Välkomna till Bokmässan
och det här seminariet-

-med en av våra främsta författare
och föreläsare om missbruk.

Författaren och terapeuten
Tommy Hellsten.

I sin nya bok
"När allting faller på plats"-

-skriver han om
att lämna bakom sig ett liv-

-styrt av prestationstvång,
en djup känsla av värdelöshet-

-utanförskap, men också om hemkomst.
- Välkommen, Tommy.

Du har skrivit 26 böcker-

-men kallar den här den viktigaste.
Då blir man nyfiken. Varför då?

Det är inte bara
den viktigaste boken-

-utan över lag min viktigaste gärning
i det här livet.

Jag var tvungen att leva i nästan
65 år innan jag kunde skriva den.

Allt jag har gått igenom i mitt liv,
både som privatperson-

-och professionell,
har jag behövt för att...

...för att skapa den här helheten.

Det är nåt jag länge har velat göra,
men skjutit upp, för jag har känt-

-rent instinktivt
att jag inte är färdig, inte redo.

Men sen "tog" boken mig,
så alternativen fanns inte längre.

Om vi backar bandet lite...
Du kom själv till 12-stegsrörelsen-

-för att få hjälp
och blev sen terapeut där.

Kan du berätta lite om din resa?

Ja...

Jag har ju vuxit upp
i ett sammanhang-

-i ett hus, i en familj
som aldrig blev ett hem.

Orsaken till
att det inte blev ett hem var-

-att mina föräldrar saknade förmågan
att vara närvarande.

Jag har alltså levt i en situation,
där det saknades bekräftelse.

Det gick inte att vara barn-

-eftersom det inte fanns nån
att vara barn åt.

Man kan inte vara barn åt tomma
intet, samhället eller sig själv.

Det behövs nån som finns där.

Jag växte upp utan denna bekräftelse,
utan detta kärlekssammanhang.

Dessutom växte jag upp-

-i en familj,
som insjuknade i alkoholism.

Det betyder att jag...

...aldrig egentligen
utvecklade en identitet.

Jag utvecklade
bara överlevnadsstrategier.

Det var jag förstås inte medveten om,
utan jag levde-

-fastklamrad vid dessa strategier
långt in i vuxenlivet.

Men jag mådde så dåligt i det
att jag var tvungen...

Jag var tvungen att...

Jag föstes in på en resa
tillbaka till mitt förflutna.

En resa som samtidigt
var en resa in i mitt inre.

Och...

Jag var 15 år när jag...

...när det var som värst
i vår familj.

Min strategi var att finnas till för
mina föräldrar, lyssna och stödja-

-så jag tänkte: "Finns det ingen
i denna stad som kan hjälpa mig?"

Jag tog kontakt
med församlingens kyrkoherde-

-och bad om audiens.
Han kände mig och vår familj.

Sen satte jag mig på kyrkoämbetet,
pastorskansliet-

-i en värdig miljö med en brun
lädersoffa med mässingnitar.

Jag hade ett jättesvårt ärende,
jag skulle avslöja det-

-som hände i vår familj.

Kyrkoherden anlände
och satte sig mittemot mig.

Mitt hjärta började klappa
inför min berättelse-

-och mina avslöjanden-

-som hade
med vår familjesituation att göra.

Så fort det gick upp för honom
vad mitt ärende var-

-så steg han upp, gick ut och sa:
"Nej, nu måste jag gå."

Där blev jag sittande
med mitt ärende.

Jag minns inte vad som hände,
vart jag gick-

-men jag kände sannolikt
en stor skam.

Jag hade gjort fel, och det var det
han visade genom sitt beteende.

Jag kände
att jag inte borde ha kommit.

Det här var egentligen startpunkten-

-för den resa
som jag då hade påbörjat.

Jag hade sökt hjälp från religionen,
församlingen och kyrkan-

-inte bara då
utan i många andra sammanhang.

Men jag hade aldrig blivit bemött
och förstådd och bekräftad.

Det jag mötte var snarare
ett religiöst krav.

Det här gjorde då
att det uppstod en klyfta i mig.

Samtidigt hade jag mina...

...mina psykologiska behov.

Det fanns ett behov av
att nån skulle se mig.

Samtidigt bemöttes jag då
från kyrkan och församlingen-

-av religiösa krav. "Bli sån och sån,
och sen accepterar vi dig."

Det här skapade på ett sätt
en livsuppgift i mig.

I 50 år har jag på sätt och vis gått
och funderat på frågan:

Hur kan man förena människans andliga
behov, hennes andliga dimension-

-och hennes psykologiska verklighet?

Separerar man dem
sker nåt som inte borde ske.

Ser man på det ur psykologins
synvinkel ger det en människobild-

-som är förenklad
och saknar det oförklarliga.

Ser man det från det andra hållet,
från andlighetens sida-

-så leder det till
att man förandligar saker-

-utan att se den bakomliggande
sykologiska verkligheten.

Det är alltså väldigt viktigt
att föra samman de här två sakerna.

Det är egentligen det boken
handlar om, men för att undvika-

-att bli för begreppsmässig, har jag
valt att berätta min egen historia.

Det låter som om du redan från det
att du var 15 eller ännu tidigare-

-söker den här andligheten
mitt i dina problem...

-...att du har burit på den längtan.
-Ja, det stämmer.

Jag rekonstruerade händelsen
hos kyrkoherden med-

-att jag ville kliva upp i Guds famn
och blunda för min egen problematik.

Utan att Gud sa nåt,
jag hörde inga ord-

-men efteråt gestaltade jag det
som att han sa:

"Nej, min son, hit kommer du inte."

"Du kan inte kliva upp i min famn
och samtidigt själv blunda för det."

"Du måste ge dig ut på en resa in
i din egen verklighet, i ditt inre."

Här skriver du mycket om närvaron-

-att våga vara i sig själv.
Är det det du menar med resan?

Man kan inte vara i sig själv
om man är på flykt från sig själv.

Istället för att fly från mig själv
in i till exempel religiositet-

-var det viktigt att vända ansiktet
till sig och möta det jag hade i mig.

Om jag inte gör det...

...så är jag inte närvarande,
utan jag är på flykt.

Den här resan som jag föstes in på-

-den varade i 50 år.

År då jag har gått i psykoterapi
och skolats i USA.

Man kan säga att jag har ägnat
ett helt liv åt självrannsakan.

Som ett resultat av det
startade min professionella karriär-

-som terapeut, föreläsare, mentor,
och även författare.

När sen den här resan
hade varat i 50 år-

-fick jag känslan
att nu är det gjort.

Nu har jag skådat naveln länge nog,
det finns inget mer intressant i den.

Sen kom jag tillbaks - om man nu
använder samma bild...

...tillbaks till Gud,
som hade föst mig ut på resan.

"Här är jag. Jag gjorde som du sa.
Vad ska jag göra nu?"

"Skriva en bok", blev svaret.

Närvaro är ju ett begrepp
som är relativt modernt i dag.

Hur ska vi vara här och nu och
inte tänka: "Jag glömde köpa mjölk."

"Har jag ringt mamma?
Fick barnen med sig gympakläder?"

Vad är egentligen närvaro och varför
har vi så svårt att vara i nuet?

Det känns som att förlösa en elefant
när man ska svara på den frågan.

Fenomenet är så enormt,
det rymmer egentligen allt-

-just det här begreppet närvaro.

För några år sen ställde jag
mig frågan: "Vad beror det på"-

-"att det är så få människor
som till slut är här?"

Det går inte att möta människor
för de är inte där, ingen lyssnar.

Ingen finns där.

Alla finns någon annanstans.

Jag ställde mig själv frågan,
eftersom jag visste...

...var medveten
om vad det berodde på.

Svaret kom intuitivt, ganska snabbt.

Orsaken är rädsla.

Jag räcker inte till, jag duger inte,
jag är inte älskvärd.

Jag måste bli attraktiv, prestera,
skaffa ett människovärde jag saknar.

Det finns alltså en skam
bakom allt det här.

Rädslan gör att jag
inte vågar landa här och nu...

...eftersom jag inte har någon vila.

Jag har ingen rast, är rastlös.

Samtidigt kan man fråga: "Vad är det
som gör att vissa kan vara-

-"och är närvarande?"

Svaret är kärlek.

Jag räcker till,
jag duger, jag får vara.

Allt är väl.

Det märkliga är att...

...att den här stunden, nu, är just
den stunden, där kärleken finns.

Det är nämligen så
att närvaron nu, i detta nu-

-öppnar sig uppåt,
det är öppet uppåt.

Min upplevelse i den här processen,
att ha landat i nuet är-

-att i och med att du finns här
och nu, har du allt du behöver.

Rädslan försvinner.

Du får en rofylldhet,
du får även en intuitivitet.

Den gör att du egentligen-

-vid behov har svar på alla frågor.

Jag har föreläst i årtionden
och min skräck har alltid varit-

-att bli utsatt för frågor
som jag inte kan svara på.

Det har förstås aktiverat mitt ego
som ska bevisa-

-att jag är duktig och briljant
och allt det här.

Det har lett
till ett prestationstvång-

-en kramp som har gjort
att närvaron har försvunnit.

Men sen kom det en dag
då jag insåg-

-att jag kan faktiskt
stiga upp på scenen-

-och samtidigt vara närvarande
i mig själv och här.

Jag kan avslöja att jag har fått
hundratals frågor av min publik-

-och alltid haft svar på allt.

Detta trots att jag fick en fråga
jag aldrig hade tänkt på-

-i de banorna. Först reagerade
jag med "jag vet inte".

Nästa reaktion är - när jag tillåter
mig själv att vara icke-vetande-

-att tappa min kontroll.

Då kommer svaret intuitivt,
eftersom nuet är öppet uppåt.

Det ramlar ner genom mig.

Därför brukar jag säga
att jag alltid har svar på allt.

Det är förstås inte jag
som har svaren-

-utan de kommer genom mig,
det svaras i mig.

Om vi tittar på att för att vara
närvarande behöver man känna-

-kunna ta emot, och känna sig älskad.

Då kommer vi till prestationskravet
som du har känt och många känner.

Om man har kravet
för att få nåt måste man prestera...

-...kan man då känna sig älskad?
-Nej, eftersom...

Söker du ditt människovärde genom
att prestera når du aldrig fram-

-för du kan aldrig få tillräckligt
av det du inte behöver.

Du måste prestera mer och mer.

Du tror att du inte presterar nog,
eftersom du inte mår bra.

Därför drar du slutsatsen: det också,
det också, dit också, dit också.

Den vägen tar aldrig slut,
den har ingen ände.

Du kan aldrig få tillräckligt
av det du inte behöver.

Det måste finnas en annan väg
och det gör det.

Den vill vi gärna höra om.
Från närvaro, behöver man kärlek-

-och hela prestationskravet
ligger över oss som ett tungt moln.

Hur tar vi oss bort från det, då?

Prestationskravet är ett symptom på
att du inte lever i kärlek.

Du älskar inte dig själv.

Du vill kompensera kärleksbristen,
genom att skaffa kärlek, "duga".

Genom att få beröm, bli accepterad.

Genom att bli synlig, ha framgång.

Men eftersom det egentligen
inte är vad du behöver-

-så måste du hitta en annan väg.

Den andra vägen är den som börjar med
att bli medveten om det här.

Du blir medveten om det tvivelaktiga
i det du sysslar med.

Du får alltså en sund sjukdomskänsla.

När du då inser din bristfällighet,
din svaghet och din vilsenhet...

...börjar du öppna dig för kärlek,
eftersom du behöver kärlek.

Ingen kan få kärlek
innan hon behöver kärlek.

Ingen behöver kärlek
innan hon har konfronterats med-

-och bejakat sin maktlöshet,
sin svaghet och sin mänsklighet.

Det är det här paradoxala,
den här paradoxala insikten-

-som leder dig ut på en väg
där det finns hopp.

Jag brukar säga som så att...

Den första förutsättningen-

-för att kunna leva här och nu...

...den första förutsättningen
är modet att tappa kontrollen.

Man kan enbart vara närvarande
i den här stunden-

-som sårbar, svag, behövande,
hjälplös och maktlös.

Det är det som krävs för att vi ska
kunna vara närvarande i denna stund.

Det är fruktansvärt för en människa
som inte älskar sig själv.

Hon fruktar sin svaghet,
sin bräcklighet och otillräcklighet.

Därför rustar man sig
med hjälp av sitt ego.

Det bygger på suveränitet,
självtillräcklighet och...

...och egoism.

Så länge du identifierar dig
med ditt ego-

-kan du inte vara närvarande,
eftersom egot är ett hinder för dig.

När man ställer sig frågan:
Vem är jag egentligen?

Vem är jag på riktigt?
Vilket är mitt sanna jag?

Det är en process som börjar
med insikten "vem jag inte är".

Den som inser vem jag inte är
är den jag är.

Förstår ni? Det är medvetenhet.

Man kan inte ta kål på sitt ego,
döda det, krossa det-

-men man kan betrakta det.

Den som betraktar det,
betraktar det utifrån-

-och då är det den du är,
den som är medveten.

Medvetenhet är ett drag hos människor
som lever i närvaro.

Då kommer vi till ditt fina begrepp
som du kallar hemkomst.

Du beskriver att du själv
har nått din hemkomst.

Man kan inte komma hem
nån annanstans än i kärlek.

Det är det enda hem vi har.

Det är en villfarelse att livet
kan levas nån annanstans än i kärlek.

Det är ett misstag.

Vi har en barometer i oss
som larmar-

-om vi lever utanför kärlek,
och det är rädsla.

Oro, rädsla, ångest är resultat av
att inte leva i kärlek.

Problemet är förstås att om du alltid
har levt i rädsla sen barndomen-

-så vet du inte att du gör det,
det är normalt.

Först när du får verklig,
sann kärlek-

-försvinner rädslan
och tillväxten börjar.

Det är mycket enkelt. Det tar bara
20-30 år och man inser det genast.

Tack, Tommy, det här gick snabbt.

Jag vill avsluta med ett kort citat
ur din bok.

"Att vara närvarande förutsätter
att man upplever och inser"-

-"att man är älskad." Så vackert.

Tack så jättemycket. - Tack, Tommy.

Text: Christina Nilsson
www.btistudios.com