. Jag söker svar: Varför förvandlas
    inte våra lidanden till frihet?

  396. Är de verkligen förgäves?
    Tjaadajev hade rätt:

  397. Ryssland är ett land utan minne,
    med amnesi-

  398. -en jungfrulig mark
    för kritik och reflektioner.

  399. Stora böcker
    ligger överallt kring våra fötter.

  400. År 1989.

  401. Jag är i Kabul. Jag ville inte skriva
    mer om krig, men här är det krig.

  402. Ur Pravda: "Vi hjälper vårt afghanska
    broderfolk att bygga socialismen."

  403. Överallt är folk i krig.
    Tingen är i krig. Tiden är i krig.

  404. I går tog de mig inte till striderna.
    "Stanna här. Vi ansvarar för er."

  405. På hotellet tänker jag-

  406. -att det är nåt omoraliskt med att
    beskåda nån annans mod och risker.

  407. Jag har varit här i två veckor
    och kommer inte över känslan-

  408. -att kriget är ett resultat av
    mannens natur och ofattbart för mig.

  409. Men krigets tillbehör är grandiosa.

  410. Jag har upptäckt att vapen är vackra
    - kulsprutor, minor, stridsvagnar.

  411. Människan har tänkt mycket på
    hur man bäst dödar en annan.

  412. Det är en evig kamp
    mellan sanning och skönhet.

  413. De visade mig en ny italiensk mina, och
    min "kvinnliga" reaktion blev:

  414. "Varför är den så vacker?"

  415. På militäriskt manér förklarade de
    att om man kör på-

  416. -eller trampar på minan, blir det bara
    en halv hink kött kvar av en människa.

  417. Här pratar man
    om det onormala som normalt.

  418. De tar det för givet. Precis som kriget.

  419. Ingen blir galen av bilderna
    på en människa på marken-

  420. -som inte dödats av elementen
    eller ödet, utan en annan människa.

  421. Jag såg "svarta tulpanen" lastas.

  422. Det är planet som flyger hem
    zinkkistorna med avlidna.

  423. De döda kläs ofta i gamla uniformer från
    40-talet, med ridbyxor.

  424. Ibland räcker inte de heller.
    Soldaterna resonerar emellan sig:

  425. "De har lagt nya döda i kylen.
    Det luktar som en gammal galt."

  426. Det här ska jag skriva om,
    men tror de mig hemma?

  427. Tidningarna skriver om "vänskaps-
    alléerna" våra soldater planterar.

  428. Jag talar med killarna. Många
    är här frivilligt och bad att få komma.

  429. Majoriteten är
    från familjer ur intelligentsian:

  430. Lärare, läkare, bibliotekarier
    - det vill säga boklärda.

  431. De ville hjälpa afghanerna
    att bygga socialismen.

  432. Nu skrattar de åt sig själva.

  433. De visade mig flygplatsen,
    där det låg hundratals zinkkistor-

  434. -som glimmade i solen. Officeren
    som följde mig kunde inte hålla sig:

  435. "Min kista kanske också väntar här. Vad
    gör jag här och krigar?"

  436. Han skrämdes av sina egna ord:
    "Skriv inte det."

  437. På natten drömde jag om de döda,
    som alla såg förvånade ut.

  438. "Hur kan det komma sig att jag är död?
    Är jag verkligen död?"

  439. Några sköterskor och jag åkte
    till ett sjukhus för civila afghaner.

  440. Vi hade med oss leksaker,
    godis och kakor åt barnen.

  441. Jag hade med mig fem teddybjörnar.

  442. Vi kom fram till sjukhuset - en lång
    barack. I sängarna hade de bara en filt.

  443. En ung afghanska kom fram med
    ett barn i famnen. Hon ville säga nåt.

  444. Under de tio år som kriget har varat
    har alla lärt sig lite ryska.

  445. Jag gav barnet leksaken
    och han tog den med tänderna.

  446. "Varför gör han så?" Afghanskan
    tog bort filten från den lilla kroppen.

  447. Pojken hade inga händer.
    "Det är dina ryska bomber."

  448. Nån höll i mig när jag föll...

  449. Jag såg hur våra Grad-raketer
    förvandlade byar till upplöjda fält.

  450. Jag var på en afghansk kyrkogård.

  451. Nånstans på kyrkogården
    skrek en gammal kvinna.

  452. Jag minns en by nära Minsk, hur modern
    kved när zinkkistan bars in.

  453. Skriet var
    varken mänskligt eller djuriskt.

  454. Det påminde om skriet
    på kyrkogården i Kabul.

  455. Jag erkänner
    att jag inte genast blev fri.

  456. Jag var ärlig mot mina hjältar,
    och de litade på mig.

  457. Var och en
    tog sin egen väg till friheten.

  458. Före Afghanistan trodde jag
    på en mänsklig socialism.

  459. Där befriades jag från alla illusioner.
    "Förlåt mig, far", sa jag när vi sågs.

  460. "Du har uppfostrat mig att tro på
    kommunismen, men det räcker att se"-

  461. -"de unga män som du
    och mamma nyligen undervisade."

  462. Mina föräldrar var byskollärare.

  463. "De dödar okända i ett främmande land
    och dina ord blir till aska."

  464. "Vi är mördare, pappa!"
    Min far brast i gråt.

  465. Från Afghanistan återvände många fria
    människor. Men jag har ett exempel till.

  466. Där skrek en ung kille till mig:

  467. "Vad förstår du, kvinna, av kriget?"

  468. "Tror du verkligen att folk dör
    som i böckerna och på bio?"

  469. "Där dör de vackert,
    men i går dödade de min vän."

  470. "Han sköts i huvudet. Han sprang
    10 meter till och tog upp sin hjärna."

  471. Men efter sju år älskar killen, numera
    affärsman, att tala om Afghanistan.

  472. Han ringde mig: "Varför skriver du så?
    Dina böcker är för hemska."

  473. Det var redan en annan människa,
    inte den jag träffade nära döden-

  474. -och som inte ville dö som tjugoåring.

  475. Jag frågade mig vilken sorts bok
    jag skulle vilja skriva om kriget.

  476. Jag skulle vilja skriva om en människa
    som inte kan skjuta en annan-

  477. -och för vilken själva tanken på krig
    innebär lidande.

  478. Var är hon? Jag träffade henne inte.

  479. Åren 1990-1997.

  480. Den ryska litteraturen är intressant
    därför att endast den kan berätta-

  481. -om de unika erfarenheter
    som det väldiga landet har gått igenom.

  482. Jag får ofta frågan varför jag alltid
    skriver om det tragiska.

  483. Därför att vi lever så.
    Vi bor numera i olika länder-

  484. -men överallt bor den röda människan,
    med samma liv och minnen.

  485. Länge ville jag inte skriva
    om Tjernobyl. Jag visste inte hur.

  486. Hur skulle jag närma mig det?

  487. Namnet på mitt lilla land i ett hörn av
    Europa, som tidigare var nästan okänt-

  488. -genljöd på alla språk, och
    vi vitryssar blev "Tjernobyl-folket".

  489. Vi var de första som ställdes
    inför det okända. Allt stod klart:

  490. Förutom kommunistiska, nationella
    och nya religiösa utmaningar-

  491. -ligger brutalare utmaningar,
    som vi ännu inte kan se, framför oss.

  492. Nånting öppnades upp efter Tjernobyl.

  493. Jag minns
    hur en gammal taxichaufför svor-

  494. -när en duva slog emot framrutan.

  495. "Det sker två-tre gånger varje dag. Men
    i tidningarna är allt under kontroll."

  496. I parkerna räfsade de ihop löven,
    körde ut på landet och begravde dem.

  497. De tog bort den förorenade marken.
    De begravde jorden i jorden.

  498. De begravde veden och gräset.
    Alla såg lite galna ut de där dagarna.

  499. En biodlare berättade: "Jag gick
    ut i trädgården och ett ljud fattades."

  500. "Jag hörde inte ett enda bi.
    Inte ett enda!"

  501. "Vad är det här?! Andra
    och tredje dagen flög de inte heller."

  502. "Sen berättade de
    om kärnkraftshaveriet."

  503. "Det låg nära oss, men länge
    visste vi inget. Bina visste, inte vi."

  504. Informationen om Tjernobyl
    bestod av krigiska ord:

  505. Explosion, soldater, evakuering.

  506. KGB letade
    efter spioner och sabotörer.

  507. Enligt rykten var haveriet
    ett verk av Västs säkerhetstjänst-

  508. -för att underminera socialismen.

  509. Krigsutrustning och soldater
    skickades mot Tjernobyl.

  510. Systemet
    fungerade som vanligt i krigstid-

  511. -men soldaten med sina nya vapen
    var tragisk i denna nya värld.

  512. Det enda han kunde göra var att utsättas
    för strålningen och dö hemma.

  513. Människan före Tjernobyl blev
    en Tjernobylmänniska inför mina ögon.

  514. Radioaktiviteten gick inte att se,
    röra vid eller lukta sig till.

  515. En både känd
    och okänd värld omgav oss.

  516. När jag åkte till zonen, sa de genast:
    "Plocka inte blommorna."

  517. "Sitt inte på gräset.
    Drick inte brunnsvattnet."

  518. Döden dolde sig överallt,
    men det var en annan sorts död-

  519. -bakom nya masker
    och i en ny skepnad.

  520. Gamlingar, som hade överlevt kriget,
    evakuerades. De såg mot himlen:

  521. "Solen skiner. Här finns
    varken rök eller gas. Ingen skjuter."

  522. "Är det här verkligen krig?
    Ändå måste vi bli flyktingar."

  523. På morgonen grep alla tidningarna
    och la besvikna bort dem igen.

  524. Inga spioner.
    De skrev inte om folkets fiender.

  525. En värld utan spioner och folkfiender
    var ovan. Det var nåt nytt som började.

  526. Tjernobyl och Afghanistan
    gjorde oss till fria människor.

  527. Min värld vidgades. I zonen var jag inte
    ryss, vitryss eller ukrainare-

  528. -utan företrädare för en livsform
    som kan utplånas.

  529. Två katastrofer sammanföll - en social,
    då det socialistiska Atlantis-

  530. -gick under,
    och en kosmisk - Tjernobyl.

  531. Imperiets fall oroade alla:
    Folk bekymrade sig för vardagen.

  532. Vad skulle de köpa?
    Vad skulle de tro på?

  533. Under vilket baner skulle man samlas?
    Skulle man leva utan stora idéer?

  534. Det sistnämnda var okänt för alla,
    för så hade vi aldrig levt.

  535. Den röda människan
    ställde hundratals frågor-

  536. -i sin ensamhet. Hon hade aldrig varit
    så ensam som i början av friheten.

  537. Människorna omkring mig
    var chockade. Jag lyssnade på dem.

  538. Jag stänger dagboken.
    Vad hände med oss när imperiet föll?

  539. Förr var världen uppdelad:
    Bödlar och offer - det var Gulag.

  540. Bröder och systrar - det var kriget.
    Väljarna - var tekniken och samtiden.

  541. Världen var de som fängslades
    och de som fängslade.

  542. I dag är den uppdelad i slavofiler...

  543. ...och västsinnade,
    landsförrädare och patrioter.

  544. Eller de som kan köpa
    och de som inte kan det.

  545. Det sista är den hårdaste erfarenheten
    efter socialismen-

  546. -eftersom vi nyligen alla var jämlika.

  547. Den röda människan kunde inte träda in i
    frihetens rike, som vi drömde om.

  548. Ryssland delades upp,
    och hon fick ingenting.

  549. Förödmjukad och plundrad,
    aggressiv och farlig.

  550. Jag började resa mycket igen
    och det här hörde jag.

  551. "Vi kan bara modernisera med hjälp
    av specialläger och avrättningar."

  552. "Ryssar vill i princip inte vara rika,
    utan är rädda för det."

  553. "Vad vill de? Jo, bara en enda sak:"

  554. "Att nån annan inte ska bli rik
    eller rikare än dem."

  555. "Hos oss finns inga ärliga människor,
    däremot helgon."

  556. "Vårt folk lär alltid piskas."

  557. "Ryssar förstår inte friheten,
    utan behöver piskan."

  558. "Våra viktigaste ord
    är 'krig' och 'fängelse'."

  559. "Jag stal, festade, åkte in...
    Kom ut och åkte in igen."

  560. "Ryssarnas liv ska vara svårt."

  561. "Då stiger själen och inser
    att den inte tillhör denna värld."

  562. "Ju smutsigare och blodigare,
    desto mer utrymme får den."

  563. "För en ny revolution har vi
    varken krafter eller galenskap nog."

  564. "Ryssar behöver idéer
    som sänder kalla kårar."

  565. "Så pendlar våra liv
    mellan kaoset och kåken."

  566. "Kommunismen är inte död,
    liket lever."

  567. Jag vågar påstå att vi missade
    chansen som vi hade på 90-talet.

  568. På frågan om vi ska ha ett starkt eller
    värdigt land, där folk kan leva bra-

  569. -valde vi det första - starkt.

  570. Det är åter styrkans tid. Ryssar
    krigar med ukrainare, sina bröder.

  571. Far var vitryss, mor ukrainska.
    Så är det ofta.

  572. Ryssar bombar i Syrien.

  573. Hoppets tidsålder
    har ersatts av fruktans.

  574. Tiden går baklänges.
    Tiden second hand.

  575. I dag är jag osäker på om jag har
    slutat skriva om den röda människan.

  576. Jag har tre hem - min vitryska jord,
    fars fosterland, där jag alltid bott.

  577. Ukraina - mammas fosterland,
    där jag föddes.

  578. Och den stora ryska kulturen,
    som jag inte kan vara utan.

  579. De är mig alla kära, men i vår tid
    är det svårt att tala om kärlek.

  580. Översättning: Lotta Almqvist
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Svetlana Aleksijevitj, litteratur

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Nobelpristagaren i litteratur 2015 Svetlana Aleksijevitj håller tal. Hon berättar om sin bakgrund och läser bitar ur sina böcker som alla består av en mängd röster hon intervjuat. Journalistik och skönlitteratur smälter samman när hon beskriver den ryska historiens mörkaste sidor. Inspelat den 7 december 2015 i Börshuset i Stockholm. Arrangör: Svenska Akademien.

Ämnen:
Svenska > Litteraturhistoria och författarporträtt
Ämnesord:
Aleksijevitj, Svetlana, 1948-, Litteraturvetenskap, Nobelpriset i litteratur, Nobelpristagare, Vitrysk litteraturhistoria, Vitryska författare
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Svetlana Aleksijevitj, litteratur

Nobelpristagaren i litteratur 2015 Svetlana Aleksijevitj håller tal. Hon berättar om sin bakgrund och läser bitar ur sina böcker som alla består av en mängd röster hon intervjuat. Journalistik och skönlitteratur smälter samman när hon beskriver den ryska historiens mörkaste sidor. Inspelat den 7 december 2015 i Börshuset i Stockholm. Arrangör: Svenska Akademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Satoshi Omura, medicin

Professor Satoshi Omura är en av tre Nobelpristagare i medicin 2015. När han lyckades isolera speciella bakterier från jordprover la han grunden till läkemedlet Avermectin som är en effektiv parasitdödare. Medicinen kan användas mot parasitsjukdomarna flodblindhet och elefantiasis. Inspelat den 7 december 2015 i Aula Medica, Karolinska institutet i Solna. Arrangör: Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

William C. Campbell, medicin

Forskaren William C. Campbell är en av tre Nobelpristagare i medicin 2015. Han berättar om hur han byggt vidare på den japanske forskaren Omuras upptäckter och arbetat fram mediciner som är verksamma mot flodblindhet och elefantiasis. Medicinerna är relativt billiga eftersom upptäckten saknar patent och de stora läkemedelsbolagen har gjort undantag från sin vanliga strävan att skydda upphovsrätten till sina produkter. Inspelat den 10 december 2015 i Aula Medica, Karolinska institutet i Solna. Arrangör: Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Tu Youyou, medicin

Forskaren Tu Youyou är en av tre Nobelpristagare i medicin 2015. Hon berättar om upptäckten av ett läkemedel som minskat dödligheten av malaria. Medicinen heter Artemisinin och bygger på klassisk kinesisk naturmedicin. Inspelat den 7 december 2015 i Aula Medica, Karolinska institutet i Solna. Arrangör: Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Takaaki Kajita, fysik

Den japanske fysikern Takaaki Kajita fick tillsammans med kanadensaren Arthur B McDonald Nobelpriset i fysik 2015 för upptäckten av neutrrinooscillationer, som visar att neutriner har massa. Här berättar Takaaki Kajita om sin forskning. Christina Moberg från Kungliga Vetenskapsakademien inleder föreläsningen. Inspelat på Stockholms universitet den 8 december 2015. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Arthur B McDonald, fysik

Den kanadensiske fysikern Arthur B McDonald fick tillsammans med japanske fysikern Takaaki Kajita Nobelpriset i fysik 2015. Här berättar Arthur B McDonald om arbetet bakom upptäckten som har ändrat vår förståelse av materiens innersta och kan visa sig avgörande för vår bild av universum. Inspelat den 8 december 2015 på Stockholms universitet. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Tomas Lindahl, kemi

Tomas Lindahl har fått Nobelpriset i kemi för sin forskning om dna. Här berättar han om sin forskning och vad priset innebär för det fortsatta arbetet. Inspelat på Stockholms universitet den 8 december 2015. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Paul Modrich, kemi

Paul Modrich är professor i biokemi och har tilldelats 2015 års Nobelpris i kemi. Här berättar han om vad hans forskning tillsammans med kollegerna innebär. Inspelat den 8 december 2015 i Aula Magna, Stockholms universitet. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Aziz Sancar, kemi

Nobelpristagaren i kemi Aziz Sancar har, tillsammans med två andra kollegor, upptäckt hur celler lagar dna. Här berättar han detaljerna om upptäckten. Inspelat den 8 december 2015 på Stockholms universitet. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2015

Angus Deaton, ekonomi

Nationalekonomen Angus Deaton har fått Nobelpriset i ekonomi 2015 för sin analys av konsumtion, välfärd och fattigdom. Här går han igenom delar av sin analys och förklarar varför våra konsumtionsval påverkar hela samhället och hur man på bästa sätt kan mäta och analysera välfärd och fattigdom. Inspelat den 8 december 2015 på Stockholms universitet. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Visa fler

Mer högskola & svenska

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Stockholm Literature 2015

Marie NDiaye + Jonas Hassen Khemiri

Som liten flicka var jag väldigt tystlåten men ändå full av ord, säger franska författaren Marie NDiaye när hon berättar för Jonas Hassen Khemiri om hur hennes senaste bok "Ladivine" kom till. De pratar om hundar, sagor och tjänarinnor och om hur man lever med ett namn man inte riktigt känner sig som. Inspelat den 24 oktober 2015 på Moderna museet i Stockholm. Arrangör: Stockholms litteraturfestival.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Bildningsbyrån - historia

Ett läsande folk

Under 1800-talet slog romanen igenom som litteraturform och böcker lästes av allt fler. Vi hör historien om Martina von Schwerin som kallats den första moderna läsaren.