Är du inget glad i dag? varför det?

-De bara bråkar där hemma.
-Vad tråkigt.

Hej på er, allihopa.

Linnea Åberg heter jag, och jag är
jurist på Brottsoffermyndigheten.

Den här stunden ska vi ägna åt att
prata om information till barn.

Brottsoffermyndigheten
har de senaste åren-

-fått jobba med två regeringsuppdrag-

-på temat barns rätt
till information om sina rättigheter.

Vi ska prata om de här uppdragen-

-och det första misstänker jag
att många redan känner till.

Det handlar om att ta fram
information för barn och unga-

-om brott,
rättigheter, stöd och skydd.

Jag tänkte nämna nåt
om resultatet av uppdraget.

Resultatet ser ni här:
webbplatsen jagvillveta.se

Som ni kan se är den
målgruppsanpassad efter ålder.

För barn under 8 år, 8-13 och 14-17.

Tanken för
de två äldre målgruppsingångarna-

-är att barnen själva
ska kunna söka information.

Informationen är
huvudsakligen textbaserad.

Den kompletteras med
uppläsningsfunktioner-

-illustrationer, filmer i Instagram-
format, en bok, och så vidare.

Och så finns det också ett
broschyrmaterial till de här sidorna.

För att ni ska få en känsla för
hur webbplatsen ser ut-

-klickar vi oss in på
ingången 8-13 år.

Där får barnen förslag
på olika saker man kan läsa mer om.

"Det jag har varit med om
kan vara ett brott."

Man kan läsa om
bra och dåliga hemligheter-

-och vart man kan vända sig
för att få stöd och skydd.

Om man klickar på
"Det kan vara ett brott"-

-får man förslag
på olika saker som kan ha hänt.

Till exempel se eller höra våld
hemma. Man kan läsa om misshandel.

Här ser ni ett förslag
på uppläsningsfunktionen.

Man får då kortfattad text
som snabbt ska ge en information-

-om vad just misshandel är.

Men när det gäller information
till de allra minsta barnen-

-blev det faktiskt desto krångligare.

Hur ger man information
till de minsta barnen-

-och vad ställer det för krav
på oss vuxna?

Det vi gjorde var
att ta fram en barnbok-

-som vi gjorde med författaren
och illustratören Stina Wirsén.

Och det blev då barnboken "Liten".

Boken skickade vi ut
till landets alla förskolor-

-och till brottsoffer-
och kvinnojourer.

Tanken är att boken
ska kunna läsas för alla barn.

Den handlar om att öppna upp för
samtal om känslor och rättigheter.

Vad som händer hemma, vad man kan
göra om man blir rädd, o.s.v.

Vad som är okej och inte okej.

Boken finns också
på webben i pdf-version.

Det finns också i bokhandeln numera.

Ni ser här en länk
till boken i webbversion.

När det gäller brott
mot de allra minsta barnen-

-så är det ofta nån
i barnets absoluta närhet.

Det här gör ju att många barn
har få andra runtomkring sig-

-som har möjlighet att slå larm
om det är nåt som är fel.

En grupp som har möjligheten
att uppmärksamma barnen-

-är just personal i förskolan.

Därför tyckte vi det kändes jättebra
när vi fick ett regeringsuppdrag-

-om att ta fram en lärarhandledning
för personal i förskolan.

Det här uppdraget
slutredovisade vi i oktober 2016.

Vi bestämde oss för
att göra en webbaserad handledning.

Lärarhandledningen
finns på jagvillveta.se-

-under målgruppsingången
för barn under åtta år.

Man kan klicka på "För personal
i förskolan". Då kommer man hit-

-till lärarhandledningens startsida.

Länken som vi
sprider till handledningen-

-är jagvillveta.se/förskola.

Och då är det
till den här sidan man kommer.

Som ni ser består lärarhandledningen
av två delar.

En del för personal,
med kunskap om brottsutsatta barn-

-och en del med material
att göra tillsammans med barnen.

Jag tänkte att vi ska gå igenom hand-
ledningen och se vad den erbjuder.

Lärarhandledningen är ju riktad mot
just personal i förskolan.

Men informationen som finns i lärar-
handledningen kan vara användbar-

-oavsett var man jobbar, så länge
man har kontakt med mindre barn.

Så tilltalet i texterna i hand-
ledningen är riktat mot förskolan-

-men materialet
kan användas i andra verksamheter.

Så fundera på
hur det kan användas i er verksamhet.

Vi ska börja kika på den
kunskapshöjande delen för personal.

Som ni ser är det
de tre orangea boxarna längst ner-

-som utgör den kunskapshöjande delen.

Den kommer ta upp information
om brott som drabbar små barn-

-hur barn kan signalera
att de inte har det bra-

-vilka konsekvenser
våld kan föra med sig-

-och hur man på bästa sätt
kan bemöta barnen.

Det sista kapitlet tar upp gången-

-från det att man fattar misstankar
om att ett barn inte har det bra-

-tills att man gör
en orosanmälan till socialnämnden.

Man får då information
om hur en anmälan går till.

Vad händer inom socialtjänsten-

-och inom polisen,
om det leder till en polisanmälan.

I det sista kapitlet
får man också kunskap-

-om t.ex. misstanke om sexuella
övergrepp mot barnen på förskolan.

Tanken med lärarhandledningen
är så klart att ge-

-vuxna bred kunskap
om brott som drabbar små barn.

Men det finns också fokus på de
dilemman som personal ställs inför-

-när det gäller de här frågorna.

Just eftersom det kan vara
svårigheter kring det här-

-har vi sett
att det finns stora fördelar-

-med att
ta till sig handledningen i grupp.

Man får möjlighet
att diskutera de här svårigheterna.

Och vissa av frågorna
kan det vara svårt eller tabu-

-att ta upp
med sin chef eller sina kollegor.

Då hoppas vi att handledningen
ska bli ett verktyg-

-där man får en anledning
att lyfta upp frågorna.

Förhoppningsvis kan man känna
trygghet i sin personalgrupp-

-när man väl kommer
till en anmälningssituation.

Vi klickar oss in
under "Brott och signaler".

Och den här ingången är uppbyggd som
alla de tre kunskapshöjande delarna.

Materialet består främst
av filmer och diskussionsfrågor.

Det har att göra med att vi vill att
man jobbar med handledningen i grupp-

-och då måste materialet
vara anpassat för det.

Sen kan man gå igenom
materialet på egen hand-

-men det finns fördelar med
att diskutera frågorna tillsammans.

Innehållet
under de kunskapshöjande delarna-

-består av två typer av filmer.

Den första typen är case-filmer,
som vi kallar det-

-där man får följa femåriga Kim och
pedagogen Linda i olika situationer.

Det här är situationer som kan betyda
att man bör känna oro för ett barn-

-men de behöver inte betyda
nånting alls.

Tanken är att det kan vara svårt
att veta vad det beror på.

Men en viktig sak är
att vi vill att man ska få in tanken-

-att en möjlig förklaring till
ett barns beteende kan vara våld.

Ni ska få kika
på den första av case-filmerna.

Du! Du hjälper Kim, va?
Bråttom - sen. - Hej då, gubben.

Hej då.

Hur är det, Kim?

Är du inget glad i dag? Varför det?

-De bara bråkar där hemma.
-Vad tråkigt.

Men ibland är man arg på varann.
Du är ju också arg ibland.

Sen brukar det gå över.

Kim, hoppa på!

Var är min keps?

Var är kepsen?

-Var är min keps?
-Jag vet inte.

Vad är det som händer?
Har du tappat bort kepsen?

Är du säker på att du hade
med den i morse? Kanske.

-Ska vi hjälpas åt att leta?
-Okej.

Kepsen är inte här.

-Har du tittat bland kläderna?
-Jag har letat överallt.

-Vadå borta?
-Jag har letat överallt.

Jag har ju sagt åt dig
att ta hand om dina grejer.

Vi får hoppas
att den dyker upp i morgon.

Hej. Har du sett Kims keps?

Den försvann i förmiddags
ute på gården.

Men vi letar efter den när vi städar.

I förmiddags?
Har du varit ute i solen utan keps?

Ja...

Vi har visat filmen
i våra referensgrupper-

-och har gjort fokusgrupps-
undersökningar med diskussioner.

Och filmen väcker många
men väldigt olika reaktioner.

En del blir provocerade-

-över att man inte får se att Linda
gör en anmälan till socialnämnden.

Andra säger att det är sånt
som händer på förskolan varje dag.

En pedagog sa att de bara anmäler
om de ser ett tydligt blåmärke.

Det här gör det tydligt
att det finns ett stort behov-

-av att lyfta de här frågorna
inom sin arbetsgrupp.

Det där var en typ av film,
de här case-filmerna.

Sen finns det också till varje
kapitel kunskapshöjande filmer-

-där vi har intervjuat olika experter
som ger relevanta svar-

-framför allt för förskolan,
inom de här områdena.

Under det första kapitlet
tar filmerna upp barns signaler-

-och de olika brotten
som drabbar småbarn.

Vi har samarbetat med
tolv olika experter på området-

-och gjort nio kunskapsfilmer.

Filmerna är
mellan sex och tio minuter långa-

-så de är anpassade för
att man ska kunna välja-

-hur lång tid man har att avsätta
för att gå igenom materialet.

Vi ska kika in under en av
ingångarna, "Barns signaler"-

-för att se hur sidorna ser ut där.

Upplägget är att man får en film,
som i det här fallet är en intervju-

-med en expert, och så finns det
diskussionsfrågor till.

Jag har tänkt att ni ska få se
ett smakprov av filmerna.

Ni kommer inte få se hela filmerna,
men ni ska få se ett urplock-

-och den första filmen är Åsa
Landberg, psykolog och psykoterapeut-

-som berättar om barns signaler.

Jag heter Åsa Landberg, och jag
är psykolog och psykoterapeut.

Jag har träffat hundratals barn
som utsatts för brott.

Dels när jag behandlat dem men även
när jag har intervjuat barn-

-om hur de vill att vuxna ska bemöta.

En del barn signalerar medan
andra döljer det de varit med om-

-och kanske blir extra snälla för
att ingen ska märka hur de har det.

Andra barn berättar direkt medan en
grupp visar att de inte mår bra.

De signalerna tror jag alla
som arbetar med barn känner igen.

Barn som plötsligt
ändrar sitt beteende.

Arga, ledsna eller okoncentrerade
barn. Dem behöver man uppmärksamma.

Oavsett om det handlar om brott
eller nåt annat behöver de hjälp.

När de berättar om utsatthet är det
ofta personalen som får veta.

För det är ju vuxna utanför hemmet
som de litar på och tycker om.

För barn som har det svårt hemma
blir förskolepersonalen extra viktig.

Det kanske är
den enda trygga plats de har.

Att ta det som barn berättar
och signalerar på allvar.

För barn som inte har det bra är för-
skolan ofta den enda trygga platsen.

De är de enda vuxna som kan slå larm.

Det var ett urplock
av Åsa Landbergs svar.

Som ni ser
finns det efter varje film-

-förslag på
ett antal olika diskussionsfrågor.

Och om man efter att ha sett en film
behöver ytterligare fördjupning-

-så finns det också
förslag på fördjupningar.

Ni ska få se ytterligare
ett smakprov på en sån här film.

Det är Carolina Øverlien,
docent i socialt arbete-

-som berättar om att bevittna våld.

Jag heter Carolina Øverlien. Jag
är docent i socialt arbete på SU-

-och jag är forskare på
kunskapscentret NKVTS i Oslo.

Jag har intervjuat barn i flera
studier om barn som lever med våld.

Jag har intervjuat barn
så små som fyra år.

Att se våldet är en aspekt av det.

Att höra våld är det helt centrala.

Ett barn kan gå undan för
att slippa se själva våldsakten-

-men det är väldigt svårt
att undvika ljuden.

Barn pratar ofta om
hur det låter med våldet-

-hur det låter
när mammas kropp slås in i en vägg.

Ljudminnena kan plåga barnen väldigt.

Det kan också
handla om sexuellt våld-

-vilket är svårt
för de yngsta att veta.

Jag har barn som har berättat
att de som äldre förstår-

-att ljudet på nätterna var ju
faktiskt att mamma blev våldtagen.

Men när man är så liten
förstår man inte det.

Förskolan har mycket att erbjuda
barnen. Det är en lugn plats-

-med vuxna
som är trygga och omsorgsfulla-

-och som bidrar med rutiner
och förutsägbarhet i barnets liv.

Och det är ofta det
som saknas i barnens familjer.

Att barnen får leka på förskolan
är så himla viktigt för barnen.

För leken
kan vara problematisk hemma-

-och trigga
irritation, stress och våld.

Man kanske inte kan ta med hem
vänner och leka med dem.

På förskolan har man vänner,
och leken är möjlig.

I leken får barnen bearbeta
de upplevelser man har-

-och få utlopp för sina känslor.

Personal i förskolan
är så mycket viktigare-

-för den här gruppen barn
än vad de tror.

Man tänker att det är svåra frågor
och är rädd för att göra fel.

Men få professionella grupper
möter barnen i sin vardag-

-och det gör personal på förskolan.

Och förskollärare är
inte experter på övergrepp mot barn-

-men de är experter på barn
och kan mycket om barns beteende-

-och vet att barn som inte har det
bra kan uttrycka det på olika sätt.

Precis. Och för att ni
ska få en känsla för upplägget-

-så ser ni de tre kapitelingångarna
för den kunskapshöjande delen.

Upplägget under de andra ser likadant
ut som under den första ingången.

Den inleds med en case-film
med Kim och Linda på förskolan-

-och så finns det filmer
med experter på de här områdena-

-i det här fallet konsekvenser av
våld och hur man bemöter barnen.

Det tredje och sista kapitlet,
"Misstanke och anmälan"-

-där får man se
upplösningen i case-filmen.

Men där
handlar de kunskapshöjande filmerna-

-om själva anmälningsskyldigheten
som personalen har.

Det finns olika filmer som utgår
från vem misstanken riktas mot.

Om det är misstanke att barnet
utsätts av nån närstående-

-eller om det är personal på för-
skolan som utsätter barnet för nåt.

Man får kunskap om vad som händer när
en anmälan gjorts till socialnämnden.

Både innan ramen för socialtjänsten
och om det blir en polisanmälan.

Hur går en brottsutredning
och rättegång till-

-och vad kan det innebära
för barnet och personalen?

Man tar också upp misstanke
om sexuella övergrepp på förskola.

Ni ska få se en till filmsnutt-

-som handlar om
utredning och rättegång.

Här berättar Charlotte Frisack Brodin
om utredning och rättegång.

Vi kommer in i ett läge
där Charlotte har berättat om-

-vad som sker
inom socialtjänsten och polisen.

Charlotte har också berättat om-

-när det är en vårdnadshavare
som misstänks för brott-

-och man utser
en företrädare för barnet.

I de fallen hålls ofta
förhören med barnen på förskolan-

-och då tillfrågas ofta personal att
följa med som "trygghetspersoner".

Vi kommer in i ett läge där förskolan
informerats om trygghetspersoner.

Jag heter Charlotte Frisack Brodin
och jobbar med barn och ungdomar.

Oftast som särskild företrädare
för barn eller målsägandebiträde.

När barnet kommer till polisen med
sin trygga vuxna och företrädaren-

-kommer man många gånger
till nåt som kallas för barnahus.

Där samordnar man
olika myndigheters insatser-

-i förhållande till barnet. Och
eftersom det pågår en polisutredning-

-och många gånger
en utredning hos socialtjänsten-

-så är tanken att barnet inte ska
behöva komma till olika platser-

-utan att man får berätta vid
ett tillfälle, på barnahus.

Det betyder att i lokalerna
finns inte bara poliser-

-utan även företrädare
för socialtjänsten.

Barnet blir visat runt i lokalerna
och får se förhörsrummet.

Förhöret hålls sen av en i de flesta
fall särskilt utbildad polis-

-som kallas barnförhörsledare.

Barnet kommer sitta med
förhörsledaren i ett särskilt rum-

-och förhöret
kommer att videoinspelas.

Det händer att även tolk
vid behov finns med i rummet-

-men annars sitter ingen annan
i själva förhörsrummet.

Andra personer kommer att titta på
förhöret via ett medhörningsrum-

-och där sitter jag
som särskild företrädare-

-företrädare för socialtjänsten,
åklagare och ofta en till polis.

Det kan vara så att nån från
BUP sitter med, till exempel.

Men trygghetspersonen
sitter aldrig med-

-och hör inte vad barnet berättar.
Trygghetspersonen väntar utanför-

-och jag tycker det är viktigt
att barnet vet var personen finns-

-och att man har förklarat
att den här vuxna-

-kommer att finnas kvar
och vänta tills allting är klart.

Mitt råd till personalen är att
våga ställa upp som trygghetsperson-

-när man blir tillfrågad.

Som särskild företrädare
är det alltid min bedömning-

-att barnet behöver
en trygg vuxen med sig-

-i samband med
förhör och läkarundersökning.

Det är ovanligt att jag har
en så etablerad kontakt med barnet-

-att jag själv
kan stå för tryggheten.

Det kan inte nog poängteras
hur viktigt det är-

-att vara trygghetsperson, för man
bidrar till bra förutsättningar-

-för att ett barn ska komma
till tals under förundersökningen.

Så är det. Det var ett smakprov
på de kunskapshöjande filmerna.

Det finns mer material, och ni är
varmt välkomna att gå in-

-och se vad som kan vara till nytta
i er verksamhet.

Den kunskapshöjande delen
avslutas egentligen med...

Tanken är att man utifrån
de diskussioner man haft-

-ska kunna sätta sig
och ta fram en handlingsplan-

-om misstanke om brott mot barn.

Och nog om det material
som finns för personalen i förskolan.

Handledningen har också en del
som vänder sig till barnen.

När det gäller barnen
klickar man på "Liten i förskolan".

Lärarhandledningen bygger på samma
syfte som "Liten" och jagvillveta.se-

-nämligen barns rätt
till information om sina rättigheter.

I det här fallet handlar det
om barn mellan 1 och 6-

-vilket gör att barnen
inte själva kan söka information-

-utan de är beroende av
att de får den genom oss vuxna.

Därför har vi valt att ta fram
övningar man kan göra med barnen-

-där barnen får verktyg
att uttrycka känslor-

-att praktisera sina rättigheter och
man får lära sig om kroppsgränser.

Och tanken är att barnen om de är
med om nånting som inte känns bra-

-ska våga berätta det för en vuxen.

Vi har tagit fram sjutton övningar
ihop med dans- och genuspedagoger.

Alla övningarna
utgår från Barnkonventionen-

-och till varje övning framgår
hur den knyter an till läroplanen.

Som ni kan se på skärmen
är övningarna indelade-

-efter olika vardagssituationer
på en förskola.

Allt från utelek, jobb med bild och
form, mat och vila eller samling.

Tanken är då att övningarna ska kunna
integreras i ordinarie verksamhet.

Det här ska bli nåt som man
jobbar vidare med kontinuerligt-

-och inte bara
är en grej som man checkar av.

Förhoppningen är att man ska
fortsätta arbeta med övningarna.

Till övningarna har vi återigen
samarbetat med Stina Wirsén-

-och tagit fram ett tryckt material-

-i form av en mapp
som innehåller olika saker.

Den består bland annat av-

-känslokort som man kan jobba med
i de olika övningarna.

Och tanken är att de ska kunna
fungera som verktyg i övningarna-

-men vi har även fått feedback på att
de används inom andra verksamheter.

Övningarna som vi har gjort kanske
inte passar för ens verksamhet-

-men då kan man använda korten inom
socialtjänsten, sjukvården o.s.v.

Övningarna finns att skriva ut
på den här webbplatsen.

Det finns även
målarblad i handledningen-

-där barnen själva
får sätta färg och form på Liten.

Affischer som man
kan sätta upp i sina lokaler-

-för att påminna sig
att arbeta med materialet.

Vi ska kika lite närmare på
hur delar av materialet ser ut.

Och om vi t.ex.
går på "Samling och lässtund"-

-är det som så att vi
till den här boken om Liten...

När vi har skickat ut den till
förskolor har den tagits emot väl-

-och man har sett
att det finns ett stort behov.

Men många har sagt att det är svårt
att sätta i gång samtal med barnen.

Vad kan jag ställa för frågor, och
vilka typer av svar kan jag få?

Därför har vi tagit fram
en lärarhandling-

-för att stötta upp.

Här är det
inte kunskapshöjande filmer-

-utan pedagogiska övningar
att göra med barnen.

Varje övning inleds med instruktioner
på hur man gör övningen.

Man får förslag på olika typer
av material till övningen.

Oftast är det sånt
jag nämnde finns att skriva ut:

Känslokort, målarblad eller liknande.

Det finns också tips på uppföljning.

Finns det vissa känslor som är mer
eller mindre svåra att uttrycka?

Finns det skillnader
på vem som tar plats-

-kanske beroende på kön eller ålder?

Sen kan ni se
att det finns till varje övning-

-en tydlig koppling
till förskolans läroplan.

Den här läsguiden som jag nämnde
ser ut så här.

Den utgår från boken "Liten".

Tanken är att man till varje uppslag
får förslag på frågor att prata om.

Det finns tips på saker
att tänka på när man läser boken.

Vi har valt
att hålla figurerna könsneutrala-

-för att
man ska kunna identifiera sig-

-oavsett
hur ens familjesituation ser ut.

Men frågorna handlar ju om
att kunna sätta ord på-

-vad det är
som gör att man känner så-

-men också förslag på att prata om
bra och dåliga hemligheter-

-och vilka vuxna
man känner att man kan prata med-

-om man har nåt som inte känns bra.

Och det här är då ett exempel på
hur en sån här övning kan se ut.

Det finns sjutton olika övningar-

-och de kan användas
i många olika verksamheter.

Det här var vad jag hade
tänkt säga om lärarhandledningen.

Med det sagt tackar jag för mig.

Textning: Markus Svensson
www.btistudios.com