Titta

UR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

UR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Om UR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Sverige tog emot ungefär 45 000 flyktingar från koncentrationslägren i Europa åren efter andra världskrigets slut. Några få av dem lever fortfarande och berättar här sina egna historier från det största brottet mot mänskligheten. Samtalen spelades in av Föreningen Förintelsens överlevande.

Till första programmet

UR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar : Rosa Pajkin Tankus - hela intervjunDela
  1. Jag heter Rosa Tankus
    och är född Pajkin.

  2. Jag föddes i Oslo 1923.

  3. -Vilka var dina föräldrar?
    -Min mamma hette Bertha.

  4. Schuster som flicknamn.

  5. Och min pappa hette Isja.

  6. Min mamma föddes i Litauen
    och min pappa i Ryssland. Odessa.

  7. De kom till Norge omkring 1914.

  8. Ni har flytt i generationer,
    nämnde du.

  9. Ja, min farfars generation...

  10. Då var det också mycket
    med kosacker och allt det här.

  11. De har också fått fly. En del av
    familjen vet jag inte så mycket om.

  12. De flydde
    redan i slutet på 1800-talet.

  13. -Och sen dina föräldrar?
    -Mina föräldrar kom...

  14. När de kom omkring 1914...
    1914 kom de till Norge.

  15. Kan du berätta nåt om dina syskon?

  16. -Hur många syskon hade du?
    -Två syskon.

  17. En lillebror som hette Ivar.
    Han var född -25.

  18. Förlåt, -26.

  19. Och min lillasyster var född -27.

  20. Det var de.
    Vi var tre syskon. Tre barn.

  21. Vill du berätta lite hur ni levde precis
    åren före kriget?

  22. Vi bodde i en liten trea.

  23. Det var ju enkla lägenheter
    på den tiden.

  24. Vi gick i vanlig folkskola.

  25. Nu vet jag inte om du vill ha med tiden,
    längden...

  26. -Jag tänker mer vad gjorde mamma.
    -Min mamma var hemma.

  27. Och min pappa hade
    sin försäljning av frukt och choklad.

  28. Det skedde på kvällarna.

  29. Kommer du ihåg nånting om hur
    livet var för dig åren före kriget?

  30. -När du var tonåring.
    -Ja. Vi umgicks ju med...

  31. Ibland gick jag till
    judiska församlingen när det var nåt.

  32. Sen hade jag två väninnor
    som var icke-judinnor.

  33. Vi hade så kallad bokklubb.

  34. Så vi träffades en gång i veckan
    hos varandra.

  35. Vi satt och läste igenom var sin bok,
    och sen diskuterades den.

  36. Sen blev jag ytterligare bekant med
    andra judiska ungdomar.

  37. Då träffade jag min...ja, vad...

  38. Vi var inte förlovade, men vi skulle
    förlova oss strax innan jag flydde.

  39. -Vad hette han?
    -Asbjørn Dworsky.

  40. Och där försvann hela familjen.

  41. Kan du berätta nåt mer om
    er två tillsammans? Hur ni hade det.

  42. På den tiden hade vi ingen telefon. Men
    märkligt är att vi hade radio.

  43. Vi bestämde
    varje gång vi träffades...

  44. En dag eller två i veckan, en viss tid.
    Jag gick fortfarande i skolan.

  45. Då umgicks vi.
    Vi var ett gäng ungdomar.

  46. Ni var förtjusta i varandra
    och planerade en framtid tillsammans.

  47. Ja, vi skulle ha förlovat oss. Det var
    så förr, kanske i dag också...

  48. -På nyårsafton.
    -Vilket år var det?

  49. -Det var 1942.
    -Det hade ni planerat.

  50. Ja.

  51. -Då var du 19 år gammal.
    -19,5 år, ja.

  52. Kommer du ihåg
    de allra första tecknen på...?

  53. När började du förstå nånting om kriget
    som pågick i Europa?

  54. Första gången var ju Anschluss
    i Österrike. Det var ju det första.

  55. Och sen kom ju Sudetenland, och det ena
    efter det andra, som beslagtogs.

  56. -Talade ni hemma om vad som hände?
    -Nej, det gjorde vi inte.

  57. -Hur fick du höra talas om det?
    -I tidningar.

  58. -Men man talade inte om det hemma.
    -Inte hos oss.

  59. Mina föräldrar
    hade gått igenom så mycket.

  60. De klarade nog inte av...
    Det var ju en upprepning för dem.

  61. Vad hände sen? När började det bli såna
    tecken att ni talade om det?

  62. -Eller att du på nåt annat sätt...
    -Första tecknet var ju...

  63. ...som jag sa tidigare, när pakten
    mellan Ryssland och Tyskland bröts.

  64. Alla som var födda i Ryssland-

  65. -blev arresterade,
    däribland min pappa.

  66. De hämtade honom på morgonen.

  67. Vad kommer du ihåg av det tillfället?

  68. Hemskt.

  69. Även om det känns svårt, kan du berätta
    vad du ser framför dig?

  70. Vi barn, vi bara stod...
    Vi var nog som förstenade.

  71. Mamma fick nog en chock.

  72. Vad hände? Knackade de på dörren?

  73. Ja. Det ringde på dörren,
    och utanför stod norsk polis.

  74. De frågade efter Ivar.
    Det var ju min lillebror.

  75. Och min pappa som hette Isja.
    Om de var hemma.

  76. Det var ju tidigt på morgonen.
    Han gick bara rätt in.

  77. De skulle ta med...
    Nej, det var inte då.

  78. De hämtades och kördes till Grini.

  79. Det var ju ett interneringsläger
    som låg strax utanför Oslo.

  80. I dag heter det Ilebu.

  81. Men då var han där tre veckor.
    Han kom hem.

  82. Första frågan var hur
    han hade haft det och hur det var.

  83. "Jo, allt var bra."

  84. Det visade sig att det inte var så bra.
    När han skulle gå och lägga sig-

  85. -så syntes det på ryggen.

  86. Han hade blivit slagen.

  87. Såg du det?

  88. Han berättade aldrig hur det var,
    hur han hade det. Aldrig.

  89. Om mina föräldrar pratade sinsemellan
    vet inte jag.

  90. Men inte med oss barn.

  91. Så gick det...

  92. Nästa gång var 26 oktober.

  93. Då knackade det på dörren också. Fem på
    morgonen.

  94. -Och detta är år...?
    -1942.

  95. Då skulle alla män hämtas
    från femton år och uppåt.

  96. Min lillebror var sjutton då.

  97. Så de hämtades båda två. De skulle
    ha med sig en filt och en kudde.

  98. -Och där stod vi som förstenade.
    -Var stod ni?

  99. -I stora rummet.
    -Vilka stod där?

  100. Det var den här mannen från polisen-

  101. -och så vi tre barn och min mamma.

  102. -Kommer du ihåg hur polisen såg ut?
    -Nej.

  103. -Minns du hur mamma reagerade?
    -Hon fick en chock. Hon skrek.

  104. Vi stod bara förlamade.

  105. Vi fick inte fram ett ljud.
    Jag vet inte.

  106. Vad såg du då?

  107. Det bar i väg. De hämtade dem
    - min lillebror och min pappa.

  108. Och så skickades de
    till Bergs interneringsläger.

  109. Det låg inte långt från Tønsberg, 10-12
    mil norr om Oslo.

  110. Där blev de internerade. Alla män från
    femton års ålder och uppåt.

  111. Det gick över hela landet,
    inte enbart Oslo.

  112. Så gick det en månad.

  113. Under den tiden... De satt...

  114. De var internerade på Berg.
    Då samlades fruarna hos varandra-

  115. -och tröstade varandra,
    nästan varje kväll.

  116. 26 november-

  117. -på morg... Nej, det måste vara
    25 november på kvällen.

  118. Just den kvällen var fruarna hos oss.

  119. Däribland var det
    en svensk kvinna född i Göteborg.

  120. Hon var gift med en norsk jude.
    Även hon blev skickad i väg.

  121. Det blev tumult och... Nej.

  122. -Kan du berätta...?
    -När de satt och pratade...

  123. Vi barn satt och lyssnade. Man
    var inte med i samtalet på den tiden.

  124. Klockan 23.30
    ringde det på ytterdörren.

  125. Vi undrade ju vem det var.

  126. Min mamma öppnade. "Sitt du kvar."

  127. Då står det
    en främmande kvinna utanför.

  128. En icke-judinna. Hon talar om att...

  129. "Ni måste försöka komma i väg,
    för om fem timmar hämtas ni."

  130. "Även kvinnor och barn."

  131. Jag visste att det var
    en granne till min moster.

  132. Ja... Jag fick gå in och tala om det.
    Och det blev ett...

  133. Jag tror att bara en överlevde
    av dessa sju, åtta kvinnor.

  134. Du fick gå in
    och berätta det här för dem.

  135. Vad hände?
    Kan du se framför dig deras...?

  136. Det blev tumult. Det blev skrik.
    Det blev... Jag vet inte.

  137. Jag tror att jag fick en chock själv och
    kunde inte ta in allt.

  138. Då plötsligt var det min lillasyster och
    min mamma som var i tankarna.

  139. De andra var utanför, på nåt sätt.

  140. Så gav de sig i väg.

  141. Det första jag gjorde...
    Min mamma gick det inte att tala med.

  142. Och min lillasyster var så pass ung,
    så att...

  143. Så blev jag plötsligt vuxen.

  144. Vi hade en husläkare i många, många år.
    En underbar människa.

  145. Han var faktiskt född tysk, tror jag.

  146. Men han kom som liten till Norge
    med sina föräldrar.

  147. Honom hade vi, så jag ringde honom.

  148. Allt var avlyssnat, så man
    kunde ju inte säga vad som helst.

  149. Så jag sa bara
    att mamma är jättesjuk.

  150. "Du måste komma och hjälpa mig." Eller
    "doktorn" tilltalade man ju.

  151. Tio minuter senare var han hos oss.

  152. Så sa han:
    "Det enda du får göra, Rosa..."

  153. "Du kan inte ta med din mamma
    om ni ska fly."

  154. "Och ni måste fly i natt.
    Ni har bara fem timmar på er."

  155. "Men din mamma är för sjuk för det."

  156. Hade ni hört talas om alls...?
    Frågan om att fly.

  157. -Hade ni pratat om det innan?
    -Nej.

  158. Det fanns inte nämnt
    att man skulle fly.

  159. Och det
    är lätt att säga för mig i dag-

  160. -men min pappa blev arresterad
    året före och satt inne i tre veckor.

  161. Att de efter det inte försökte...

  162. ...och hade tanken att vilja fly...
    Nej.

  163. -Vad har du tänkt om det efteråt?
    -Vet inte.

  164. Jag kan inte svara på det.

  165. -Men det är nånting du har tänkt på.
    -Ibland gör jag det.

  166. För det var ju en förvarning.

  167. Men vi tänkte aldrig
    att det skulle gå så långt.

  168. -Det gick inte att föreställa sig.
    -Absolut inte. Absolut inte i Norge.

  169. Det kunde hända i Tyskland, Tjecko-
    slovakien, Österrike, andra länder...

  170. Men Norge och Danmark?
    Nej. Det fanns inte.

  171. Vi tycker att det är självklart
    att man tänkte så-

  172. -men varför tror du
    "inte i Norge, inte i Danmark"?

  173. På vilket sätt var Norge och Danmark
    annorlunda än de andra länderna?

  174. Vet inte.

  175. Jag har aldrig haft känning av-

  176. -att nån har kallat mig för jude-

  177. -eller ropat fula ord eller...
    Jag har aldrig haft det.

  178. Det kan hända att andra har upplevt det,
    men vi har inte gjort det.

  179. Det var så långt borta.

  180. När kvinnorna
    samlades så här på kvällarna-

  181. -hur visste man
    var man skulle träffas nånstans?

  182. Det avtalade de sinsemellan.
    När man var hos nån-

  183. -sa nån av kvinnorna:
    "I morgon kommer ni till mig."

  184. På så vis stöttade de väl varandra-

  185. -och försökte hjälpa varandra
    ur eländet.

  186. Kan du återge nåt om stämningen
    när man träffades?

  187. Satt man tyst med varandra eller pratade
    man eller åt man nånting?

  188. Det var nåt enkelt man bjöd på.

  189. Man hade ingen tanke på att det
    skulle vara nån så kallad bjudning.

  190. Huvudsaken var att man träffades
    och kunde prata och stötta varandra.

  191. -Lugna varandra.
    -Hjälpa varandra och trösta varandra.

  192. Är det nåt speciellt minne
    som dyker upp?

  193. Ni barn satt mer tysta och så såg ni
    när kvinnorna pratade med varandra.

  194. Är det nån händelse eller episod
    som dyker upp i tankarna?

  195. Det kan vara en hur liten sak
    som helst som du minns.

  196. Hur det såg ut hemma hos nån.

  197. Jag tror inte
    att man hann eller kunde tänka.

  198. För man var
    i ett sorts chocktillstånd.

  199. Det låter väldigt troligt
    att det är på det sättet.

  200. Vi hade kommit till att nån sa
    att ni har fem timmar på er att fly.

  201. Då avbröt jag dig,
    men ska du gå tillbaka dit.

  202. -Då fick jag gå in och tala om det.
    -Det blev ditt uppdrag att berätta.

  203. Ja. Det var jag som öppnade dörren och
    hade kontakt med den kvinnan.

  204. Jag var tvungen
    att gå in och berätta det.

  205. Och det blev ett skrik...

  206. Usch, nej...

  207. Vad väckte tanken på att fly
    för känslor?

  208. Precis då när alla gick...

  209. ...ringde jag vår husläkare.

  210. Då visste jag att vi måste fly,
    eller försöka rädda oss i alla fall.

  211. Han hjälpte min mamma.
    Så han kom efter det samtalet-

  212. -och han skrev ut en remiss-

  213. -till ett sjukhus i Oslo som heter
    Ullevål sykehus, ett stort sjukhus.

  214. Och så ringde jag efter en taxi.

  215. Jag åkte upp med min mamma.

  216. Under tiden bad jag min lillasyster att
    göra i ordning skidkläder och så.

  217. När vi kom fram till sjukhuset
    fick jag lämna henne-

  218. -och det var ju fruktansvärt.

  219. Usch, jag vill inte minnas.

  220. Och taxin stannade kvar utanför.

  221. Under tiden eller om det var
    strax innan vi skulle tillbaka igen-

  222. -kom det ett flyglarm.
    Då får man ju inte röra sig.

  223. Endast läkare
    har ett speciellt tillstånd.

  224. Då fick vi vänta inte fullt en timme. Då
    hade klockan redan blivit tre.

  225. Och jag...

  226. Jag visste
    att jag hade två timmar kvar.

  227. Så gav vi oss i väg
    när flyglarmet upphörde.

  228. Undervägs ber jag honom om han
    inte kunde vara snäll och stanna.

  229. Jag skulle bara lämna ett besked
    till en familj.

  230. Det var en väninna som var judinna.
    Jag ville ju varna dem.

  231. "Jag väntar", säger han.
    Så ringde jag på dörren.

  232. Där satt hela familjen klädda
    runt köksbordet.

  233. Jag ser det framför mig.
    Jag bara skriker rätt ut:

  234. "Rädda er! Ni har två timmar kvar."

  235. Jag fick till svar: "Vart ska vi gå?"

  236. Vart skulle de gå? Två timmar.

  237. Jag kommer tillbaka till taxin. Han
    körde mig hem och jag skulle betala.

  238. Så sa han:
    "Nej, jag vill inte ha några pengar."

  239. "Och jag kommer inte att släppa dig
    förrän du besvarar min fråga."

  240. Jag blev lite rädd.

  241. Han kunde ju vara en spion.
    Man vet inte. Han kunde vara...

  242. "Varför?"

  243. "Om två timmar
    ska jag med min taxi hämta judar"-

  244. -"och köra ned till kajen i Oslo."

  245. Så han var en av dem.

  246. Han var
    en som skulle hämta judar och köra.

  247. Kan du utveckla det? Kan du
    berätta mer om vad han skulle göra?

  248. Då svarade jag...

  249. Nej. "Då ska du försöka fly
    till Sverige. Rädda dig."

  250. Jag visste inte var jag hade honom.
    För mig var alla spioner.

  251. Man kunde ju inte lita på nån.

  252. Jag sa:
    "Jag har ingen orsak att fly."

  253. -"Jag släpper dig inte."
    -Vad tänkte du då?

  254. Jag ville inte säga
    att jag skulle fly eller försöka fly.

  255. Jag kunde ju inte lita på honom.

  256. Visste du då
    vad "köra ned till kajen" betydde?

  257. Nej. Inte riktigt, nej.

  258. Att vi skulle bli arresterade
    förstod jag.

  259. Men "ned till kajen", nej.
    Det fanns inte i mitt huvud.

  260. Vi var inte som ungdomar i dag.
    De kan så mycket mer.

  261. Vi var uppväxta på helt annat sätt.

  262. Det var ju inte så vidgat. Vi tänkte
    inte mycket om det som hände utanför.

  263. Nej, men det jag förstår på dig är-

  264. -att du var känslig för om det var nån
    person du kunde lita på.

  265. Ja, det var viktigt.

  266. När jag talade i telefon
    så var det liksom:

  267. "Vi kan träffas
    och dricka en kopp kaffe."

  268. Det betydde att det var nåt viktigt.

  269. -Man pratade i koder med varandra.
    -Ja, på ett sätt.

  270. Han ville inte släppa mig.
    Jag blev ju rädd.

  271. "Du måste lova mig,
    annars släpper jag dig inte."

  272. Jag tänkte för mig själv: "Han kan lika
    gärna ta mig där jag sitter."

  273. Då sa jag ja.
    "Bra, och jag vill inte ha nånting."

  274. Han tog inte betalt
    och han släppte mig.

  275. Jag kom upp, och då hade Ella,
    min lillasyster, förberett allt.

  276. Så vi gjorde oss i ordning.

  277. Det enda...
    Jag vet inte hur jag tänkte.

  278. Vi hade ju aldrig varit
    utanför Norges gränser.

  279. Vi hade aldrig rest nånstans,
    bara inom Norge kortare sträckor.

  280. -Det var inte så utbrett som i dag.
    -Visste ni nåt om Sverige?

  281. Ja, vi kände ju till länder och så.

  282. Att Sverige inte var ockuperat
    visste vi, ju.

  283. Men det jag gjorde...
    Jag vet inte var jag fick det ifrån.

  284. Jag plockade ned matsilvret.

  285. Jag fick med mig två ljusstakar.
    Dem har jag kvar. De står här.

  286. Nu får jag backa lite i tiden. Första
    gången pappa blev arresterad -41...

  287. Då säger min mamma att...

  288. Då talade hon jiddisch till mig.
    Jag vet inte.

  289. Hon skrek bara "oyvn".
    Alltså, ugnen.

  290. Man hade en... Jag vet inte vad de
    kallas för. Vi putsade varje fredag.

  291. Man fick elda i dem.
    Vi hade ingen elvärme.

  292. Och så var det en låda man drog ut.

  293. -Då skriker hon "ugnen!"
    -På jiddisch?

  294. Ja. Jag fattade ingenting, jag tänkte
    "nu har det gått över styr alltihop".

  295. "Nu har min mamma blivit alldeles..."

  296. Hon skrek fortfarande "ugnen".
    Då drog jag ut den här lådan.

  297. Där låg en liten ask. Förr köpte de
    cigaretter i en ask med 20 stycken.

  298. Asken kommer jag så väl ihåg.
    Den var brunröd och hette Bonzo.

  299. Och däri ligger 25 000 kronor.

  300. Jag har gått i hela mitt liv
    och tänkt:

  301. "Vi har nog inte så bra ställt."

  302. Liten lägenhet.
    Man tänker ju så ibland.

  303. Man får såna tankar
    och tycker och tänker.

  304. Men de hade varit väldigt sparsamma.

  305. Den tog jag med mig.
    Och det var allt jag tog med.

  306. Och så gick vi hemifrån,
    min lillasyster och jag.

  307. -Vi låste inte dörren, bara stängde.
    -Hur var ni klädda då?

  308. Vi var klädda i skidbyxor som gick ned
    hit med resår, som man hade förr.

  309. Och så hade vi lusekoftor som
    min pappa hade fodrat med poplin.

  310. Massa tröjor inunder
    och mössor och vantar.

  311. Och så hade vi pjäxor
    gjorda av sälskinn, som det var då.

  312. Det var allt vi hade med oss,
    plus den lilla väskan.

  313. Då föreslog jag till min syster:

  314. "Vi går till våra två klasskamrater. De
    bor fem minuter härifrån."

  315. Det bara kom.

  316. Vi gav oss i väg.
    Då var klockan kvart, tjugo över tre.

  317. Att vi vågade ge oss ut på natten, det
    förstår inte jag i dag.

  318. Vi kommer dit, och de öppnar.
    Först ville de inte släppa in oss.

  319. Men vi bara rusade in,
    för vi var ju...

  320. -Varför ville de inte släppa in er?
    -Vet inte.

  321. Jag kan inte svara på det.

  322. Då väntade vi till sju samma morgon.

  323. Då ringer han till en bekant
    som han kände-

  324. -som var polis och frågade om det
    var sant att allt det här hände.

  325. Ja, han kunde bekräfta det.

  326. Och så var vi där
    till klockan var halv tio.

  327. Då säger jag till min lillasyster...

  328. Jag hade ju fyra...sex kusiner.

  329. I en familj var det fyra flickor
    som var mina kusiner.

  330. En av dem arbetade som biträde
    i en judisk leksaksaffär.

  331. Den låg
    fem minuter från där vi bodde.

  332. När klockan var halv tio på morgonen
    satt min syster och jag och pratade.

  333. "Vi kan ju inte sitta här.
    Jag får göra nåt."

  334. Då går jag ut halv tio på morgonen.

  335. Arresteringarna hade ju börjat fem. Så
    det var fem timmar på gång redan.

  336. Jag går ut och fram till affären.

  337. En rätt så stor leksaksaffär.
    Le-Ko-Ma, kommer jag ihåg.

  338. Jag kommer in,
    och biträdena skrek åt mig.

  339. "Du får inte vara kvar här!"

  340. "Om två timmar kommer en nazist
    och övertar affären."

  341. "Och din kusin
    är redan på väg till Sverige."

  342. Jag sa: "Jag har ingenstans
    att ta vägen." Det hade jag inte.

  343. Då säger ett biträde...

  344. "Kvinnan som varnade er
    dagen innan"-

  345. -"ring henne." Och det gjorde jag.

  346. Jag sa bara: "Jag står utanför
    apoteket." Det var ett strax intill.

  347. Då säger hon: "Jag kommer."

  348. Så kom hon med taxi.

  349. Det är...
    Hon går in på apoteket och köper...

  350. På den tiden
    köpte man gasbindor i rullar.

  351. Det fanns olika bredder.
    Det var väl ungefär 10-15 centimeter.

  352. Hon köper en sån rulle.

  353. Det är... Jag vet inte. Och virar om på
    ytterkläderna runt hela min arm-

  354. -halva ansiktet och halsen.

  355. Sen ringer hon efter en taxi.

  356. Vi sätter oss i taxin. Först skulle vi
    hämta min syster. Hon var ju kvar.

  357. Jag sitter kvar.
    Den här kvinnan, hon hette Ingvild-

  358. -går upp för att hämta.
    Och så ville de inte släppa henne.

  359. Men i ett obevakat ögonblick... Jag var
    inte med och har inte sett det.

  360. ...drog hon ut min lillasyster.

  361. Så hon kom ut utan ytterkläder.
    In i taxin.

  362. Så körde vi hem till Ingvild,
    som hade varnat oss dagen innan.

  363. Där var vi till kvällen. Då kördes vi
    hem till hennes moster och...

  364. ...mormor, blir det.

  365. Och där var vi gömda...en vecka.

  366. Vi hade inga matkuponger.
    Det var ju ransonering.

  367. Så vi levde på deras.
    De var fantastiska.

  368. Hennes moster var i 60-årsåldern och
    bodde med sin mamma i 80-årsåldern.

  369. -Kommer du ihåg vad de hette?
    -Dottern hette Randi, mamman Maria.

  370. Varje dag fick denna Maria,
    deras gamla mamma-

  371. -besök av diakonissor.
    De kom prick klockan elva varje dag.

  372. Den gamla kvinnan spelade piano
    och de sjöng religiösa sånger.

  373. Då blev vi inlåsta i ett rum.

  374. Och vi fick absolut inte sitta i
    nån stol eller soffa.

  375. Det skulle inte ge ljud ifrån sig.
    Utan vi satt i en hörna på golvet.

  376. Där fick vi sitta två till tre timmar.
    Så länge besöket varade.

  377. Och det hände varje dag.

  378. Kommer du ihåg några känslor
    när ni satt de där timmarna där?

  379. Det var tusen tankar.

  380. Vi visste ju ingenting.
    Vi visste inte hur det var med mamma.

  381. Vi visste att hon var på sjukhus och att
    pappa och lillebror var tagna.

  382. Det snurrade hela tiden.

  383. Plötsligt blev jag ju mamma
    för min lillasyster.

  384. Du sa att du blev snabbt vuxen.

  385. Jag blev vuxen samma ögonblick som min
    pappa blev tagen första gången.

  386. När du märkte mammas reaktion
    tog du ansvar.

  387. Jag tog ansvar för båda.

  388. Ja...

  389. Så kom en kväll
    då vi fick ett besked.

  390. Eller rättare sagt Randi
    som vi var gömda hos.

  391. Vi skulle hämtas 1 december.

  392. På kvällen halv tio.
    Så vi skulle vara förberedda.

  393. Då blev det sagt att han
    skulle ringa tre gånger på dörren.

  394. Och han nämnde ett namn - Arnesen.

  395. Han hette inte Arnesen,
    men det var ett namn-

  396. -så att vi inte skulle förråda honom på
    nåt sätt-

  397. -om vi själva skulle bli tagna.

  398. Ja, och vi stod färdigklädda.

  399. Jag kommer ihåg att de hade draperier
    mellan köket och stora rummet.

  400. Ella och jag
    stod mellan draperierna färdigklädda.

  401. Så ringer det på dörren. Två gånger.

  402. Då säger jag till Randi:
    "Nej, det stämmer inte. De sa tre."

  403. "Du får inte öppna."

  404. Men hon var ju klok och sa:
    "Det hjälper inte."

  405. "Skulle det vara tyskar
    så skjuter de bara in dörren."

  406. Så hon öppnade då, och det var ju mannen
    som skulle hämta oss-

  407. -och föra oss till
    ett visst ställe i Oslo

  408. Vi gick igenom hela centrum, halv tio på
    kvällen. Massor av snö och kallt.

  409. Tyska soldater promenerade förbi. Tanks
    körde förbi.

  410. Det var ingen som märkte.

  411. Jag tror inte att de visste. Det var ju
    en hemlighet enbart som polisen...

  412. Hade det kommit ut i
    det övriga samhället, hade det...

  413. Då hade flera räddats, så att säga.

  414. Då kom vi till centrum.
    Jag är inte riktigt säker-

  415. -men jag vet att det var
    i centrum nånstans. In på en gård...

  416. ...och ned i ett skyddsrum.

  417. Där satt det redan fjorton stycken-

  418. -som skulle vara med på transporten. Så
    de väntade på oss två.

  419. Källaren var inredd med apparatur. Två
    killar hade masker för ansiktena.

  420. Norrmän, icke-judar.

  421. De skickade meddelanden till Göteborg,
    London... Ja, överallt.

  422. Flyktvägar.

  423. Jag tror att vi väntade nån timme
    innan det var klart.

  424. Då blev vi placerade i
    en tysk lastbil med hakkors på-

  425. -och en ung man skulle köra,
    som chaufför.

  426. Han var ju beväpnad.

  427. Och så gav vi oss i väg.

  428. -Vi åkte norrut.
    -Kommer du ihåg hur ni tog er in?

  429. Hur tog ni er in i bilen?
    Hur satt ni?

  430. De lyfte oss in.
    Det var som en vanlig lastbil...

  431. -...med skydds... Jag vet inte.
    -Ett slags presenning?

  432. Just det. Där blev vi instuvade,
    vi sexton stycken.

  433. -Och så gav vi oss i väg.
    -Ni fick sitta...

  434. Vi satt direkt på golvet. Vem tänkte på
    om det var bekvämt eller ej.

  435. Plötsligt var det
    "nu gäller det livet".

  436. Antingen eller.

  437. Det blev inte sagt ett ljud på hela
    vägen. Det blev vi också tillsagda.

  438. Vi körde uppåt några timmar.
    Vart vet vi inte-

  439. -men på norska sidan. Massor med snö,
    kallt. -28 grader den vintern.

  440. De hade sina kontakter på vägen,
    chaufförerna.

  441. Så ibland fick han hoppa av, och
    då gick han upp till nån bondgård-

  442. -antagligen för att...

  443. ...få reda på om vägen var klar, så det
    inte fanns några tyska trupper.

  444. Och så fortsatte vi andra gången.

  445. Så var det likadant.

  446. De hade sina kontakter hela vägen
    på norska sidan gränsen.

  447. Och då kunde vi inte fortsätta.
    Han kom tillbaka.

  448. Tyska trupper var på väg från Finland
    och skulle till Oslo.

  449. Sen fick vi veta
    att det var 11 000 man.

  450. Då fick vi hoppa ur lastbilen-

  451. -och så gömde vi oss i ett...
    Vad heter det?

  452. -Ett "fjøs" där det är kor.
    -Ladugård.

  453. Mellan springorna...
    Där fick vi stå i flera timmar.

  454. Mellan springorna,
    långt ned på vägen, såg vi dessa...

  455. Trupperna?

  456. Och så hade de kanoner.

  457. Den gamla typen med stora hjul.

  458. Så fick han ett nytt besked,
    att det gick inte-

  459. -utan vi skulle övernatta i ett hus som
    låg lite längre in i skogen-

  460. -men det var synbart från vägen.

  461. Och där blev vi instuvade.
    Vi fick inte tända.

  462. Det skulle inte synas
    att det bodde nån där.

  463. Ingen mat. Ingenting.

  464. Och där låg vi...till 3 december.

  465. Gömda. Vi kunde inte fortsätta, för hela
    tiden var det nånting på gång.

  466. -Så det var ett par dagar.
    -Ja.

  467. Minns du
    nånting av atmosfären inne i huset?

  468. Ja, alltså...

  469. Det var ju tryckt stämning.

  470. Och nästa dag...
    Då hade vi legat över en natt.

  471. ...ser vi att det stannar en lastbil
    nere på vägen.

  472. Ur lastbilen stiger det två män.

  473. Det fick dessa två killar se.

  474. "Nu måste ni gömma er,
    för nu kommer det två 'hirdmenn'."

  475. De kom i uniformer.

  476. Det är medlemmar av
    Nasjonal Samling, alltså tyskvänliga.

  477. Det norska nazipartiet.

  478. De hade solkors. Jag vet inte om ni har
    sett dem. De är runda med...

  479. De kom upp,
    så vi blev instuvade i en garderob-

  480. -som låg under en trappa.
    Taket gick liksom snett in.

  481. Sexton stycken. Vi låg på varandra.

  482. Då kom dessa två in,
    och vi hör hela samtalet.

  483. Då frågade de
    om de hade sett några på vägen-

  484. -eller om de hade sett nån bil
    som hade åkt förbi.

  485. Nej, det hade de inte gjort.

  486. "Och skulle ni råka se nån
    får ni ringa och meddela oss."

  487. Jag vet inte hur länge de var
    där inne. En kvart, tjugo minuter.

  488. Och sen försvann de.

  489. -Och så... Ja.
    -Vad tänker du nu?

  490. Vet inte.
    Jag tror inte att vi tänkte.

  491. -Just nu när vi pratar om det.
    -Hemskt.

  492. Att vi klarade det.
    Att vi kunde vara så pass lugna-

  493. -och vara tysta. Inte säga ett ljud.

  494. Så står det två stycken utanför.

  495. I full mundering, med gevär.
    Med allt.

  496. De kunde ju göra vad som helst.

  497. Dagen därpå fick vi besked om att vägen
    var fri, så vi kunde fortsätta.

  498. Så kördes vi en bit.

  499. Och där stannade vi. Då förklarade dessa
    två killar... Vid en sjö.

  500. Jag tror att den hette Rømsjøen.

  501. Jag har skrivit upp
    hela resvägen med alla namn.

  502. Det har jag skrivit upp.

  503. Då säger de
    att ni ska gå en bit fram.

  504. "När ni kommer till sjön
    ska ni gå tvärsöver."

  505. "På andra sidan är Sverige."

  506. Det var en gränssjö.

  507. Sexton förvirrade människor. Plötsligt
    släpps vi ut i en skog.

  508. Vi gick lite fel.
    Så träffade vi en norsk farbror-

  509. -som bodde vid gränsen.

  510. Men han hjälpte ju oss.

  511. Vi hade gått fel en liten bit
    och fick gå tillbaka.

  512. Och så började vi gå. Vi blev tillsagda
    att vi skulle gå spridda.

  513. För skulle vi bli upptäckta-

  514. -så var det lätt för dem
    att träffa och skjuta ned oss.

  515. Vi var ju fortfarande
    på norskt område.

  516. Vi hade gått halva biten,
    och plötsligt framför oss ser vi...

  517. ...nåt vitt som rörde sig.
    Allt var vitt. Massor med snö.

  518. Det var tur att vattnet var fruset, för
    hur många kunde simma då.

  519. Alla hade drunknat av rädsla bara.

  520. Och så ser vi kanonmynningar.

  521. Då var det en i gruppen som skrek:
    "Ja, nu är det slut."

  522. "Ser ni kanonerna? Det är tyskarna."

  523. Så vi stannade upp. Plötsligt började
    det här vita... Allt var vitt.

  524. ...resa på sig.
    Då förstod jag att det var människor.

  525. Men vi var ändå inte säkra på att vi
    hade kommit nära svenska gränsen.

  526. Då var det svenska soldater.

  527. Det var ju kanonmynningarna
    som vi trodde var... Ja.

  528. De rusade fram till oss och
    så skrek de: "Välkomna till Sverige!"

  529. -Usch...
    -Kommer du ihåg den känslan?

  530. Du blir berörd
    när du tänker på ögonblicket.

  531. Så kom vi över och kom in i deras...

  532. Jag vet inte vad det kallas för. Kojorna
    som soldaterna...

  533. -Jag vet inte vad det heter.
    -Nåt slags tält, va?

  534. Inga tält,
    utan det var hus med vånings...

  535. -Nåt slags militärförläggning.
    -Ja.

  536. När vi kom dit var där redan
    judar som hade kommit före oss.

  537. Och så kom länsmannen.

  538. -För varje...
    -I gruppen på sexton personer...

  539. ...var alla judar
    eller var några motståndsmän?

  540. Det var en del som var icke-judar. Jag
    har listan med namn och allt.

  541. -Vilka var icke-judar?
    -De var gifta med judar.

  542. Det var blandäktenskap,
    om jag ska säga så.

  543. Vi var
    de enda barnen eller ungdomarna.

  544. -Du och din syster?
    -Ja, övriga var vuxna.

  545. Vi kom dit och blev inskrivna.
    Vi hade inga papper med oss.

  546. Jag hade inte en tanke på nånting. Det
    satt inte här uppe.

  547. Vi blev inskrivna som polska judar.

  548. Vi var statslösa.
    Det var... Allt möjligt.

  549. Vi kunde inte bevisa nåt.
    Vi hade ingenting.

  550. Men i alla fall kom länsmannen.
    Han blev tillkallad.

  551. Då blev vi inskrivna allihop.

  552. Och så pekar han. "Ni två flickor, ni
    ska sova hos mig och min fru i natt."

  553. "Ni ska inte sova på förläggningen."

  554. De var så underbara.

  555. Vi fick ligga i en ren säng. I flera
    dagar hade vi varken tvättat oss...

  556. Och så fick vi bröd, kaka...

  557. Och choklad.
    Det hade vi inte sett på två år.

  558. Allt var ju som...
    Man trodde inte att det var sant.

  559. Som att komma till en annan värld.

  560. Vi sov över, och nästa dag
    blev vi skickade, alla vi sexton-

  561. -till Göteborg.
    Vi blev skickade med...

  562. Vad kallas tågen för? Transittågen.

  563. Det var enbart för soldater.
    Även svenskar var ju inkallade då.

  564. Då blev vi placerade på ett sånt här
    tåg. Vi skulle till Göteborg.

  565. De gamla vagnarna bestod av träbänkar
    som stod mittemot varandra.

  566. Det var ett par händelser
    som man tänker i dag var...

  567. -Men man var i sånt tillstånd.
    -Vilka händelser?

  568. På den tiden fanns en skylt i emalj där
    det stod "rökning förbjuden".

  569. Man var så inne i
    det här med tyskar och flykt.

  570. Det hade vi varit i 2,5 år.
    Och så läser jag "rökning..."

  571. Jag ser inte b:et,
    utan jag ser "juden".

  572. Då läser jag det som "Juden".

  573. Jag tänkte för mig själv och sa till
    Ella: "Svenskarna är ju inte bättre."

  574. Så var man. Jag vet inte om
    jag ska kalla det för indoktrinering.

  575. På helspänn och
    uppmärksam på allt som kunde vara...

  576. -Ja, allt.
    -...farligt.

  577. Allt. Vi hade ju inget skydd med oss.

  578. Vi var två unga flickor.

  579. Vi kunde inte tala med nån
    och ty oss till nån.

  580. Vi hade ingen kontakt med nån.

  581. Därifrån
    blev vi skickade till Alingsås.

  582. Internerade på Nolhaga slott.

  583. Och där var vi i tre månader.

  584. Då fick jag anställning på en fabrik.

  585. Den ligger bara fem minuter härifrån.

  586. En klänningsfabrik
    som sydde modellklänningar.

  587. Där skulle jag sy ett eller annat.

  588. Jag talade om för den som ville hjälpa
    mig att jag aldrig hade sytt.

  589. "Vad gör jag?"

  590. "Du ska säga att du har sytt.
    Annars får du inget."

  591. "Du får faktiskt tala osanning."
    Och det hade jag svårt för.

  592. Jag kom dit i alla fall.
    Han hette direktör Welander.

  593. En underbar människa.
    Han var mycket känd.

  594. Han lever ju inte i dag, men var känd
    inom textil i Göteborg och Borås.

  595. Han frågade om jag hade sytt.
    Jag sa ja.

  596. När jag kommer in i verkstaden såg jag
    framför mig en amerikansk film-

  597. -där det är rader av symaskiner,
    där det sitter kvinnor och trampar.

  598. När jag såg den bilden...
    Alltså, jag bröt nästan ihop.

  599. Jag tyckte att det var fruktansvärt.
    Varför vet jag inte.

  600. I alla fall
    så blev jag satt vid en symaskin-

  601. -och fick en hög med ärmar.
    Det klipptes per maskin, antagligen.

  602. Och så skulle jag sy ihop ärmarna.
    Det gick på löpande band.

  603. De första tre sydde jag sönder.

  604. Då vågade jag inte längre. "Jag
    får gå in och tala med direktören."

  605. De tilltalades ju så på den tiden.

  606. Jag gick in och bad om ursäkt.

  607. Jag talade fortfarande norska då.

  608. "Jag har inte talat sanning."
    Jag kände mig som ett barn.

  609. "Jag har aldrig sytt i mitt liv
    och nu har jag förstört tre ärmar."

  610. Så säger han: "Ett ögonblick, fröken
    Pajkin. Jag kommer strax tillbaka."

  611. Så kom han tillbaka och sa:
    "Du får stanna kvar."

  612. "Men du ska få lära dig nåt annat
    som du kanske kan klara av."

  613. Då lärde jag mig att sy vaddar.
    Det gjorde man för hand.

  614. Då fick man tolv öre paret.

  615. Det tog lite tid
    innan jag kom in i det.

  616. Men till slut blev jag så duktig.
    I dag kan man ju skratta åt det.

  617. Så jag tjänade
    cirka 60 kronor i veckan.

  618. Det var jättemycket pengar då.

  619. Om man jämför tolv öre paret.

  620. Min lillasyster fick plats-

  621. -som biträde vid chokladavdelningen.

  622. Då fanns ett stort varuhus som hette
    Grand Bazar på Kungsgatan.

  623. Där fick hon jobb.
    Hon hade 115 kronor i lön per månad.

  624. Vi hyrde ett rum på Viktoriagatan.

  625. Där betalade vi 100 kronor, men
    sammanlagt hade vi 360 kronor i lön-

  626. -så det gick ju ihop.

  627. Hon hade den turen,
    om jag ska säga så-

  628. -att hon hade väldigt många kunder. De
    flesta var norrmän.

  629. Skulle de ha ett hekto choklad
    så stoppade hon i två hekto.

  630. -Hon blev populär.
    -Ja.

  631. Så höll det på tills freden kom.

  632. Hur fick du veta
    att freden hade kommit?

  633. Det läste man i tidningar
    och hörde på radio.

  634. Och jag
    höll ständig kontakt med konsulatet.

  635. -Visste du nåt om din mamma då?
    -Ja.

  636. Familjen vi var gömd hos...
    Kvinnan och den gamla mamman.

  637. Vi kom överens om
    att skriva ett brev-

  638. -och att jag skulle börja skriva.

  639. Hon kunde ju inte veta var jag bodde så
    att jag kunde få post tillbaka.

  640. Jag skrev avsändare Rosa Svensson.

  641. Det var en... Vad var han?

  642. Nu står det alldeles... Jag har
    så många andra tankar i huvudet.

  643. Han var revisor.
    Breven kom till honom.

  644. När han såg att det stod Rosa
    förstod han att det var till mig.

  645. Då fick jag ofta brev, och det kunde
    vara klippt. Det var censurerat.

  646. Vad det hade stått vet inte jag.

  647. Kuverten var censurerade.
    Det var censurstämpel och allt.

  648. Men genom henne fick jag veta.

  649. Hon var så underbar.

  650. När hon kom in på sjukhus den natten-

  651. -så fick vår husläkare
    en timme senare reda på-

  652. -att de tar även alla som ligger på
    sjukhus. De ska också skickas i väg.

  653. Då låg min mamma där,
    och min morbror också.

  654. Då fick han reda på det
    efter en timme, den natten.

  655. Då var klockan över tre.

  656. Så han förflyttade henne till
    ett sjukhus utanför Oslo. Dikemark.

  657. Det var ett sjukhus för... Ja.

  658. Ett psyksjukhus. Och där
    var hon gömd under hela kriget-

  659. -tillsammans med två andra judar,
    men inte på samma avdelning.

  660. Min mamma
    visste ju inte om att vi levde.

  661. Hon var rädd att berätta det,
    för mamma kunde ju förråda sig.

  662. Hon kunde tala om. För det
    var kontroll var tredje månad-

  663. -av en tysk officer
    som kom till sjukhuset-

  664. -för att få med sig dem.

  665. Men överläkaren där var underbar,
    så han hjälpte till.

  666. Han sa
    att det var omöjligt att ta dem.

  667. -Det var omöjligt att...?
    -...skicka i väg dem. De var inte...

  668. Men hon kunde inte få information om att
    du och din syster levde-

  669. -för man visste inte
    hur hon skulle hantera det.

  670. Hon kunde förråda sig,
    och då hade de tagit henne direkt.

  671. Då hade de inte brytt sig om läkaren.

  672. Så hon trodde att alla var borta. Hennes
    systrar och hennes familj.

  673. Hon var ensam. Att hon överlevde det,
    det fattar inte jag.

  674. Och i en sån miljö.

  675. Vad hände sen när freden kom och
    du visste att det var möjligt att...?

  676. Ja, då kunde vi få åka hem
    när vi ville.

  677. Jag tror att vi kom hem 10 juni.

  678. Tåget gick på kvällen,
    kommer jag ihåg.

  679. Vi var inte framme
    förrän nästa morgon.

  680. Om jag inte minns fel så
    plockade de upp flyktingar undervägs-

  681. -från Göteborg och hela vägen upp.
    Vi var ju spridda.

  682. En del bodde i Strömstad
    eller i andra mindre städer.

  683. Minns du känslan
    att komma tillbaka till Norge?

  684. Ja. Känslan var som jag hoppades.

  685. Jag visste att de redan var borta.

  686. Men ändå var hoppet kvar
    att jag skulle få se dem igen.

  687. Vad visste du de två sista åren
    av kriget, om pappa och Ivar?

  688. -Ingenting.
    -Du visste att de var hämtade.

  689. Det enda vi visste var
    att de var skickade till Tyskland.

  690. -Hade du läst om koncentrationsläger?
    -Ja, lite före kriget.

  691. Men inte specificerat
    vilka läger eller så.

  692. När man var ung tror jag inte
    att man gick in så på det.

  693. Livet var ju annorlunda.
    Jag vet inte.

  694. Ni kom tillbaka till Norge och
    visste inte vilka ni skulle träffa.

  695. Nej. Jo...

  696. Vi hade fått veta genom konsulatet-

  697. -att de flesta...hade gasats ihjäl.

  698. Men ändå fanns hoppet.
    Kanske mina hade överlevt.

  699. Människan är ju sån.

  700. Men vi förstod att det var inte så.

  701. Innerst inne var det ju inte så.

  702. Vi kom hem, och det första var att åka
    till sjukhuset och hämta mamma.

  703. När hon såg mig... De måste förberett
    henne, för hon stod vid fönstret.

  704. När hon fick se mig nere på gården skrek
    hon ut mitt namn.

  705. -Vad kände du i den stunden?
    -Jag vet inte.

  706. Jag kan inte komma ihåg. Jag
    var väl inte närvarande, på nåt sätt.

  707. Allt var ju overkligt.

  708. Och så skulle vi hem till
    vår gamla lägenhet.

  709. Den var igenspikad med brädor
    och låst-

  710. -så det gick ju inte att komma in.

  711. Där hade det bott en "hirdmann", alltså
    en medlem av Quislings...

  712. Det var igenspikat, så vi fick hämta
    polisen så att de fick skjuta låset.

  713. Vi kom in i en tom lägenhet.
    Det fanns inte ens en bit papper.

  714. Och det luktade illa. Det var hemskt.
    Det fanns ingenting.

  715. Det första vi fick göra
    var att göra en storstädning.

  716. Och plötsligt var det bara två rum. Det
    ena rummet var så väldigt stort.

  717. Han hade antagligen rivit ned
    en vägg.

  718. Så vi bodde i två rum och kök.
    Och vi hade ingenting.

  719. Vi fick låna tre madrasser, tre filtar
    och tre kuddar av grannarna.

  720. Så låg vi på golvet i tre månader-

  721. -innan man
    kunde koncentrera sig, bearbeta-

  722. -vända sig till myndigheter...
    Allt tar tid.

  723. Vi hade inte en kastrull ens. Ingenting.

  724. Vi fick låna ett spritkök.

  725. Och så köpte vi ett par kastruller.
    Det kommer jag ihåg.

  726. Vi fick ut och söka. Det upprättades ett
    kontor - Tilbakeføringskontoret.

  727. Där hade de samlat in alla...

  728. ...förteckningar för varje hushåll.

  729. Om tyska eller norska nazister
    hade bokfört vet inte jag.

  730. Var och en hade sin bok.
    En smal, avlång med rader.

  731. Då stod det utanpå... Det var högar, för
    det var efter varje familj.

  732. Lägenheterna var ju tömda.
    Och det blev uppköpt av norrmän.

  733. Då stod det
    "Isja Pajkin, Brugata 19, Oslo".

  734. Då tog de fram den boken. Där var
    antecknat allt vad som fanns i huset.

  735. Möbler, ugn... Ja, allt!

  736. Det fanns inte ugn ens en gång.

  737. Där fanns antecknat
    allt som hade varit där inne.

  738. Då upprättades det stora tält-

  739. -och på nåt sätt hade de en lista över
    vem som hade köpt vad-

  740. -av innehållet i de olika...

  741. Då fick vi en lista.
    Viktigast för oss var ju en ugn.

  742. Då kunde vi laga mat.
    Det var ju viktigast.

  743. Det var en sån här... De
    hade precis kommit ut några år innan.

  744. En elektrisk ugn med en hylla, och
    så var det en liten lampa inunder.

  745. Det var en Aga. Jag kommer
    så väl ihåg. Det var vit emalj.

  746. Allt var uppskrivet.

  747. Varenda sak som fanns.
    Från en tesked till jag vet inte vad.

  748. Vad som hade funnit? Hade man gjort
    förteckningar innan man flyttade in?

  749. Ja. Över varje hushåll.

  750. De var noga.
    Tyskarna är ju kända för det.

  751. I alla fall så började jag söka.

  752. Min lillasyster
    fick fortsätta i skolan.

  753. Hon var inte färdig med sin ut-
    bildning, så jag fick ta hand om det.

  754. Så vi började söka.

  755. Vi fick se ugnen. Ugnen är viktigast, så
    att vi kan laga mat.

  756. Det visade sig vara en... Det stod
    namnet på den som hade köpt.

  757. Han bodde ute på en ö i Oslofjorden
    som heter Bygdøy.

  758. Då säger polisen... Då var min syster
    med, för jag ville inte åka ensam.

  759. Då säger polisen: "Flickor,
    vi tar polisbåten och åker ut."

  760. Så det gjorde vi.
    Vi kom dit, och så sa polisen:

  761. "Ni får gå in och se om det är er."
    Men det var ju massproduktion.

  762. Jag kunde inte säga att det
    var vår ugn. Alla var ju lika.

  763. Men så var jag så pass klok ändå. "Det
    ser ut som det är vår."

  764. "Det måste vara vår."

  765. Men så förstod polisen... Nej,
    så säger han som hade köpt ugnen:

  766. "Har du nåt produktionsnummer?"
    Det står ju alltid på baksidan.

  767. "Ja, jag har det nånstans.
    Jag får söka." Jag hade ju inget.

  768. Var jag fick det ifrån vet jag inte.

  769. Då säger polisen: "Flickor,
    gå ut, så får vi pratas vid sen."

  770. Då går han runt spisen
    och läser av produktionsnumret.

  771. Sen går han. Så sa han:
    "Här har ni numret. Varsågod."

  772. "Nu kan ni ringa."
    Så vi fick tillbaka den.

  773. -Vilken historia.
    -De var väldigt hjälpsamma.

  774. Ugnen är ju så viktig. Den blev symbol
    för att få tillbaka hemmet.

  775. Det viktigaste var ju att få mat.

  776. Mat och nånstans att sova.
    Det var ju det viktigaste.

  777. Möbler
    brydde man sig inte så mycket om.

  778. Sen fick man gå från tält till tält för
    att hitta.

  779. Vi hittade matsalen och soffgruppen, men
    inte mer.

  780. -Så det fick ni tillbaka.
    -Ja.

  781. Så det började likna
    hur det såg ut innan.

  782. Sen fick man köpa till sängar
    och det som tillhör ett kök.

  783. Ganska snart förstod ni vilka i den
    närmaste familjen som inte kom åter.

  784. Ja, det förstod vi med en gång.

  785. Jag föreställer mig
    att det blev allt klarare-

  786. -vilka i övrigt som inte kom tillbaka.
    Jag tänker på din pojkvän.

  787. Ja, men det förstod vi redan...

  788. I alla fall när vi kom tillbaka, förstod
    vi direkt.

  789. Då hade de fått alla uppgifter.

  790. Vi kom i juni,
    och de som överlevde lägret-

  791. -kom ju tidigare tillbaka till Norge.
    Det visste vi, ju.

  792. -Det var en väldigt liten grupp.
    -Ja, 26 stycken.

  793. Det var ju inte fler.

  794. Då förstod vi direkt.
    Min mamma, hon...

  795. Hon led fruktansvärt.
    Hon hade mist alla syskon.

  796. Deras barn,
    sitt eget barn, sin man...

  797. -Hon hade mist allt.
    -Det är ogripbart.

  798. Inte nog med det
    - vara gömd på ett sånt ställe.

  799. Hon blev aldrig riktigt bra.
    Hon blev bättre när vi kom hem.

  800. Hon blev mycket piggare. Jag har alltid
    varit den allvarligare typen.

  801. Min syster var gladare till sinnet.

  802. Kanske var jag så i början, sen gjorde
    situationen mig allvarlig.

  803. Det kan påverka dig.
    Du blev vuxen fort, du tog ansvar.

  804. Jag var ju som en mamma för min
    lillasyster under tiden i Sverige.

  805. Oron att veta "lever de,
    lever de inte?" under dessa 2,5 år.

  806. Men hon gjorde så... Vi hade
    kort på min pappa och lillebror.

  807. Så förstorade hon dem.

  808. På dagen var de uppe,
    på kvällen så lade hon ned dem.

  809. "Nu ska de lägga sig.
    Nu ska de sova."

  810. Hon blev aldrig bra efter det. Aldrig.

  811. Så länge jag bodde hemma gick det bra.
    När jag flyttade ut föll hon.

  812. Då hade min lillasyster också
    fått sällskap och bildade familj.

  813. Jag lärde känna Gerhard under kriget.

  814. Men han var ju inkallad.

  815. Han fick permission ett veckoslut
    var tredje, var fjärde månad.

  816. Så det låg mer på en kamratlig nivå.

  817. Jag hade ju min dåvarande
    blivande fästman i bakhuvudet.

  818. Jag ville inte binda mig.

  819. -Ifall du skulle träffa honom igen.
    -Ja.

  820. Men det blev aldrig så.

  821. Hur har det påverkat dig
    att leva med dessa minnen?

  822. Det har inte varit lätt,
    det har det inte.

  823. Jag har svårt för att se på kort.

  824. Är det särskilda kort?

  825. Ja, på mina föräldrar, min lillebror,
    mina mostrar, fastrar, kusiner...

  826. Det är svårt,
    för då blossar det upp på nåt sätt.

  827. Jag gör det, men det är jobbigt.

  828. Det är så stora förluster
    att det nästan inte går att omfatta.

  829. Ibland tänker jag "har jag verkligen
    gått igenom det här?"

  830. Jag hade ingen som jag kunde ty mig
    till. Andra fick ty sig till mig.

  831. Du sa innan vi började samtala
    nånting om att det är som en vägg.

  832. Du håller ifrån dig...
    Minns du att du sa det?

  833. Ja, jag tvingar mig själv till det.

  834. Skulle jag gå och tänka på det dagligen
    hade jag nog inte funnits.

  835. Jag hade inte varit i det tillstånd
    som jag är i i dag.

  836. Det är nödvändigt att upprätthålla
    väggen för att kunna fungera.

  837. Sen bildade jag egen familj
    och då kom ju barnen.

  838. Då kom man på andra tankar,
    då fick man vänner.

  839. Du flyttade tillbaka till Göteborg.

  840. Men när jag åkte tillbaka -45-

  841. -så var jag hemma en, två månader
    för att ordna upp allt.

  842. Då först
    sökte jag mig ut i arbetslivet.

  843. Då sökte jag till polisen vars huvud-
    kvarter var på Victoria terrasse.

  844. Då blev jag anställd som stenograf.

  845. Då var det norska, tyska, engelska.

  846. Och jag var den enda judinnan
    som arbetade på det stället.

  847. I det polishuset.

  848. Jag tror... En dag kom
    poliskommissarien, som var min chef.

  849. Det var den jag samarbetade med.

  850. Han skulle ha fru Quislings sak.

  851. Då var jag tvungen att vara med.
    Jag måste stenografera ned-

  852. -alla frågor han ställde till henne. Det
    tyckte jag var jättejobbigt.

  853. Det här är nåt som jag tror...

  854. De valde just mig
    för att hon skulle ha framför sig-

  855. -en judisk människa.

  856. En kvinna eller man
    som hennes man hade dödat.

  857. Men det var jobbigt att sitta där.

  858. -Vad var det värsta?
    -Jag satt liksom på snedden.

  859. Jag kunde inte titta på henne.
    Det var en väldigt stilig kvinna.

  860. Hon var förresten född i Ryssland.

  861. Vad kommer du mer ihåg från den...?

  862. Vi fick åka ut till dåvarande Grini, det
    som blev Ilebu.

  863. Där satt norska nazister
    som fångar i stället.

  864. Dit åkte vi rätt ofta och förhörde.

  865. Ett speciellt förhör
    som jag aldrig kan glömma var...

  866. Det bestod av ett förhörsrum-

  867. -och ett rum där fångarna skulle stå.
    Ett väntrum, eller vad jag ska säga.

  868. Det var femton fångar.

  869. Ett långbord
    med långbänk på varje sida om bordet.

  870. Kommissarien satt på ena sidan,
    jag på andra sidan.

  871. Den ena fången efter den andra
    skulle komma in och förhöras.

  872. En av fångarna
    kom in och fick se mig.

  873. Det första han säger...

  874. Jag säger det på norska:

  875. "Jeg som trodde
    at ikke det fans noen jøder igjen."

  876. Min kommissarie flög upp
    och tog tag i honom.

  877. Jag trodde att han skulle strypa honom.
    Jag ropade: "Sluta!"

  878. Det är ju mänskligt.

  879. Inte har man en tanke
    att han är nazist.

  880. Och just det intrycket han gjorde...

  881. Så in i det sista så var de...

  882. Quisling var för dem nåt stort.

  883. Han fick också femton år.

  884. Sen när det hade gått ett år
    fick jag ett erbjudande.

  885. Det glömde jag
    i den första intervjun.

  886. Jag har läst igenom brev.
    Mycket har man glömt.

  887. Breven är ju
    som en dagbok egentligen.

  888. Jag fick ett erbjudande
    att jag kunde få arbeta-

  889. -hos UNRRA,
    en amerikansk hjälporganisation-

  890. -som flög in med mat till Västberlin.

  891. Där skulle jag få
    ett kontrakt på ett år.

  892. Jag skrev t.o.m. vad jag skulle få
    i lön. 1 050 kroner i lön i månaden.

  893. Fritt uppehälle, mat... Otroligt!
    Och fri uniform.

  894. Jag sökte, men det var ju då efter.

  895. Jag talade om det för min man. Han blev
    vansinnig, jag fick inte resa.

  896. Så det blev inget. Det blev inte av.

  897. -Vad tänker du om det nu?
    -Nu bryr jag mig inte så mycket.

  898. Jag vet inte vad han tänkte,
    men jag fick inte.

  899. Han var ju... Jag vet inte.

  900. Jag slutade efter en tid
    och flyttade hit.

  901. Då gick det nedåt för mamma,
    för då blev hon ensam.

  902. -Då gick det inte längre.
    -Vad hände då?

  903. Hon hamnade på sjukhus.
    Och då var hon...

  904. Hon blev 63 år.

  905. -Din syster, hur gick det med henne?
    -Hon gifte sig i Oslo...

  906. ...med en polsk jude
    som var född i Warszawa.

  907. Han blev tillfångatagen i Polen.
    Han var inkallad då.

  908. Polen blev ockuperat 1939.

  909. Han blev inkallad,
    sen tillfångatagen-

  910. -och skickad till ett
    koncentrationsläger i Nordnorge.

  911. Där var han under hela kriget-

  912. -tillsammans med fångar som kom från
    Jugoslavien, Rumänien...hela...

  913. -Vad hette han?
    -Han hette Sigmund Lewandowski.

  914. Från början hette han
    Sigmund Bernstein.

  915. Sen ändrade de namnet till Lewandowski.

  916. När han gifte sig med min syster hette
    de Levand.

  917. -Hur gick det för din syster?
    -Hon gifte sig och bodde i Oslo...

  918. ...tills hon gick bort -97.

  919. -Vad dog hon av?
    -Cancer.

  920. -Ni systrar har varit nära varandra.
    -Ja, det var ju bara vi två.

  921. Det här är ju ett enda sorgeprogram, det
    här. Usch...

  922. Det är ju sorgliga saker
    vi pratar om. Otrolig tragik.

  923. Vill du säga nåt kort om
    din egen familj?

  924. Ja. Vad ska jag...?
    Hon utbildade sig.

  925. -Hur många barn födde du?
    -Fyra.

  926. Vill du säga deras namn?

  927. En hette Ted.

  928. Det var faktiskt min syster
    som gav namnen till alla barnen-

  929. -för jag...hade svåra förlossningar, så
    jag var inte så pigg.

  930. De fick amerikanska namn, allihop.

  931. Näst äldsta hette Ike.

  932. Och så Jonny som var skådespelare. Han
    har skrivit böcker också.

  933. Och Helen.

  934. Detta hängdes
    på alla husväggar i Oslo.

  935. -På vilka husväggar?
    -Ytterväggar på vanliga byggnader.

  936. Bostäder.

  937. Kan vi vända på den och du läser
    på norska vad som står på den?

  938. Vill du vända på den
    och läsa vad som står på den?

  939. Med din egen norska.

  940. "Förordning om
    skydd mot engelskt spionage."

  941. "23 oktober 1940."

  942. "I enlighet med paragraf 3,
    till följd av Führerförordning"-

  943. -"om utövning av regerings-
    myndigheten i Norge, 24 april 1940"-

  944. -"förordnas till skydd mot
    engelskt spionage följande:"

  945. "Paragraf 1: Den som ger logi till
    eller på annat sätt i sitt hushåll"-

  946. -"tar emot engelska medborgare,
    ska genast rapportera detta"-

  947. -"till
    närmaste tyska militära myndighet"-

  948. -"eller närmaste kontor för
    Reichskommissar."

  949. "Paragraf 2: Den som ger logi till
    eller på annat sätt i sitt hushåll"-

  950. -"tar emot engelska medborgare, utan
    att det anmälts, straffas med döden."

  951. "Paragraf 3: Denna förordning träder
    i kraft från den dag den kungöres."

  952. "Oslo 23 oktober 1940."

  953. "Reichskommissar för de ockuperade
    norska områdena, Terboven."

  954. Vad tänker du själv om den här skylten?
    Vad väcker den för känslor?

  955. -Den satt alltså på alla hus.
    -Man fick vara tyst.

  956. Man fick vara försiktig
    vem man talade med, vad man sa.

  957. Det var tydliga tecken på
    att allt var väldigt kontrollerat.

  958. Fullkomligt. Det var ju
    så pass tidigt som oktober.

  959. Det var ett tydligt tecken på
    att det fanns fara.

  960. Ja. För att återgå just till datum...
    Det skulle ha kommit i början.

  961. I september -40 fick vi redan lämna våra
    radioapparater.

  962. -Den fick man inte behålla.
    -Kommer du ihåg det?

  963. -Ja.
    -Hur var det i din familj?

  964. Min pappa bar bort den
    till polisstationen i närheten.

  965. Och man fick lämna skidor
    och det man hade...

  966. Norge är ju ett bergigt land.
    Det var snö och is.

  967. Beredd och beredd...
    Det var de på ett sätt-

  968. -men inte tillräckligt
    så att det skulle räcka åt alla.

  969. Så det samlades in skidor, kälkar,
    sparkar... Allt som gick att använda.

  970. Cyklar.

  971. Var det tänkt
    att andra skulle använda det?

  972. Eller var det för att man som jude inte
    skulle kunna använda sakerna-

  973. -och inte lyssna på radioapparaterna?

  974. Det gällde ju bara judar i början-

  975. -sen vet jag inte om även norrmän...
    Jag skulle nästan tro det.

  976. Eller så var det bortkopplat,
    så de kunde inte lyssna på London.

  977. Man skulle inte hålla sig informerad.

  978. Vad intressant
    att du har skylten sparad.

  979. Jag har ramat in den.

  980. Det jag tyckte var mest otäckt...

  981. De tyska soldaterna brydde jag mig inte
    så mycket om, på det sättet.

  982. Men när jag såg SS...
    De hade ju svarta uniformer.

  983. Dessa hemska halvhöga stövlar-

  984. -och den här järnplåten
    som hängde runt halsen...

  985. Svarta...inte mössor, utan hjälmar.

  986. -Det tyckte jag var otäckt.
    -Hur mycket såg man SS ute?

  987. Varje dag. Åtminstone jag gjorde det.

  988. Det kan var det mamma menade. Var det
    dessutom andra tyska soldater?

  989. Ja, det fanns
    österrikiska soldater också.

  990. De kallades för Edelweiss,
    för det är ju deras statsvapen.

  991. Landsvapen,
    eller vad man ska kalla det för.

  992. Men det var
    många som hängdes och sköts-

  993. -av dessa österrikiska soldater.

  994. -I vilket skede då?
    -Under kriget. De ville slippa saker.

  995. -Vem sköt dem?
    -Tyskarna själva.

  996. -Tyskarna sköt österrikarna?
    -Ja.

  997. En del kanske inte tyckte
    att det stämde.

  998. De var ju själva ockuperade, och
    så kommer de till ett ockuperat land-

  999. -som de ska slåss emot.

  1000. Norska SS,
    alltså, de norska nazisterna...

  1001. -Kunde man se på deras klädsel?
    -De hade svarta uniformer...

  1002. ...och solkors på ärmen.

  1003. Det var en rund ring med gult...inte ett
    kors direkt. Så här gick det.

  1004. Jag vet inte hur jag ska förklara.

  1005. Under åren som Norge var ockuperat så
    såg man de olika hela tiden.

  1006. -Ja, det gjorde man.
    -En annan sak jag undrar över.

  1007. För mig är det lite diffust
    hur hjälporganisationerna såg ut.

  1008. Var det flera hjälporganisationer,
    de som körde till gränsen?

  1009. Ja, det var en som hette Milorg.

  1010. Den andra kommer jag inte ihåg.

  1011. Det var en kommunistisk del också.

  1012. Vad jag har fått höra, om det nu ligger
    nån sanning i det...

  1013. Jag har aldrig kontrollerat. Det var en
    kommunistisk del som räddade oss.

  1014. Du kom på att berätta nånting
    apropå saker som blev tagna.

  1015. Berätta om servettringarna.

  1016. Det blev skrivet
    en stor artikel i Dagbladet-

  1017. -om min flykt.

  1018. Fjorton dagar senare
    ringer det en yngre man-

  1019. -som hade läst artikeln.

  1020. Han tyckte att han kände igen
    namnen Ella, Rosa och Ivar.

  1021. Då undrade han vad han hade sett
    och gick fram till skåpet.

  1022. Han hittade ett paket
    och plockade fram det.

  1023. Däri ligger tre servettringar
    i silver med våra namn på.

  1024. Jag ringde honom dagen därpå.

  1025. Han sa att han gärna ville skänka dem
    tillbaka till mig.

  1026. Hur hade de hamnat hos honom?

  1027. Det var ju så att när alla fick fly-

  1028. -och lämna sina hem
    så köptes det upp av människor.

  1029. De flesta var ju quislingar,
    som jag kallar dem för.

  1030. De köpte upp judiska hem.
    Den som hade köpt servettringarna-

  1031. -hade gått bort, och den här unge mannen
    var samlare av gammalt silver.

  1032. Han råkade få se artikeln.

  1033. Så visade det sig
    att de tillhörde familjen.

  1034. Vad väckte det för känslor hos dig?

  1035. Jag blev stum.
    Jag hade svårt att prata.

  1036. Jag hade svårt att ha dem här,
    så jag gav bort dem.

  1037. -Det måste ha blivit som en...
    -Det var jättesvårt.

  1038. Kan du säga
    vad det väckte för tankar?

  1039. Allt kom tillbaka.
    Allt som hade hänt innan.

  1040. Så kom det gamla livet...

  1041. Förkrigstiden.

  1042. Det är otroligt.

  1043. Det måste ha blivit en tidskollaps när
    du plötsligt fick dem i din hand.

  1044. Just servettringar som ni hade
    vid måltiderna, apropå spisen...

  1045. Nej, vi hade ett skåp.
    Som det här, liknande.

  1046. Samma möbel fastän det var i ljus ek,
    kommer jag så väl ihåg.

  1047. Det var fyllt med små silversaker, som
    var vanligt då.

  1048. Med fat och ljusstakar...

  1049. Just dem hade han köpt.
    Det är otroligt.

  1050. Resterande vet vi inte
    vad som blev av.

  1051. Bra att han fick tag i dig,
    men laddat att ha dem.

  1052. Han fick tag i mig för att han,
    antar jag, ringde HL-senteret.

  1053. -Han fick min adress.
    -Vill du säga vad HL-senteret är?

  1054. Vad ska jag jämföra med?

  1055. Det är ett centrum
    där de har samlat material-

  1056. -som de har hittat efter kriget, och så
    har det bildats som ett museum.

  1057. Där finns det lite av varje.
    Texter, brev, dagböcker...

  1058. -Och sånt.
    -Vill du läsa upp lappen du håller i?

  1059. Om flyktvägen
    från Norge till Sverige.

  1060. Det var flyktvägen i december -42.

  1061. Den skedde från Oslo,
    och så gick den...

  1062. ...till ett ställe
    som heter Kroken, Östervallskog.

  1063. Töcksfors.
    Då är jag på svenska sidan.

  1064. Koppom, Göteborg
    och slutligen Alingsås.

  1065. Här är din pappa.

  1066. Det var en sorts legitimation.
    Ibland kunde det bli kontroll.

  1067. När man var ute och gick
    kunde de stänga av en bit av gatan.

  1068. Då fick man visa fram sitt id-kort som
    var stämplat med ett rött J-

  1069. -vilket betydde "jøde", jude.

  1070. -Hände det att du fick visa ditt?
    -Ja.

  1071. -Två gånger.
    -Kan du berätta?

  1072. Man var ute på en promenad
    eller på väg för att handla nåt.

  1073. Plötsligt var det stopp
    i ena ändan av gatan.

  1074. Man kom inte ut, så då fick man visa.

  1075. Det var inte bara jag,
    utan alla gående...

  1076. -...just i det avstyckade området.
    -För att kunna få passera.

  1077. Men det blev inget sagt eller gjort. Det
    var bara nån sorts kontroll.

  1078. Det är hemska minnen.

  1079. Det kortet togs-

  1080. -två dagar efter att vi
    hade kommit tillbaka från Sverige.

  1081. I juni 1945.

  1082. Vill du berätta vilka de är?

  1083. Det är min mamma,
    min lillasyster Ella och jag.

  1084. Det är du till höger.

  1085. Det är min lillebror Ivar.

  1086. Där är han tretton år.
    Det är hans bar mitzva-bild.

  1087. Han blev tyvärr bara...sjutton år...

  1088. ...när han blev hämtad
    och skickad i väg-

  1089. -med båten Donau till Auschwitz.
    Han kom aldrig tillbaka.

  1090. Det här är en bild från Nolhaga slott
    där vi blev internerade-

  1091. -min syster och jag.

  1092. Där var vi i cirka tre månader.

  1093. Sen blev vi utslussade till
    olika familjer.

  1094. Om vi ska zooma in på er.

  1095. -Det är bara Rosa som är med.
    -Jag kan inte se Ella.

  1096. Nej, men det är i alla fall du
    som tittar upp där.

  1097. De bodde också i Alingsås.

  1098. Först vill jag tacka dig för
    att du berättar alla de här sakerna.

  1099. Jag tänker precis som du
    att det är oerhört viktigt-

  1100. -att de här sakerna blir berättade och
    andra människor får höra-

  1101. -hur det var för judarna i Norge.
    Det är så lite känt.

  1102. Även akademiskt, i forskning,
    är det inte studerat på samma sätt...

  1103. -...som i andra länder.
    -Inte ett dugg.

  1104. Översättning: Helena Lindén
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Rosa Pajkin Tankus - hela intervjun

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Rosa Pajkin Tankus var en av få judar i Norge som överlevde Förintelsen och andra världskriget. Här berättar hon om faderns och broderns tillfångatagande, moderns sjukdom och om sin och systerns flykt till Sverige. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 16 april 2013. Intervjuare: Suzanne Kaplan.

Ämnen:
Historia > Efter ca 1900 > Andra världskriget
Ämnesord:
1939-1945 (andra världskriget), Förintelsen, Historia, Judarnas historia
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Alexander Kwiatkowski - Att flytta till gettot

Alexander Kwiatkowski är polsk jude. Han berättar här om när han var fem år gammal och tvångsförflyttades till gettot i Warszawa i Polen tillsammans med sin familj. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 22 februari 2014. Intervjuare: Josef Ram.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Györg Fenyö - Med antisemitism som lag

Györg Fenyö föddes i en ickereligiös judisk familj i Budapest. Han berättar här att han är kristet döpt och inte ens hade hört ordet jude, men det hjälpte honom inte undan förföljelserna. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 27 april 2014. Intervjuare: Willy Silberstein.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Hania Rosenberg - Bara ta med det man kunde bära

Hania Rosenberg föddes i polska Oswiecim, i dag känt som Auschwitz. Vid första deportationen fick familjen bara ta med det den kunde bära. Redan där fanns tecknen på att de snart skulle till en plats där de inte behövde någonting. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 24 oktober 2012. Intervjuare: Suzanne Kaplan.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Marina Hoff - Vi blev angivna

1944 hamnade lettiska Marina Hoff som åttaåring i centralfängelset i Riga. Nästa station blev ett förintelseläger där det fanns flera hundra barn, men inga vuxna. När ryssarna närmade sig ville myndigheterna likvidera alla lägerinvånare. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 21 juni 2012. Intervjuare: Suzanne Kaplan.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Györg Fenyö - Jag godtog det likgiltigt

Györg Fenyö berättar om när han var barn i Budapest då de ungerska nazisterna pilkorsarna tog makten. Han har många skarpa minnen, men minnesluckorna kring det fasansfulla som hänt är lika många. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 27 april 2014. Intervjuare: Willy Silberstein.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Eugenia Göndör - Att växa upp med döden

Polskfödda Eugenia Göndör levde som barn i ett getto. Hon berättar om hur Gestapo ibland sköt ner människor utan anledning. Döden och skottkärror med uppsvällda, döda människokroppar blev vardag. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 10 maj 2012. Intervjuare: Lucien Brongniart.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Marina Hoff - Bara en förevändning för att mörda

Lettiska Marina Hoff minns när familjen blev utkörda ur huset i förorten till Riga när SS kom. Och det var bara början. Snart kördes männen bort på lastbil och försvann. Judiska kvinnor och barn utan davidsstjärna sköts ihjäl utan förvarning. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 21 juni 2012. Intervjuare: Suzanne Kaplan.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Alexander Kwiatkowski - hela intervjun

Alexander Kwiatkowski är polsk jude och var fem år gammal när han och hans familj tvångsförflyttades till gettot i Warszawa i Polen. Därefter tvingades de ofta flytta mellan olika platser för att gömma sig. När kriget var slut fortsatte förföljelsen av familjen, trots att de inte var religiösa. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 22 februari 2014. Intervjuare: Josef Ram.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Andras Agoston - hela intervjun

Andras Agoston föddes i Budapest i Ungern 1938 i en judisk familj. Han berättar här bland annat om hur hans pappa blev tvångsinkallad till arbetstjänst 1941. Mamman lät Andras bli kristet döpt vid 6 års ålder i hopp om att det skulle kunna skydda honom. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 21 februari 2013. Intervjuare: Gudrun Igra.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Bruno Frister - hela intervjun

Bruno Frister berättar här om hur han mot alla odds överlevde Auschwitz. Han berättar också om hur han återförendes med sin syster efter att ha sett hennes namn på en lista över överlevande. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande 24 april 2013. Intervjuare: Lucien Brongniart.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Erika Josefson - hela intervjun

Erika Josefson kom som adoptivbarn till en svensk familj. I vuxen ålder får hon veta att hon som litet barn överlevt Bergen-Belsen. Hon togs om hand av en kvinna efter att hennes mamma dött. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 5 juni 2012. Intervjuare: Suzanne Kaplan.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Eugenia Göndör - hela intervjun

Polskfödda Eugenia Göndör levde som barn i ett getto. Hon berättar om hur Gestapo ibland sköt ner människor utan anledning och att döden blev vardag. Hennes familj slets itu, men mamman fick hjälp att fly till Sverige och gav aldrig upp sökandet efter sina barn. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 10 maj 2012. Intervjuare: Lucien Brongniart.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Györg Fenyö - hela intervjun

Györg Fenyö föddes i en ickereligiös judisk familj i Budapest. Han är kristet döpt, men det hjälpte inte undan förföljelserna. Här berättar han om när han var barn och de ungerska nazisterna pilkorsarna tog makten. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 27 april 2014. Intervjuare: Willy Silberstein.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Halina Hoffman - hela intervjun

Samtidigt som Halina Hoffmans föräldrar tvingades ombord på tåg till Treblinka så gömdes hon på en gård på polska landsbygden av en vän till familjen. Föräldrarnas fortsatta öde kan hon bara gissa sig till. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande den 4 september 2012. Intervjuare: Lucien Brongniart.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Förintelsens överlevande berättar

Hania Rosenberg - hela intervjun

Hania Rosenberg föddes polska Oświęcim, i dag känt som Auschwitz. Vid första deportationen fick familjen bara ta med det den kunde bära. Redan där fanns tecknen på att de snart skulle till en plats där de inte behövde någonting. Inspelat av Föreningen Förintelsens Överlevande 24 oktober 2012. Intervjuare: Suzanne Kaplan.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Visa fler

Mer allmänbildande & historia

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Bokmässan 2016

Slavhandel och slaveri under svensk flagg

Samtal om Sveriges aktiva deltagande i slavhandel under 1700- och 1800-talet. Frågan är varför det har dröjt så länge innan mer omfattande forskning gjorts kring slaveriet i Norden. Samtal mellan historieprofessorerna Holger Weiss och Karl-Göran Karlsson. Inspelat den 23 september 2016 på Bokmässan. Plats: Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Barnaministeriet dokumentär

De finska krigsbarnen

De två finska krigsbarnen Kielo och Pentti skickades till Sverige från Finland under andra världskriget. Mellan 70 000 och 80 000 finska barn delade samma öde. Hur var det att komma ensam till Sverige, och hur har resan påverkat dem som vuxna? För Kielo och Pentti var det en upplevelse i barndomen som satte djupa spår.