Titta

UR Samtiden - Dövas dag 2017

UR Samtiden - Dövas dag 2017

Om UR Samtiden - Dövas dag 2017

Föreläsningar om dövas rättigheter, möjligheter och erfarenheter. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Till första programmet

UR Samtiden - Dövas dag 2017 : Min kamp mot SkolöverstyrelsenDela
  1. Jag fick ett brev, och där stod det
    att jag inte fick bli förskollärare-

  2. -för jag är döv. Bara normalhörande
    lärare fick arbeta med döva barn.

  3. Jag kunde inte det. Skolöverstyrelsen
    såg mig som en säkerhetsrisk.

  4. Jag har papper på bordet, för att jag
    inte ska komma för långt från ämnet-

  5. -och för att tolkarna
    ska kunna hänge med lite bättre.

  6. Jag heter Rita Ingvarsson
    och jag kommer från Stockholm.

  7. När Åsa ringde mig
    och frågade om jag ville komma hit-

  8. -till Dövas dag här i Jönköping-

  9. -och berätta om hur jag lyckades bli
    Sveriges första döva förskollärare-

  10. -funderade jag lite, men inte länge.
    Jag bestämde mig för att tacka ja-

  11. -därför att jag tycker att det
    är viktigt att visa att vi döva kan.

  12. Jag är född i Årsta,
    en förort utan för Stockholm-

  13. -och uppvuxen
    i en teckenspråkig miljö.

  14. Mina föräldrar var döva.
    Jag har dock en hörande bror.

  15. Men det var en stark dövidentitet
    redan tidigt i mitt liv.

  16. Och min pappa var väldigt aktiv.
    Han tog med mig överallt-

  17. -till dövföreningen
    och på olika aktiviteter.

  18. Och det innebar
    att jag träffade många döva-

  19. -som använde teckenspråk-

  20. -så jag fick teckenspråk
    väldigt tidigt, ända från början.

  21. Min pappa var väldigt aktiv
    i Sveriges dövas idrottsförbund, SDI.

  22. Jag hängde med på olika aktiviteter.

  23. Det gjorde att jag blev intresserad,
    men simningen blev huvudidrotten.

  24. Jag var med i världsspelen i
    före detta Jugoslavien, och i Malmö.

  25. Världsspelen sa vi då.
    Nu heter det ju Deaflympics.

  26. Det innebar att jag också träffade
    många döva från olika länder-

  27. -och kunde kommunicera
    på teckenspråk tidigt.

  28. Jag började första klass
    på Manillaskolan-

  29. -som jag visste var en dövskola,
    för mina föräldrar hade berättat det.

  30. Andra döva barn trodde kanske
    att det var ett sjukhus-

  31. -men mina föräldrar hade berättat
    att det var en skola.

  32. Men ändå blev jag chockad, för
    mina kamrater kunde inte teckenspråk.

  33. Andra-, tredje-
    och fjärdeklassarna kunde det-

  34. -men inte mina kompisar
    i första klass.

  35. Jag funderade
    och frågade mina föräldrar:

  36. "Varför kan de inte teckenspråk?"
    Mamma förklarade-

  37. -att de hade hörande föräldrar
    och inte hade fått teckenspråk hemma.

  38. Redan då, i första klass, kände jag:
    "Vad orättvist!"

  39. Jag hade fått teckenspråk som
    modersmål, men inte mina kompisar.

  40. Jag kommer ihåg känslan även i dag.

  41. På den här tiden fick man inte
    undervisa på teckenspråk i skolan.

  42. På rasterna använde vi teckenspråk-

  43. -men på lektionstid fick man
    inte undervisa på teckenspråk.

  44. Lärarna skrev ord och meningar
    på tavlan-

  45. -och vi hade en skrivbok, där vi
    fick skriva av precis vad det stod.

  46. Efter det skulle vi uttala orden.
    Det var viktigt. Ingen förklarade-

  47. -vad orden eller meningarna betydde.

  48. Hemma gjorde jag läxan, och när
    jag kom till skolan dagen därpå-

  49. -fick vi själva
    stava och uttala orden-

  50. -utan att läraren skrev dem.
    Men jag var inte nöjd med det här.

  51. Jag frågade mina föräldrar:
    "Vad står det i boken?" Då sa pappa:

  52. "Det är vackert väder i dag." Det är
    vad orden du har skrivit betyder.

  53. Jaha, då visste jag det. Dagen därpå
    talade jag om för mina klasskompisar:

  54. "De här orden betyder
    att det är vackert väder i dag."

  55. Jag uppträdde lite som lärare
    redan i första klass kan man säga.

  56. Det blev ju också mitt yrke sen.

  57. På den här tiden fanns ingen
    möjlighet att få vidareutbildning.

  58. Yrkesskola fanns,
    men det här var 1955.

  59. Då bildades en fortsättningsskola
    på Blockhusudden.

  60. Det motsvarar gymnasiet i Örebro,
    som finns nu.

  61. Många döva tog realexamen, den här
    gråa mössan, där på Blockhusudden.

  62. När jag slutade Manillaskolan,
    började jag på Blockhusudden.

  63. Under tiden bildade man
    gymnasieskolan i Örebro.

  64. Det var på försök, och när det
    fungerade bra, blev det etablerat-

  65. -så jag gick två år på Blockhusudden-

  66. -och sen gick jag färdigt gymnasiet
    i Örebro.

  67. Under hela min uppväxt har jag tyckt
    om barn. Det är det bästa som finns.

  68. Själv har jag
    varit ledare på barnkollo-

  69. -utanför Ängelholm bland annat,
    och det har varit jätteroligt.

  70. Jag fungerade som ledare där.
    Jag har också jobbat på scoutläger-

  71. -med döva ungdomar på olika platser.
    Det har varit jätteroligt.

  72. Redan tidigt hade jag en dröm om
    att bli förskolelärare.

  73. När jag var klar med gymnasiet,
    kom jag hem till Stockholm.

  74. Jag hade bestämt mig för
    att jag ville bli förskollärare-

  75. -så jag sökte till SÖ,
    det står här på bilden.

  76. Då hette det Skolöverstyrelsen,
    men i dag heter det ju Skolverket.

  77. Vi förkortade det SÖ.

  78. Jag läste igenom pappren
    vad som krävdes.

  79. Jag behövde först
    sexton veckors spädbarnspraktik-

  80. -och sen behövde jag
    sexton veckors förskolepraktik-

  81. -innan jag ens var behörig att söka.
    Spädbarn för döva fanns ju inte-

  82. -så jag sökte till ett vanligt daghem
    i mitt område-

  83. -och jag var välkommen
    att göra praktik där.

  84. Det var jätteroliga sexton veckor.
    Det var åtta, nio månader gamla barn-

  85. -men alla var hörande.
    Ingen i personalen kunde teckenspråk.

  86. Men jag trivdes bra, för personalen
    hade en sån bra attityd mot döva.

  87. Jag gjorde färdigt de sexton veckorna
    och fick bra vitsord av personalen.

  88. Sen gjorde jag sexton veckors praktik
    på förskolan-

  89. -där det gick döva och hörande barn.

  90. När jag hade fått de här meriterna,
    sökte jag till SÖ.

  91. Under tiden jobbade jag kvar
    på förskolan, för personalen tyckte-

  92. -att det var bra att ha en döv
    som barnen kunde identifiera sig med-

  93. -på avdelningen.

  94. Alla som har jobbat med mig tycker
    att jag är rätt person-

  95. -att jobba med barn. Det har stärkt
    min vilja att bli förskollärare.

  96. Det har känts naturligt för mig.
    Jag skickade en ansökan-

  97. -och fick avslag. Jag kom inte ihåg
    vilket reservplatsnummer jag fick.

  98. Jag skickade en ansökan igen och fick
    avslag. "Det är väl så det fungerar"-

  99. -"även för hörande." Man försöker
    flera gånger tills man kommer in.

  100. Men det var inte så enkelt att
    komma in på förskollärarutbildningen.

  101. Men jag hade verkligen bestämt mig.
    Jag ville in på den här utbildningen.

  102. Jag tänkte att jag kanske behövde
    stöd, men jag provade en tredje gång.

  103. Det var då jag fick brevet från SÖ.

  104. "Du får inte bli förskollärare,
    för du är döv. Det går inte."

  105. "Bara normalhörande lärare
    kan arbeta med döva barn."

  106. SÖ såg mig som en säkerhetsrisk.

  107. Jag tänkte: "Vad är det här? Jag
    passar ju bra att jobba med barn."

  108. "Jag har alla meriter som behövs."
    Jag kände mig väldigt kränkt.

  109. Det tog hårt på mig,
    men jag ville inte ge upp.

  110. Jag visste att jag passade i yrket.

  111. Jag visste
    att jag skulle klara utbildningen-

  112. -så jag skrev en överklagan,
    och jag och SÖ hade en korrespondens.

  113. De var så negativa hela tiden
    och sa bara att det var omöjligt.

  114. "Ensam kan jag
    inte klara av det här."

  115. Jag kom att tänka
    på Sveriges dövas riksförbund, SDR.

  116. Jag knatade in där, och den första
    jag träffade var Beata Lundström.

  117. Ni känner säkert igen henne. Hon
    jobbade som informationssekreterare.

  118. "Kom in och prata." Jag berättade
    hur det hade gått. Jag visade brevet-

  119. -och hon blev precis lika arg som
    jag. "Så här kan det inte fungera!"

  120. Vi formulerade tillsammans
    en överklagan-

  121. -och så fick jag en stämpel från SDR-

  122. -som bevisade
    att en organisation stöttade mig.

  123. Det var en lång brevväxling med SÖ.
    De var fortfarande väldigt negativa.

  124. Jag fick avslag på avslag. Till och
    med Beata kände att det inte gick.

  125. Vi fick ändra sättet. Under tiden
    som hela den här proceduren pågick-

  126. -jobbade jag
    på Åsbackaskolan i Gnesta.

  127. Till sist tog Beata kontakt med SDR:s
    ordförande. Vad hette han nu då?

  128. Sven Mellqvist. Han var hörande
    och ordförande för SDR-

  129. -och Bert-Olof Bengtsson.
    Han satt på socialdepartementet då.

  130. Beata tog kontakt
    och hade möten med dem.

  131. De bestämde
    att de måste göra nåt åt det.

  132. Alla tre gick in
    till statsrådet Lena Hjelm-Wallén.

  133. Det motsvarade
    utbildningsdepartementet tidigare.

  134. Hon tog i sin tur
    kontakt med regeringen.

  135. Där pratades det igenom,
    och så upphävde de SÖ:s regler-

  136. -så att jag fick komma in
    på förskollärarutbildningen på prov.

  137. Efter ett år
    skulle man utvärdera det här-

  138. -och se
    om jag kunde fortsätta utbildningen.

  139. Här visar jag en bild
    från SDR:s tidning.

  140. Det var inte bara att börja plugga-

  141. -utan SÖ och Socialstyrelsen ville
    följa upp min utbildning och se-

  142. -hur det gick, och vilka behov
    och stöttningar en döv behövde.

  143. Vi kunde öppna möjligheten för andra
    döva att plugga på utbildningen.

  144. Det var inte så lätt att börja.

  145. Jag var ju van vid sex,
    sju, åtta elever på dövskolan.

  146. Förskollärarlinjen
    hette då Förskoleseminariet.

  147. När jag kom in var det en stor grupp
    på 30 elever, och tolk naturligtvis.

  148. Jag kände ingen. Alla var ju hörande.

  149. Det tog ett tag innan
    jag vågade säga vad jag tyckte.

  150. Det var inte bara att det var en stor
    klass. Det var en stor press på mig.

  151. Om jag misslyckades, skulle jag ju
    stänga möjligheten för andra döva.

  152. Det var ett tungt ansvar
    att bära och en ganska tuff kamp.

  153. Men jag började våga, och jag
    hade väldigt bra klasskamrater.

  154. När en termin hade gått, var jag
    tvungen att gå på möte hos rektorn.

  155. Jag var lite nervös, men rektorn sa:

  156. "Jag har träffat dina lärare och
    de säger att du klarar det galant."

  157. "Vi ska se till
    att du får gå hela utbildningen."

  158. Efter det var det som om
    en stor sten föll från mina axlar.

  159. Jag kände: "Nu kommer det att gå
    lättare. Jag kommer att klara det."

  160. Jag blev också glad över att jag
    bröt reglerna om att döva inte kan.

  161. Jag har visat att vi kan. Vi klarar
    oss bra. Det var det bästa av allt-

  162. -och jag är väldigt stolt över det.

  163. Men jag hade bara gått en termin.
    Jag hade 1,5 år kvar-

  164. -och det måste jag ju också klara,
    så jag kämpade på.

  165. Allt var inte guld och gröna skogar.

  166. Jag hade ju 1,5 år kvar,
    men jag visste att jag kunde.

  167. Jag kände mig stark, och min vilja
    gjorde att jag kunde klara av det.

  168. Under tiden hade SÖ
    och Socialstyrelsen ögonen på mig.

  169. De följde upp de två åren, och efter
    utbildningen gjordes en utvärdering.

  170. Det var bra, för då såg man vilka
    behov döva hade för att hänga med.

  171. Efter det kunde döva söka en naturlig
    väg till den här utbildningen-

  172. -inte gå via en massa om och men.

  173. Det kändes jätteskönt,
    men det var en stor press.

  174. Men jag hade fullt stöd av min familj
    och SDR. Det var fantastiskt.

  175. När jag hade tagit examen,
    började jag jobba som förskollärare.

  176. Parallellt med det utbildade
    jag mig också till förstadielärare-

  177. -som det hette då.
    I dag säger man specialpedagog.

  178. När jag hade den examen
    kunde jag jobba som hemvägledare.

  179. Det var en bra service.
    Det finns inte i dag-

  180. -men det borde man ta tillbaka.

  181. Hörande föräldrar med döva barn kunde
    se mig som vuxen döv som förebild.

  182. Föräldrarna undrade
    hur de skulle kommunicera-

  183. -men jag hade en hörande med mig. Men
    sen såg de att de inte behövde det-

  184. -utan barnen såg upp till mig,
    och jag gav dem mycket teckenspråk.

  185. Det var jätteroligt.

  186. Sen studerade jag till
    lågstadielärare och speciallärare-

  187. -och började jobba på Manilla-

  188. -tills det var tid
    att prova nåt nytt.

  189. Då gick jag över till
    där jag jobbar nu: Lärvux.

  190. Det är en skola för vuxna över 20 år-

  191. -som har svår
    eller långsam inlärningstakt.

  192. De har olika funktionsnedsättningar.
    Där har jag jobbat i femton år.

  193. Jag trivs jättebra.

  194. Jag har 30 hörande kollegor, lärare,
    och 300 elever.

  195. Jag undervisar de döva eleverna
    på teckenspråk.

  196. Några kollegor kan teckenspråk,
    men alla har en bra attityd mot döva-

  197. -och jag trivs jättebra.

  198. Jag har glömt
    att trycka på knappen här.

  199. När döva kunde
    söka förskollärarutbildningen-

  200. -var det många tidningar
    som skrev om-

  201. -att regeringen hade godkänt det här.

  202. Här står det: "Ilskan gör mig stark."
    Och det stämde så bra.

  203. Ni ser: "Får bli förskollärare
    trots svårt handikapp."

  204. Tänk på att det är 40 år sen.
    Då pratade vi så här.

  205. Jag studerade ju i Uppsala-

  206. -så Uppsala Nya Tidning
    uppmärksammade att jag fick examen.

  207. Samma på löpet som ni ser.
    "Första döva."

  208. Det här var
    i Utbildningsradion på tv.

  209. Sju år efter utbildningen intervjuade
    de mig om hur det hade gått.

  210. "Jag har varit lärare i över 40 år"-

  211. -"men aldrig blivit
    en säkerhetsrisk."

  212. Så nu blev, och är väl SÖ snopna.

  213. Tack för mig. Jo, en sak glömde jag.

  214. Jag tänkte summera min spännande resa
    som jag har berättat om.

  215. Jag vill säga: Om man är envis
    och har en stark vilja-

  216. -är ingenting omöjligt.

  217. Och döva kan.

  218. Tack för mig.

  219. Textning: Karolina Gustafsson
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Min kamp mot Skolöverstyrelsen

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

När Rita Ingvarsson sökte utbildningen till förskollärare var det början på en strid mot myndigheterna som skulle ta sig hela vägen upp till regeringen. Två gånger fick hon avslag på sin ansökan för att hon var döv - men det var avslag som hon vägrade finna sig i. Här berättar Rita Ingvarsson sin historia, och hur hon blev förskollärare och senare specialpedagog, trots myndigheternas motstånd. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Ämnen:
Samhällskunskap > Individer och gemenskaper > Identitet och livsstil > Personer med funktionsnedsättning
Ämnesord:
Döva personer, Personer med funktionsnedsättning, Samhällsvetenskap, Sociala frågor
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Dövas dag 2017

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Döv - javisst

Det finns 70 miljoner döva världen över, och bara en femtedel av dessa får tillgång till utbildning. Ännu färre - bara 3 procent av dem som får utbildning - får möjlighet att utveckla tvåspråkighet. Colin Allen, ordförande för World Federation of the Deaf (WFD), berättar om organisationens arbete för att stärka och bevaka dövas rättigheter. I det arbetet är rätten till teckenspråk grundläggande, liksom tillgången till kvalificerade tolkar. Moderator: Göran Alfredsson. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Min kamp mot Skolöverstyrelsen

När Rita Ingvarsson sökte utbildningen till förskollärare var det början på en strid mot myndigheterna som skulle ta sig hela vägen upp till regeringen. Två gånger fick hon avslag på sin ansökan för att hon var döv - men det var avslag som hon vägrade finna sig i. Här berättar Rita Ingvarsson sin historia, och hur hon blev förskollärare och senare specialpedagog, trots myndigheternas motstånd. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Strategier i livet

Att kämpa och övervinna hinder är för många döva en del av vardagen. Här talar psykologen Christina Eriksson - själv döv - om strategier för att tackla svårigheter, exemplifierat framför allt utifrån dövas perspektiv. Christina Eriksson berättar också om sin egen bakgrund, och hur det gick till när hon som döv utbildade sig till psykolog. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Min flykt till Sverige

Ehsan Salem hade ett bra liv i Syrien där han drev en mataffär på egen hand, trots att han som döv endast hade fått grundskoleutbildning. Men när kriget kom och oroligheterna blev värre bestämde han sig för att lämna Syrien. Här berättar Ehsan Salem om sin resa från Syrien via Algeriet, Tunisien, Libyen och Italien till Sverige. Han berättar om de svårigheter han fick utstå och jämför bemötandet av honom som döv på olika platser. Han beskriver också sin drivkraft att ta sig till ett demokratiskt land där döva har det bra. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning

Mer allmänbildande & samhällskunskap

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Släktforskardagarna 2016

Lappskattelanden och deras innehavare

Gudrun Norstedt berättar om den historiska indelningen av den svenska lappmarken, de så kallade lappskattelanden. Marken tillhörde ursprungligen samer som utnyttjade fiskevatten, renbetesmarker och andra resurser med ensamrätt men betalade skatt för detta. Succesivt övertogs landet av bönder under 1700- och 1800-talen. I skattelängder och andra källor kan man följa landens innehavare från 1600-talet och framåt. Inspelat den 20 augusti 2016 på Nolia, Umeå. Arrangör: Södra Västerbottens släktforskare.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Mifforadio

Vad kommer du att bli ihågkommen för?

Vad vill du att framtiden minns av dig när du är borta? Mysig morgonshow om de stora livsfrågorna. Vi äter frukost och pratar med lyssnare som ringer in. Skön musik spelas.