Titta

UR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

UR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Om UR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

På temat realism och science fiction samlar Stockholms internationella seriefestival en mängd serieskapare från hela världen. Sara Granér pratar om jordens undergång i serieform, Rutu Modan om varför så det finns så få serietecknare i Israel och Kim W. Andersson om att slå igenom på den amerikanska seriemarknaden. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

Till första programmet

UR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016 : Israels första och enda serietecknare?Dela
  1. Jag heter Fredrik Strömberg
    och är Seriefrämjandets ordförande.

  2. Det är väldigt roligt att kunna
    presentera Rutu Modan. En applåd.

  3. Tack.

  4. Sverige är då och då med i dina serier-

  5. -som någon sorts fantasiland.
    Hur kommer det sig?

  6. Det började med min första berättelse-

  7. -som jag skrev 1997 eller 1998.

  8. En lång berättelse.
    Inte jättelång, men kanske 20 sidor.

  9. Den utspelade sig i Sverige.
    Jag hade aldrig varit här-

  10. -men för mig har det alltid
    framstått som Israels motsats.

  11. Det är...

  12. ...kallt, fridfullt och grönt.

  13. Så...

  14. Jag ville placera berättelsen i
    en sorts sagoland, så det blev Sverige.

  15. -Vi är sagolandet.
    -Ja...

  16. Den idén blev kvar i mitt huvud.

  17. När jag skrev "Egendomen"-

  18. -så blev platsen än en gång Sverige.

  19. De unga älskande flyr från Europa,
    som håller på att kollapsa.

  20. De vet inte om det, men de flyr
    till Sverige för att leva ut sin kärlek.

  21. Än en gång var det...

  22. Sverige är världens vackraste plats,
    åtminstone på sommaren.

  23. Det är sant.

  24. Det var motsatsen
    till både Israel och Polen.

  25. Båda de länderna har en mörk historia.

  26. Jag kan inte Sveriges historia.

  27. Jag vet bara
    att ni inte har krigat på 700 år.

  28. -200, men det är en lång tid.
    -200 och 700 är samma sak för mig.

  29. Det är länge, kan vi konstatera.

  30. Jag är väldigt glad att du är här och
    att din första bok på svenska ges ut.

  31. Jag har läst serier länge
    och hörde talas om dina böcker-

  32. -via Actus Tragicus-antologierna
    som nämndes i Previews.

  33. Det hade nog samma effekt på mig.
    "Det finns serier i Israel!"

  34. Israel är nästan
    det mest avlägsna för mig.

  35. Jag blev intresserad
    och beställde den direkt.

  36. Jag gillade den,
    så jag köpte resten av antologierna.

  37. -Så det var du?
    -Ja, det var jag.

  38. Det var nog i slutet av 1990-talet.

  39. Jag fascinerades av
    att de utspelade sig i Israel.

  40. Det var kulturellt avlägset för mig.

  41. Jag visste bara
    det jag såg på nyheterna.

  42. -Det handlade alltid om död.
    -Folk dör i Israel.

  43. I Sverige också,
    men kanske inte alltid lika våldsamt.

  44. Jag slogs av
    att de handlade om vardagen-

  45. -och att vardagen påminde om vår.

  46. Det handlade om förhållanden,
    konflikter och sorg-

  47. -men på en mänsklig nivå
    var det väldigt likt oss i Sverige.

  48. -Jag älskade det med antologierna.
    -Tack.

  49. Jag tror att det kanske var därför-

  50. -jag placerade min första berättelse
    i Sverige.

  51. Verkligheten i Israel är komplicerad.

  52. Jag vet, och visste redan då,
    att när folk utifrån ser Israel...

  53. För dem är det konstigt
    att vi har en normal vardag.

  54. De flesta av våra problem
    är personliga, inte politiska.

  55. Jag visste inte hur jag skulle göra.

  56. Hur jag skulle föra in
    mitt lands verklighet...

  57. Den är komplicerad för mig också.

  58. Hur kunde jag föra in den i berättelsen
    utan att ge uttryck för någon...

  59. ...politisk agenda?

  60. Utan att be om ursäkt
    och jag vet inte vad.

  61. Hur kunde jag förklara...

  62. Hur kunde jag berätta om människor
    utan att ignorera verkligheten?

  63. Det tog mig några år.

  64. Jag behövde nog mogna
    för att kunna förstå-

  65. -hur jag kunde berätta det jag ville
    om dem jag ville berätta om-

  66. -utan att bortse
    från mina omgivningar.

  67. Om man läser...
    Antologierna är svåra att få tag på-

  68. -men det mesta
    finns i "Jamilti"-samlingen.

  69. De publiceras inte kronol...ogiskt.
    Det var svårt.

  70. Tittar man på när de gjordes-

  71. -så rör du dig från nästan
    science fiction mot verkligheten.

  72. Du rör dig från Sverige till Israel.

  73. Det var en konstnärlig utveckling,
    och den ledde till "Exit Wounds".

  74. Det märks i serierna
    att du strävade efter något.

  75. Jag tror att det var en process.

  76. Det är intressant att se
    vad som influerade tecknarstilen.

  77. När jag började göra serier...

  78. Min stil i serierna innan "Jamilti"
    var väldigt grotesk och...

  79. ...orealistisk.

  80. Den blev mer och mer tydlig och mer...

  81. ...nära livet.

  82. När jag var yngre - yngre, inte ung-

  83. -trodde jag att mina idéer
    behövde uttryckas på ett extremt sätt.

  84. Jag tänkte att jag skulle skrika
    och göra allt väldigt rått.

  85. Det tog mig ett tag att förstå-

  86. -att livet och verkligheten
    är tillräckligt groteska och extrema.

  87. Framför allt där jag bor.

  88. Jag kan göra teckningarna
    mer nedtonade-

  89. -och göra berättelsen
    mer lik verkligheten.

  90. Det blir fortfarande roligt, konstigt
    och kanske groteskt.

  91. Vi pratade i går om att du i början
    inspirerades av Edward Gorey.

  92. Det är svårt att se i dag,
    men dina tidigare serier...

  93. I den svenska berättelsen i "Jamilti"
    märks det på hur du berättar.

  94. Är det något kvar av din fascination
    för Gorey i dina nutida serier?

  95. Ja, i början försökte jag rentav
    kopiera hans stil.

  96. Jag älskade
    hans sätt att rita och skriva.

  97. Hans torra humor...

  98. Han kan berätta extrema,
    våldsamma saker-

  99. -men sättet han gör det på-

  100. -är väldigt värdigt och vackert.

  101. Jag tror att hans sinne för humor
    och hans berättarstil...

  102. Han kan berätta konstiga berättelser,
    men med en ton...

  103. Det är som om någon
    berättar något vardagligt för en.

  104. "Hörde du om den där kvinnan
    som dödade barn"-

  105. -"och begravde dem i havet?"

  106. Hans ton är... Hans humor.

  107. Han berättar
    på ett sätt som fokuserar...

  108. ...på det sorgliga
    men ändå roliga och ironiska.

  109. Det bär jag fortfarande med mig.

  110. Hans teckningar är som teater.

  111. Sättet han betraktar berättelsen på,
    ur en viss vinkel...

  112. Han är aldrig för nära eller
    för långt borta. Det är som en scen.

  113. Mina teckningar är likadana.

  114. Jag använder svåra vinklar.
    Mina serier är inte så filmiska.

  115. De är mer som teater,
    vad gäller perspektivet.

  116. Kan du berätta om Actus Tragicus
    och hur du började med serier?

  117. Serier var inte stort i Israel,
    så det var ett märkligt uttryckssätt.

  118. "Inte stort" är en underdrift.
    Det var obefintligt.

  119. Det fanns två, kanske tre,
    professionella serietecknare.

  120. En gjorde barnserier
    och en var politisk tecknare.

  121. En publicerade saker sporadiskt.

  122. Det fanns inga serieförlag
    och inga seriebutiker.

  123. Än i dag finns det bara
    två seriebutiker i Israel-

  124. -och det finns fortfarande
    inga förlag som ger ut serier.

  125. Inte ens mainstreamserier. I Israel
    började det med alternativa serier.

  126. Mainstreamserierna följde efter.
    Nu finns "Superman" på hebreiska.

  127. Efter den alternativa scenen
    kom mainstreamserierna.

  128. Allt i Israel är bak och fram.

  129. Vet du varför
    serier aldrig blivit stort där?

  130. Många israeler kom ju från USA,
    som är ett stort serieland.

  131. Jag...

  132. När vår grupp började publicera serier-

  133. -fick vi alltid den frågan
    av journalister:

  134. "Varför finns det inga serier i Israel?"

  135. -Vi visste inte, så vi hittade på svar.
    -Vilken bra lösning!

  136. Den vanligaste åsikten
    som journalisterna hade-

  137. -var att judar inte tecknar bra.
    De är bra på att använda ord.

  138. Kulturen bygger på böcker
    och berättelser, inte på bilder.

  139. De är förbjudna i Bibeln.

  140. Visst, kanske det,
    men då bortser man från-

  141. -att det finns massvis med judar
    i seriebranschen.

  142. Så jag vet inte vad det beror på.

  143. Det är en liten marknad, så
    man kan inte ha någon serieindustri.

  144. När man tittar på
    var de stora serieindustrierna finns...

  145. Det är i USA, Frankrike och Japan
    som de största marknaderna finns.

  146. De har en etablerad
    mainstreamindustri.

  147. Folk växer upp och läser
    och intresserar sig för serier.

  148. De vänjer sig vid det mediet.

  149. -Israel är kanske för litet för det.
    -Var det...

  150. Jag har jobbat med serier i 25 år
    och känner att det är så öppet.

  151. Inget är gjort vad gäller serier,
    seriejournalistik etc.

  152. Kände du så, eller var det skrämmande
    att vara först?

  153. Det var inte skrämmande.
    Jag var intresserad av serier.

  154. Jag kom i kontakt med serier
    tack vare en lärare på konsthögskolan.

  155. Han heter Michel Kichka
    och har invandrat från Belgien.

  156. Han älskade serier och
    startade en seriekurs på högskolan.

  157. Jag blev förälskad i serier och
    förstod att det var det jag ville göra.

  158. Jag insåg att jag redan gjorde serier.

  159. Som barn ritade jag
    och hittade på berättelser.

  160. Jag visste lite om serier.
    Jag hade sett en Tintin-serie...

  161. Jag bestämde mig för att göra det här.

  162. En vän, Yirmi Pinkus,
    som gick i samma klass...

  163. Sen...

  164. Vi sa: "Det finns ingen serieindustri
    och ingen som vill publicera."

  165. "Vi får publicera oss själva.
    Vi är unga och dumma nog."

  166. Vi var fem stycken som samarbetade
    och publicerade våra serier.

  167. Vi ville inte bli stora,
    bara publicera våra egna serier.

  168. Vi gjorde det i tio år, kanske mer.

  169. Varje år hade vi ett serieprojekt.

  170. Eftersom vi visste
    att det fanns för få läsare i Israel-

  171. -publicerade vi serierna på engelska.

  172. Vi åkte till seriefestivalen
    i Angoulême i Frankrike.

  173. Det var... Vi träffade...

  174. Jag minns första gången vi var där.

  175. Det fanns så många böcker
    och serieintresserade människor!

  176. Det är likadant för svenskar.
    Det är så många förlag och böcker.

  177. "Wow!"

  178. Det började som ett sätt
    att kunna publicera våra serier.

  179. Sen blev det så roligt
    att åka dit varje år och samarbeta.

  180. Det var... Jag är väldig stolt
    över Actus Tragicus-projektet.

  181. Vi planerade det inte-

  182. -men att samarbeta
    med andra serieskapare...

  183. Jag lärde mig mycket
    av att jobba med andra.

  184. Vi brukade ge kritik på
    varandras berättelser och teckningar.

  185. Produktion och distribution.
    Jag lärde mig om tryckning.

  186. Jag har nytta av det än,
    fastän jag har slutat publicera själv.

  187. Att veta hur boken trycks och tillverkas
    är en stor fördel.

  188. Drawn and Quarterly erbjöd dig
    att göra en serieroman.

  189. Det tog ett tag.

  190. De beställde den,
    och det blev "Exit Wounds".

  191. Det blev en stor förändring.
    Det var 2004, tror jag.

  192. Jag hade publicerat mig själv
    i åtta år.

  193. Något sådant. Åtta år.

  194. Jag hade nog redan gett upp tanken
    på att bli...hittad.

  195. -Hur säger man?
    -"Upptäckt"?

  196. Upptäckt. Ja.

  197. Sen mejlade Chris Oliveros,
    och det var som en dröm.

  198. Jag har alltid velat göra en lång roman,
    men jag hade inte råd.

  199. Jag hade inte råd att publicera
    en roman själv eller med gruppen.

  200. Jag kunde inte ta mig tid
    till ett sådant projekt.

  201. Att göra en kortare berättelse
    tar kanske två månader.

  202. "Exit Wounds" tog två och ett halvt år.

  203. Det var underbart.
    Chris är en underbar förläggare.

  204. Jag älskar alla hans böcker.

  205. Jag kunde inte tro att det var sant.

  206. Jag skrek så högt att min man trodde
    att det hade hänt något med barnet.

  207. Jag var gravid då.

  208. Jag läste om berättelsen
    inför den här intervjun.

  209. Den kändes väldigt långsam
    men målmedveten.

  210. Du vet precis
    vilket tempo du vill hålla.

  211. Hur hittar du tempot?
    Arbetar du med det i förväg?

  212. -Hur bygger du upp berättelsen?
    -Jag gör det väldigt...

  213. För mig är det mest intressanta
    med serier tempot.

  214. När jag skriver en berättelse...

  215. Först gör jag synopsis och manus,
    och sen ett bildmanus.

  216. Jag arbetar väldigt inrutat,
    på sätt och vis.

  217. Det mest intressanta för mig
    är att göra bildmanuset.

  218. Jag gör ett för hela boken.

  219. Ett bildmanus för serier
    visar rutornas storlek-

  220. -och hur sidorna och uppslagen ser ut.

  221. Det intressanta med serier är...

  222. Man har rutor och ett förhållande-

  223. -mellan rutor, sidor, uppslag
    och helheten - hela boken.

  224. Det är nästan som att spela musik.

  225. Man måste känna rytmen.

  226. Det här är fascinerande.

  227. Du har ett sätt att gå
    från dina första teckningar-

  228. -till de slutgiltiga teckningarna
    via foton.

  229. Du använder skådespelare
    och rekvisita för att skapa scener.

  230. Det var bara
    i samband med "Egendomen".

  231. Till "Exit Wounds" bad jag
    vänner och familjen att posera.

  232. Jag använde fotografier då också.

  233. Till den andra... Man kan bara be
    sina vänner om den tjänsten en gång.

  234. Det var med den andra boken
    som det började.

  235. "Jag kan inte be mina vänner.
    Jag hyr in skådespelare."

  236. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde-

  237. -men det visade sig vara
    helt underbart och intressant.

  238. Skådespelare...

  239. När man ber någon att...

  240. "Höj glaset."
    Han höjer glaset.

  241. En skådespelare kan du be
    att höja glaset som en nittonårig man.

  242. Skådespelare
    har ett annat kroppsspråk-

  243. -och idéer om hur de kan uttrycka sig
    och uttrycka känslor.

  244. De uttrycker sig
    med kropp och ansikte.

  245. De har mycket mer fantasi
    när det gäller sådant än vad jag har.

  246. Jag är beroende av kroppsspråk
    eftersom jag undviker berättartext.

  247. Jag använder helst bara dialog.

  248. Karaktärerna är viktiga för mig, så jag
    vill att alla har ett eget kroppsspråk.

  249. Skådespelarna blev en perfekt lösning.

  250. Sen märkte jag
    att de dessutom tolkar berättelsen.

  251. Jag hade ett bildmanus och text,
    och jag sa till dem:

  252. "Här är texten och det som händer."

  253. De har ändå visst svängrum
    för att hitta på själva.

  254. De kan påverka berättelsen
    med sina idéer.

  255. -Jag var lite rädd i början.
    -Du lämnar ifrån dig lite av skapandet.

  256. -Känns det bra eller läskigt?
    -Det var läskigt.

  257. Som serietecknare
    är man van vid fullständig kontroll.

  258. Det var som att tappa kontrollen.

  259. Jag insåg dock väldigt snabbt-

  260. -att jag bara kunde tjäna på
    att ge skådespelarna den friheten.

  261. Det var väldigt intressant.

  262. Det finns en del i slutet...
    Jag har ett exempel.

  263. Det...

  264. Det finns en del i slutet
    med berättelsens "skurk".

  265. Han försöker förstöra för hjältarna.

  266. I slutet står han...

  267. Jag hittade på karaktären,
    men jag visste inte...

  268. Han säger att han också ska till Polen,
    men att det är ett sammanträffande.

  269. Han intrigerar
    mot mormodern och barnbarnet-

  270. -men han säger att
    de är i Polen samtidigt av en slump.

  271. Han säger att han ska
    på ett konvent för kantorer.

  272. En kantor är personen
    som leder sången i synagogan.

  273. Jag skrev den här repliken...

  274. ...men jag visste inte
    om han faktiskt var kantor.

  275. Han är geografilärare.

  276. Jag visste inte om han talade sanning.

  277. I bokens stora slutscen-

  278. -blir han påkommen på kyrkogården.

  279. Det är alla helgons dag
    - en viktig högtid i Polen.

  280. Skurken blir påkommen och säger:
    "Nej, jag är här för kantorskonventet."

  281. Sen börjar han sjunga
    en berömd bön för förintelsens offer.

  282. Alla stannar och lyssnar.
    Det är ju en bön för förintelsens offer.

  283. Det är bara hjältinnan
    som vet att han bara bluffar.

  284. När jag tog fotografierna sa jag
    till skådespelaren, som heter Uri:

  285. "Du ska sjunga den här bönen."
    Låtsas att du sjunger."

  286. Jag stod på en stol för att få
    en vinkel som var lite ovanifrån.

  287. Jag visste inte han sjunger väldigt bra.

  288. Hans mor är...

  289. Hon är en väldigt känd sångpedagog.

  290. Han har en djup, vacker röst.

  291. Han sjöng när jag fotade
    i den lilla lägenheten.

  292. Lägenheten fylldes av hans röst.
    Han fick improvisera vissa delar, men...

  293. Jag kunde inte fotografera.
    Jag blev helt trollbunden av sången.

  294. Sen sa jag: "Han är verkligen kantor.
    Han hittade inte på."

  295. Jag gick tillbaka i berättelsen
    och skrev in det.

  296. Han berättade något om karaktären.

  297. Det var väldigt...rörande.

  298. Jag hittade på karaktären,
    men han visste något om den.

  299. I de här två böckerna,
    men även i tidigare berättelser-

  300. -är ett återkommande tema
    familj och familjeband.

  301. Hur mycket kommer från ditt liv
    och hur mycket är påhittat?

  302. Hur jobbar du med karaktärerna?

  303. Nästan allt kommer från verkligheten.

  304. Var skulle jag annars hitta material?
    Jag får mycket från familjen.

  305. När jag skrev den här boken-

  306. -blev de besvikna över
    att den inte handlar om dem.

  307. Min kusin...
    Mormodern i berättelsen heter Regina-

  308. -men min kusin envisas med
    att kalla henne vid min mormors namn.

  309. "Jag vet att det är mormor."

  310. Jag tar berättelserna och blandar dem
    med annat, men karaktärernas själ...

  311. Mormodern är en blandning
    av min mormor och farmor.

  312. Båda är från Polen - från Warszawa.

  313. Båda var knepiga
    men smarta och roliga.

  314. De var svåra att ha att göra med
    och kritiserade mig alltid.

  315. De visste allt och jag ingenting.

  316. Jag tyckte tvärtom.
    Jag visste allt och de ingenting.

  317. Förhållandet med fadern...

  318. Det är en man
    som bygger på min farbror.

  319. Jag gillar honom verkligen,
    men han är en irriterande person.

  320. Jag fick läsa på mycket också.
    Jag visste inget om Polen.

  321. Min familj är från Polen.
    Min far kom till Israel som 8-åring.

  322. Familjen flydde 1940. Tyskarna
    hade redan ockuperat Warszawa.

  323. Min mors familj
    kom till Israel precis före kriget.

  324. Det är som om de tog bort Polen
    ur släkthistorien.

  325. Jag visste inget om landet
    och kände ingen koppling till det.

  326. Jag visste bara det jag hade lärt mig
    i skolan om förintelsen.

  327. Ingen pratade om Polen,
    och jag minns en familjemiddag...

  328. Min mormor sa
    att hon aldrig ville åka till Polen.

  329. Det var som en stor kyrkogård för dem.

  330. När jag fick idén till boken-

  331. -kom jag på att jag skulle åka tillbaka
    och leta efter släktegendomen.

  332. Det var något med ämnet
    som låg i luften.

  333. Folk började prata om det i Israel.

  334. Först sa jag:

  335. "Jag vill lära mig om Polen.
    Jag vet inget om landet."

  336. Jag läste om Polens historia
    och om judarnas historia i Polen.

  337. Judar har bott i Polen i 800 år.

  338. De kom till Polen
    eftersom de blev accepterade.

  339. Kriget pågick bara i sex år,
    så jag ville förstå vad som hade hänt.

  340. Varför är israelerna, eller
    ashkenazerna som kom från Polen-

  341. -mer arga på polackerna
    än på tyskarna.

  342. Det är konstigt.
    Det var tyskarna som var skurkar.

  343. Pratar man med israeler så märks det
    att de tycker att polackerna var värre.

  344. Stämmer det?
    Jag var nyfiken på vad som hade hänt.

  345. Var det intressant att undersöka
    den delen av din historia...

  346. -...och åka till Polen?
    -Ja.

  347. Fick du något avslut? Hittade du svar?

  348. Första gången jag var i Polen
    för att göra research-

  349. -innan jag började skriva på boken-

  350. -så åkte jag dit med min lillasyster.

  351. Vi kom till Warszawa.

  352. Jag hade inte ens bildgooglat.
    Jag ville ha en ren upplevelse.

  353. Vi kom till hotellet
    vid tio på förmiddagen.

  354. "Vart ska vi gå?"
    Vi visste inget om staden.

  355. Vi hade sagt till alla att vi inte
    åkte för att söka våra rötter.

  356. "Vi vill bara se Warszawa."

  357. På hotellet fanns det en bok
    om trendiga ställen i Warszawa.

  358. Min... Ursäkta.

  359. Vi tittade i boken, och min syster sa:
    "Det här kaféet ser trevligt ut."

  360. Vi tog en taxi dit.

  361. Det låg på Ulica Próżna - den enda
    bevarade gatan efter det judiska gettot.

  362. En kvart efter att vi kom till staden
    var vi i det judiska gettot.

  363. De var det enda kvarteret
    som fanns kvar från före kriget.

  364. Resten av gettot förstördes-

  365. -och ersattes
    med fula kommunistbyggnader.

  366. Det här lilla kaféet...
    På byggnaderna i kvarteret-

  367. -satt det enorma foton av döda judar.

  368. Folk från 20- och 30-talen.

  369. Vi gick in på det här trevliga kaffet...
    Ursäkta, kaféet.

  370. Vi såg två israeler som satt där.

  371. De var i 65-årsåldern,
    en man och hans fru.

  372. Det såg sorgligt ut,
    eftersom de satt i gettot.

  373. De började prata med oss.

  374. De sa att de sökte sina rötter.
    Vi sa att vi inte gjorde det.

  375. Mannen sa:
    "Ni måste åka till Majdanek."

  376. "Majdanek är mycket mer skrämmande
    än Auschwitz."

  377. "Ni måste åka dit."

  378. Jag skrev ner det.

  379. Det här blev början på berättelsen.

  380. Det finns en konstig scen
    med en återskapad händelse-

  381. -när nazisterna samlar ihop judar...

  382. Det är min favoritscen.
    Jag skrev boken bara för den.

  383. -Det känns så konstigt att se.
    -Det hände på riktigt.

  384. Det är baserat på ett tv-program...

  385. Nej, nyheter... Ett polskt tv-inslag
    som jag hittade på Internet.

  386. Det var ännu mer extremt
    i verkligheten.

  387. De hade en folkmusiker
    som spelade sorglig musik-

  388. -medan skådespelare
    utklädda till nazister-

  389. -lastade de polska barnen i lastbilar.

  390. Avsikten var god. De ville att barnen
    skulle förstå vad som hade hänt.

  391. Jag bestämde mig för att ha med det.

  392. Det är en stark scen.
    Jag förstår att du ville ha med den.

  393. Karaktären Mica...

  394. Hon är inte heller så intresserad
    av det förflutna eller historien.

  395. Men när hon träffar en nazist
    som riktar ett vapen mot henne-

  396. -vet hon direkt vad hon ska göra.
    Hon går till bilen utan att bråka.

  397. "Nazisterna är tillbaka."

  398. Jag växte upp i Israel,
    och förintelsen var en väldigt stark...

  399. Man får höra mycket om den.

  400. När jag var liten fanns det fortfarande
    många förintelseöverlevare.

  401. Jag såg alla filmer och läste böcker.

  402. Som barn letade jag alltid...

  403. Jag gör fortfarande det.

  404. Jag letar alltid efter gömställen,
    ifall nazisterna skulle komma.

  405. "Var kan jag gömma mig?"
    Det är vanligt att...

  406. Det låter konstigt, men det är vanligt
    att föräldrar tittar på barn och säger:

  407. "Han är blond, så vi kan dölja honom..."

  408. Gömma honom.

  409. Det är på skämt, men inte helt.

  410. Det märks i den scenen.
    Huvudpersonen är en viljestark kvinna.

  411. När skådespelarna utklädda till nazister
    kommer så går hon till bilen direkt.

  412. Hon bråkar inte, hon går bara dit.
    Det är inpräntat i henne.

  413. Ja, men jag vill understryka
    för läsaren-

  414. -att jag försökte undvika att göra
    alla israeler och judar till offer.

  415. Jag gillar inte
    den där israeliska uppfattningen-

  416. -att vi är världens största offer.

  417. Jag vet att polackerna tänker likadant.

  418. De tycker att de
    är världens största offer.

  419. Jag ville acceptera det
    och samtidigt driva med det.

  420. Därför var mormodern inte
    med om förintelsen.

  421. Hon kom till Israel före kriget.
    Det var viktigt för mig.

  422. Jag ville kunna skratta åt henne
    och visa hennes dåliga sidor.

  423. Hon fick inte bli
    något okränkbart offer.

  424. Bara att...driva med det.

  425. Att driva med allt var nog delvis...

  426. Jag valde ämnet egendom för att driva
    med den stereotypa bilden av judar.

  427. Att de bara bryr sig om egendom
    och pengar.

  428. Det är en advokat med som gillar judar
    för att de gillar pengar.

  429. "De är bra för den polska ekonomin."

  430. Jag ville ta mig an
    de här stereotyperna.

  431. Ett tema i båda berättelserna
    är den frånvarande fadern.

  432. Det återkommer.
    Kommer det från ditt liv?

  433. Du har skrivit eller sagt att din far
    jobbade mycket och sällan var hemma.

  434. Ja, men han var snarare frånvarande
    eftersom han dog.

  435. Mina föräldrar dog när jag var ung.
    Inte barn, men ung.

  436. Frånvarande föräldrar
    är en viktig del av mina berättelser.

  437. Det märks.

  438. Det är så länge sen-

  439. -att jag inte minns
    hur det är att ha föräldrar.

  440. Samtidigt är det som om...

  441. När man förlorar närstående
    känns det konstigt att de är borta.

  442. Jag brukade skoja med mina systrar.
    Vi sa:

  443. "Mor kanske bor någonstans
    och kommer tillbaka."

  444. Det är en konstig känsla
    när någon dör och försvinner.

  445. Det är obegripligt.

  446. Nu återkommer det ständigt
    i mina berättelser.

  447. Framför allt min far, eftersom
    han bidrog med så många berättelser.

  448. Han var en väldigt...intressant person.

  449. Jag har så många berättelser
    om honom.

  450. De tar aldrig slut.

  451. Jag har funderat på varför jag inte
    använder min mor lika mycket.

  452. Jag tror att det kanske är lättare
    med min far.

  453. Jag stod min mor mer nära,
    och det kanske...

  454. Jag kanske inte kan driva med
    hennes död än, ens efter alla år.

  455. -Du hade...
    -Jag försöker att förstå mig själv.

  456. Du hade samma tema
    i en av mina favoriter i "Jamilti".

  457. Den om kvinnan som uppfostrar
    sina barn som sina systrar.

  458. Jag blev väldigt berörd av den.

  459. I slutet,
    när den äldsta systern accepterar...

  460. Om ni inte har läst den
    så handlar den om en kvinna-

  461. -som måste låtsas
    att hennes två barn är henne systrar.

  462. Den äldsta dottern inser det-

  463. -men också att hon måste fortsätta
    låtsas för sin lillasysters skull.

  464. Den är lite som en tv-såpa.

  465. Jag gillade den av någon anledning,
    och ännu mer när jag läste om den.

  466. Det är samma tema,
    med en frånvarande förälder.

  467. -Det är modern.
    -Vi är tre systrar.

  468. Jag är mellansystern.

  469. När det bara var vi tre kvar-

  470. -så blev vi familjen.

  471. När man har sina föräldrar kvar,
    även om de är gamla och sjuka...

  472. De har kvar huset där man växte upp.

  473. Man har ett eget hem
    och en egen familj-

  474. -men man kan återvända dit.
    Ens barndom bevaras där.

  475. Plötsligt förlorar man det,
    som jag och mina systrar.

  476. Plötsligt hade vi inte det där stället-

  477. -som vi hade lämnat
    men kunde komma och besöka.

  478. I vissa fall
    kan det nog splittra en familj...

  479. ...men vi kom varandra nära.

  480. Men ingen av oss är som modern -
    vi är mödrar allihopa.

  481. Med det i åtanke... Ett annat
    återkommande tema är döden.

  482. Oavsett om någon dör så närvarar den
    på något sätt i alla dina berättelser.

  483. Jag trodde
    att det berodde på livet i Israel-

  484. -där du säger att döden
    är något man alltid kan förvänta sig.

  485. -Vi förstår inte...
    -Ni kan också förvänta er den.

  486. Ja, men kanske inte på ett lika
    överhängande sätt som i Israel.

  487. Man känner att något kan hända
    när som helst. Jag tror inte...

  488. I Israel är... Hur säger man?
    Folk lever...

  489. Medellivslängden är hög,
    trots alla krig och terrorattacker.

  490. Ändå har man en känsla av att inte
    veta vad som ska hända.

  491. Folk känner alltid att allt
    kommer att rasa nästa vecka eller år.

  492. Man kan inte planera.

  493. Det är något som finns
    i den judiska kulturen.

  494. Inget är stabilt.
    Vi har inga band till ett ställe.

  495. Det kan ta slut.
    Vi är här, men vi är inte säkra.

  496. Vi vill säga att vi är här för alltid,
    men vi vet aldrig säkert...

  497. ...om de låter oss vara det
    eller om vi vill.

  498. Det är inpräntat i vår kultur att flytta
    från ett ställe till ett annat.

  499. Det är en kamp för oss, mellan...
    Okej.

  500. Det hör samman med många saker.

  501. Jag tror att döden
    är något väldigt personligt.

  502. Jag var intresserad av den
    och tänkte på den redan som barn.

  503. Jag var rädd för döden
    och förstod den inte - som alla andra-

  504. -men jag tänkte mycket på den
    och skrev om den.

  505. Det kanske berodde på...
    Jag vet inte vad som... Det är svårt.

  506. Jag växte upp... Okej.

  507. Det kanske hör till saken.

  508. Mina föräldrar var läkare.

  509. Vi bodde på sjukhuset
    till att jag var tio.

  510. Sjukhuset hade bostäder
    för sjuksköterskor och läkare-

  511. -på sjukhusområdet.

  512. När jag var liten brukade jag
    besöka mina föräldrar på arbetet.

  513. Jag kunde gå dit när jag var fem.
    Det var ett säkert område.

  514. På vägen gick jag förbi
    de olika sjukhusavdelningarna.

  515. Jag såg gamla människor i rullstol
    och dem på operationsavdelningen.

  516. Jag passerade bara...
    För mig var det inte konstigt.

  517. Det var så för alla barn. Vi insåg inte
    hur surrealistiskt det var.

  518. Sen bröt yom kippur-kriget ut 1973.
    Jag gick i andra klass.

  519. Det här är
    ett av de största sjukhusen i Israel.

  520. De flög dit soldater från fronten
    med helikopter.

  521. Helikoptrarna landade...

  522. Det låter surrealistiskt,
    men det var så det var.

  523. De landade nära bostadsområdet.

  524. På den tiden tyckte man inte
    att barn behövde skyddas lika mycket.

  525. Det var inte som nu.

  526. Ingen tänkte att det här behövde döljas.

  527. De kanske inte
    hade något sätt att göra det på.

  528. Vi brukade se de skadade soldaterna.

  529. De kom från kriget
    och togs in på sjukhuset.

  530. Det kändes aldrig konstigt.

  531. Som barn
    har man inget att jämföra med.

  532. Det var spännande med helikoptrar.

  533. Sukkot är en judisk högtid,
    när man bygger små hyddor.

  534. Man firar någon historisk händelse.

  535. Det var vid den tiden,
    efter yom kippur.

  536. Barnen i området
    byggde hyddor tillsammans.

  537. Vi hittade trä som vi använde.

  538. Jag var liten,
    men det var äldre barn där.

  539. Någon från sjukhuset sa:
    "Ni får inte ta det där."

  540. "Det är den del av..."

  541. Där man lägger döda människor.

  542. Vad heter det?

  543. "Coffins." Tack. Kistor.

  544. "Det tillhör militären,
    så ni måste lämna tillbaka det."

  545. -Makabert.
    -Ja.

  546. För oss tillhörde det vardagen.

  547. För våra föräldrar också, eftersom
    de var läkare och sjuksköterskor.

  548. Jag ritade teckningar om det
    när jag var barn.

  549. Jag minns det inte som skrämmande,
    men jag påverkades nog.

  550. -Det går nog inte att undvika.
    -Nej.

  551. Vi måste börja runda av.

  552. Alla vill nog veta...

  553. -Det tar tid att göra en serieroman.
    -Jag arbetar långsamt.

  554. Har du en ny i huvudet?
    Vågar du prata om det?

  555. Jag kan prata om det.
    Fram till ungefär halvvägs...

  556. Jag har arbetat med en ny bok
    i ungefär ett år nu.

  557. Jag är fortfarande i startskedet.

  558. Den utspelar sig i Israel,
    i de ockuperade områdena.

  559. Den handlar om gravplundrare,
    som Indiana Jones...

  560. ...men med israeler.

  561. Israelerna-

  562. -som letar efter fornlämningar
    från det gamla Israel...

  563. De är mer intresserade av historia
    än av pengar. De är inte så värdefulla.

  564. De gräver en tunnel under muren.

  565. Muren vid Västbanken.

  566. De vill gräva sig in där,
    eftersom historien...

  567. Det riktiga Israel låg i de områdena,
    inte i nuvarande Israel.

  568. De gräver en tunnel,
    för att leta efter...

  569. In i Västbanken, under muren.

  570. Samtidigt gräver palestinierna
    en tunnel-

  571. -från det ockuperade området till...

  572. Någon gång kommer de att mötas
    när de gräver.

  573. Det här kommer förhoppningsvis
    att involvera många olika saker.

  574. Politik, brottslighet, historia-

  575. -och relationen
    mellan palestinier och israeler.

  576. Jag vet inte. Jag har många idéer
    som jag vill ha med.

  577. Det blir ingen föreläsning
    om israelisk historia, utan...

  578. Det blir ett roligt mysterium-

  579. -om den här galna platsen
    och galna människor.

  580. -Jag vill läsa den nu. Snälla.
    -Det vill jag också!

  581. -Ska skådespelarna få gräva?
    -Jag tänker inte på dem.

  582. Jag kämpar för att skriva dialoger-

  583. -som låter äkta
    och inte som dockor.

  584. -Det är jättesvårt.
    -Vi måste nog sluta nu.

  585. -Tack.
    -Tack så mycket.

  586. Översättning: Per Lundgren
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Israels första och enda serietecknare?

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Varför är Rutu Modan nästan ensam som serieskapare i Israel? I ett samtal med Fredrik Strömberg, ordförande för Seriefrämjandet, berättar Rutu Modan om inspirationskällor, hur hon leker med judiska stereotyper och använder riktiga skådespelare i sitt serieskapande. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern.

Ämnen:
Bild, Svenska > Litteraturhistoria och författarporträtt
Ämnesord:
Berättande, Bilder, Israel, Litteraturvetenskap, Serietecknare, Tecknade serier, Teckningskonst
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Science fiction och realism

Är science fiction motsatsen till realism eller är det egentligen samma sak? Serietecknarna Kim W. Andersson och Maria Fröhlich samtalar om varför det är så spännande att skriva om rymden och hur man slår igenom på den amerikanska serietidningsmarknaden. Moderator: Daniel Löf. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Jordens undergång i serieform

Författaren Jesper Weithz samtalar med serietecknaren Sara Granér om hur apokalypsen och kapitalismen gestaltas i hennes serier. Dessutom blir det bildanalys av Saras serieteckningar. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Feminism, radiomagi och sci-fi

Jessica Abel och Matt Madden är ett hyllat amerikanskt serietidningspar och Abels serie om hur man skapar radio är redan en modern klassiker. Samtalet med Fredrik Strömberg, ordförande för Seriefrämjandet, rör sig från hur man skapar konst som ett par, till feminism och science fiction. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Israels första och enda serietecknare?

Varför är Rutu Modan nästan ensam som serieskapare i Israel? I ett samtal med Fredrik Strömberg, ordförande för Seriefrämjandet, berättar Rutu Modan om inspirationskällor, hur hon leker med judiska stereotyper och använder riktiga skådespelare i sitt serieskapande. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Internationella seriefestivalen 2016

Slovensk seriekonst

Stripburger är ett slovenskt konstkollektiv och en serietidning som funnits i 25 år och som nu börjar få internationell spridning. Här berättar några av personerna bakom om deras historia och om Balkans serie-scen. Medverkande: Tanja Skale, redaktör, serietecknarna Andrej Stular, Mattias Elftorp och Anna Ehrlemark. Moderator: Kalle Hakkola. Inspelat den 7 maj 2016 på Klarabiografen, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning

Mer allmänbildande & bild

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Arkitekturdagen

Debatt

Arkitekturdebatt med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M), Leif Pagrotsky (S) och Siv Holma (V). Ett arrangemang av Sveriges arkitekter, inspelat 4 december 2009.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Barnaministeriet dokumentär

Graffitimålaren

Graffitimålaren Apher har börjat göra sig ett namn inom graffitivärlden. Han är 15 år och brinner för sin konstart. Trots att samhället har bekämpat graffitin, kallat den för klotter och skadegörelse och utövarna har straffats, dör graffitin inte ut. Tvärtom, nya generationer av graffitiutövare tillkommer hela tiden. Vad är det som driver Apher att trotsa lagen? Här berättar han om hur det är att vara graffitikonstnär, om när han blev tagen av polisen, och vi får följa med från skiss till färdig graffitimålning.