Titta

UR Samtiden - Dövas dag 2017

UR Samtiden - Dövas dag 2017

Om UR Samtiden - Dövas dag 2017

Föreläsningar om dövas rättigheter, möjligheter och erfarenheter. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Till första programmet

UR Samtiden - Dövas dag 2017 : Strategier i livetDela
  1. Då förstod jag att min situation
    som döv, när jag möter motgångar...

  2. Jag är inte ensam om det.
    Många upplever samma sak.

  3. Då gäller det att hitta ett annat
    sätt än att stånga sig blodig.

  4. Jag tycker att det är jätteroligt
    att få komma hit.

  5. Och tack Rita. Var sitter Rita?
    Jag ser dig inte.

  6. Där! Tack för ditt fina föredrag.

  7. När jag gick i skolan i Örebro
    så träffade jag Rita.

  8. Hon gjorde ett starkt intryck på mig.

  9. Nu ska jag prata om mig och mitt.

  10. Jag har ett persontecken,
    som ser ut som tecknet för glasögon.

  11. När jag gick i dövskolan
    i Vänersborg, så sa alla döva:

  12. "Christina bara läser och läser.
    Hon får ögon stora som uggleögon."

  13. Då blev persontecknet glasögon
    för mig.

  14. Mitt tema i dag...

  15. Jag vet inte vad jag ska bli
    när jag blir stor.

  16. Jag är pensionär om två, tre år,
    men jag vet fortfarande inte.

  17. Jag fortsätter
    att fundera på det här.

  18. Vi brukar prata med barn om det här.
    "Vad ska du bli när du blir stor?"

  19. Men jag har fortsatt att fundera
    på det här hela mitt liv.

  20. Den här föreläsningen började med
    att Åsa ringde till mig.

  21. Vi började prata om
    vad vi skulle göra på Dövas dag.

  22. Jag studerade för ganska länge sen.

  23. På min tid... Det här
    handlar om 70-talet, ungefär-

  24. -var det många som ville utbilda sig,
    och ville mycket-

  25. -men det var svårt att få tolk
    och att komma in på utbildningar.

  26. Några få lyckades ändå.

  27. 1980-talet brukar vi säga
    är teckenspråkets guldålder.

  28. Då blev teckenspråket erkänt.

  29. Men det här har runnit ut i sanden.
    Vad hände med kampviljan?

  30. Nu är det
    så mycket avancerad hörselteknik.

  31. Påverkar det här oss, så vi haltar
    vad det gäller språk och teckenspråk?

  32. Då bestämde jag och Åsa att jag
    kommer hit och pratar om det här.

  33. Jag är 60 år, och när jag
    tänker tillbaka på min skoltid-

  34. -var det mycket papper
    som man sen skulle sätta in i pärmar-

  35. -och kategorisera
    efter "deklaration" och "räkningar".

  36. Man skulle sortera in.
    Det var så förr.

  37. I dag, när mina barn...
    Jag har två vuxna barn.

  38. Jag säger: "Du måste sätta in i
    pärmar! Det ligger papper överallt!"

  39. "Allt finns redan i datorn",
    svarar de då.

  40. Då förstår jag
    att det är en annan generation nu.

  41. En annan tid och andra möjligheter.

  42. Och jag är fortfarande kvar
    i mina gamla hjulspår.

  43. Jag måste ändra mig, och tänka nytt.

  44. Jag är född av hörande föräldrar,
    och det är de flesta.

  45. Jag vill berätta lite om min uppväxt.

  46. Här är mina föräldrar.

  47. De visste ingenting
    om dövhet eller teckenspråk.

  48. När jag var två år gammal
    upptäckte de att jag var döv.

  49. Mina föräldrar funderade på hur
    det skulle bli när jag blev stor.

  50. Pappa sa att det var som att dra ner
    en rullgardin framför hans ögon-

  51. -när han fick veta att jag var döv.
    Det blev en chock för mina föräldrar.

  52. Hur skulle de få hjälp? Var kunde de
    söka stöd? Det fanns ingenting.

  53. Under min uppväxt pratade jag ofta
    med mina föräldrar-

  54. -för jag ville veta hur de hade det.

  55. Jag tänkte: "Jag är döv, det är be-
    svärligt! Inget funkar som jag vill!"

  56. Då brukade jag prata
    med mina föräldrar.

  57. Då förstod jag att hörande
    också kan möta motgångar-

  58. -och ha det besvärligt.

  59. Det är inte bara vi döva. Livet är
    så. Det innehåller motgångar.

  60. Till exempel...

  61. Min pappa växte upp utanför Skövde,
    på en bondgård.

  62. Han hade sju syskon,
    så de var åtta barn i familjen.

  63. Farfar hade lånat ut pengar
    till sin bror-

  64. -som sen gick i konkurs.

  65. Det gjorde farfar väldigt snål
    när det gällde gården.

  66. Han ville inte låna ut pengar.
    Han förlorade ju pengar.

  67. När pappa ville ta över gården
    så ville inte farfar det.

  68. Det gjorde att pappa jobbade
    som dräng och inom andra arbeten-

  69. -och sparade pengar
    för att kunna utbilda sig.

  70. Det här är 1940-, 1950-talet.

  71. Då började utbildningarna växa fram
    på ett annat sätt i Sverige.

  72. Det här var Lantmannaskolan.

  73. Den var för unga vuxna
    som hade vuxit upp på en bondgård-

  74. -men som ville bli tjänstemän.

  75. De ville inte fortsätta
    i generationer på gården.

  76. De ville in på nån annan bana.

  77. Då förstod jag
    att det var min pappas val i livet.

  78. Och min mamma, då...
    Jag tyckte det var lite konstigt.

  79. Alltid när det var lite festligheter
    i Vänersborg-

  80. -till exempel när studenterna
    firade med sina studentmössor-

  81. -så började alltid mamma gråta.
    "Varför gråter du?", frågade jag.

  82. Då berättade min mamma...

  83. Hon berättade att hon ville nåt annat
    med sitt liv, än vad det blev.

  84. Hon ville jobba med matte, fysik och
    så där. Hon tyckte det var roligt.

  85. Hon gick på gymnasiet i Vänersborg,
    men hade problem med hjärtat.

  86. Läkaren rekommenderade henne
    att inte fortsätta utbilda sig.

  87. Morfar rekommenderade min mamma att
    bli lärare - att det skulle passa.

  88. Så hon utbildade sig
    till småskolelärarinna i Skara.

  89. När hon var färdig med sin lärar-
    examen tog hennes kompisar studenten.

  90. Varje år påminde det henne om
    att hennes dröm aldrig blev av.

  91. Pappa hade sökt till universitetet
    i Skåne.

  92. Det hette Lantbruksuniversitetet
    och låg i Alnarp.

  93. Han kom in, men hade inte ekonomi
    för att klara den utbildningen.

  94. När jag pratade med mina föräldrar
    så förstod jag-

  95. -att det inte bara var vi döva
    som mötte motgångar.

  96. Många gjorde det i livet.

  97. Vi måste tänka på annat sätt-

  98. -hitta nya vägar
    och inte stånga oss blodiga.

  99. Som Rita gjorde.
    Hon sökte några gånger-

  100. -men sen fick hon ta hjälp av
    andra personer, och hitta andra sätt.

  101. Min uppväxt var fattig.

  102. Det var svårt att få cykel
    och kläder var det snålt om.

  103. Mamma och pappa hade låga löner.
    Det var knapert.

  104. Men vi hade vänner,
    och vi hade en stor släkt.

  105. Jag pratade också lite med morfar.

  106. "Hur kom det sig att du
    blev folkskollärare?", frågade jag.

  107. Morfar berättade
    att han hade en bror.

  108. De kom överens med varandra
    att de ville bli lärare.

  109. Utbildningen var i Lund.

  110. När morfar hade pluggat färdigt,
    så sökte brodern samma utbildning.

  111. Då försörjde morfar honom
    med sin lön.

  112. De gick omlott på utbildningen,
    och hjälpte varann.

  113. Jag blev inspirerad av det här.

  114. Sen träffade jag många döva,
    som Rita, till exempel.

  115. Jag träffade Lars-Åke Wikström
    när jag var ung.

  116. Jag är född 1954.

  117. På den tiden rådde oralism i Sverige.
    Teckenspråk ansågs vara fult.

  118. Vi fick inte använda det.
    Det var förbjudet.

  119. Det här visste inte mina föräldrar.

  120. De hörde om en förskola i Göteborg,
    så hela familjen flyttade dit.

  121. Förskolläraren hette Alma.

  122. Alma Abrahamsson.

  123. Jag fick teckenspråk via henne.
    Jag var väl 3 - 3,5 år, nånting.

  124. Jag hade inte fått nåt språk
    innan dess.

  125. Mamma hade nåt sätt att gestikulera
    och använda kroppsspråk.

  126. Det var rätt lätt att avläsa henne.

  127. Men att bara titta på pappas mun
    var jättesvårt.

  128. Familjen flyttade då till Göteborg
    och området Biskopsgården.

  129. Det gick en spårvagn från centralen.
    Ungefär tjugo minuter.

  130. Pappa pendlade från centralen
    varje dag-

  131. -till Trollhättan, i tre års tid.

  132. Det var dyrt med tåg-

  133. -men vi bodde kvar i Göteborg för att
    jag skulle gå på den här förskolan.

  134. Efter förskolan
    lärde jag mig läsa och skriva.

  135. På den tiden, när jag skulle
    till skolan i Vänersborg-

  136. -så blev de som kunde läsa och skriva
    skickade till dövskolan i Örebro.

  137. Men jag fick stanna kvar. På ett sätt
    kan man säga att jag hade tur.

  138. Min pappa sa: "Hörande förstår inte
    att döva inte kan höra."

  139. Det betyder att mina föräldrar
    kämpade mycket för min skull.

  140. Jag tror
    att jag fick den kamplusten i arv.

  141. På förskolan hos Alma
    var vi sex eller sju barn-

  142. -som flyttade till skolan
    i Vänersborg.

  143. Den gruppen fick bilda en egen klass
    som kommunicerade på teckenspråk.

  144. Det fanns en till klass.
    De hade inte teckenspråk.

  145. Från femte, sjätte klass började jag
    bli irriterad och rastlös.

  146. Undervisningen gick långsamt.
    Man fick vänta. Det var talträning.

  147. Man skulle sitta och titta på
    när klasskompisarna lärde sig tala.

  148. Jag började stöka runt. Jag bankade i
    väggen och störde mina klasskompisar.

  149. Jag hade ingen koncentration.

  150. Min pappa tolererade inte det här,
    så jag blev flyttad.

  151. I Göteborg fanns det förut
    en hörselklass i Nordhemsskolan.

  152. Jag fick gå om sexan,
    upp till nionde klass.

  153. Mina klasskamrater från Vänersborg
    flyttade till Örebro och Almbyskolan.

  154. Och jag var kvar.

  155. Jag var kvar i Göteborg.

  156. Sen, när jag skulle börja gymnasiet,
    flyttade jag till Örebro.

  157. Det var härligt. Då fick jag tillbaka
    teckenspråket också.

  158. I hörselklassen fanns det inte
    undervisning på teckenspråk.

  159. Det här gjorde att jag kunde se
    olika undervisningssituationer.

  160. När jag var klar med gymnasiet
    i Örebro ville jag läsa vidare.

  161. Då sa flera runtomkring mig:
    "Nej, tänk inte på det."

  162. "Du får tänka på
    de praktiska yrkeslinjerna."

  163. Det är inte fel på praktiska ut-
    bildningar, men jag ville nåt annat.

  164. Jag ville gå på universitetet.

  165. Det var inte som på Ritas tid,
    att man skulle ansöka.

  166. Jag bara knatade in på universitetet.
    Jag behövde inte ansöka.

  167. Det var ett problem, dock.
    Jag behövde ju tolk.

  168. Jag fick ett namn på en tolk,
    gick till universitetets expedition-

  169. -körde skriftlig kommunikation och
    frågade hur vi skulle betala en tolk.

  170. Då fick jag veta att det fanns nåt
    som hette "lektörshjälp".

  171. Om man inte hängde med i undervis-
    ningen fick man sitta med professorn-

  172. -och få extra utbildning,
    och då fick professorn extra lön.

  173. Den pengen kunde man då använda
    till tolk åt mig i stället.

  174. Sen var jag tvungen
    att gå upp till Tolktjänst.

  175. Där satt Gull-Britt och Elna.
    Det här var i Göteborg.

  176. Det var Gull-Britt Engdahl
    och Elna Ros som jobbade där uppe.

  177. De kombinerade ihop olika tolkar.
    Det var sju, åtta olika tolkar.

  178. Jag tittade i fönstret varje dag
    vem som skulle komma.

  179. Det var ett orosmoment för mig.
    Jag kände mig aldrig trygg.

  180. Jag hade hela tiden i bakhuvudet
    vad pappa hade sagt:

  181. "Du måste prova. Du måste försöka!"

  182. "Inte sitta och drömma,
    och så händer det ingenting."

  183. "Prova på! Om det inte går bra
    får du hitta ett annat sätt."

  184. "Om det lyckas
    så fortsätter du på den vägen."

  185. Då blir vägen
    lite tjorvig och krokig.

  186. Min svårighet då,
    när jag kom in på Dövföreningen...

  187. Det var härligt
    att kommunicera med likasinnade-

  188. -men hur många döva på den här tiden
    hade universitetsutbildning?

  189. Det var väldigt få.

  190. Jag måste söka kontakter på annat
    sätt, och på andra håll - hörande.

  191. Studiekamrater att prata
    om studielitteratur med, och så där.

  192. När jag tittar tillbaka på den här
    tiden funderar jag på hur jag orkade.

  193. Vilken styrka jag hade!

  194. Jag läste bara enstaka kurser.

  195. När jag hade gjort det
    så sökte jag till psykologlinjen.

  196. Det var ganska svårt
    att komma in, men jag hade tur.

  197. Jag skrev inte att jag var döv
    när jag sökte.

  198. Jag hade en känsla i bakhuvudet
    att det skulle jag inte göra.

  199. När jag kom dit sa läraren: "Va, är
    du döv? Då fixar vi ditt och datt."

  200. Och det löste sig bra.

  201. Jag gick igenom den här
    gamla utbildningen halvvägs-

  202. -till fil. kand. Det var tre år.

  203. Sen måste man vänta och stå i kö
    till nästa halva av utbildningen.

  204. Så jag väntade i fyra år.

  205. Det var som sagt kö
    till nästa utbildning.

  206. Jag sökte jobb under tiden,
    på gymnasieskolan i Örebro.

  207. På den tiden behövde man inte ha
    nån legitimation.

  208. Det hette "biträdande psykolog",
    på den tiden.

  209. När jag jobbade
    samlade jag samtidigt poäng.

  210. Och jag fick mitt barn, en son,
    under tiden.

  211. Sen ville jag vidareutbilda mig.
    Då stötte jag på motgångar.

  212. Då fick jag ingen tolk.

  213. Det var väldigt struligt, ända till
    en vecka innan utbildningen startade.

  214. Då blev det klart med tolk.

  215. Jag hade, under hela utbildningen,
    fjärilar i magen och lite oro.

  216. Livet var som en berg-och-dalbana.

  217. Det här med utbildning... Jag har
    alltid tyckt att det varit roligt.

  218. Jag har inte känt
    att det har varit en kamp.

  219. Innehållet i utbildningen
    har alltid varit roligt och givande.

  220. Det är det runtomkring som varit
    stökigt: tolk och vem ska betala?

  221. Efter den utbildningen
    blev jag färdig legitimerad psykolog.

  222. Det här var på 90-talet.

  223. Jag ville ändå fortsätta utbilda mig.

  224. På gymnasieskolan sa personalen:
    "Du behöver inte utbilda dig mer."

  225. "Du har så det räcker."

  226. Men jag fortsatte ändå med flera
    utbildningar, som ni ser på bilden.

  227. När jag blev anställd skolpsykolog-

  228. -så såg jag det här testmaterialet
    på skriven svenska.

  229. Det passar inte döva.

  230. Då kände jag
    att jag ville läsa teckenspråk.

  231. Syftet med det var att jag skulle
    kunna översätta de här testerna.

  232. Det blev bara som en känsla.

  233. Jag mötte nåt jag ville förändra.
    Hur skulle jag gå vidare med det här?

  234. Jag hade inga långtgående planer
    att jag ville bli si eller så.

  235. Jag har stött på saker som gjort att
    jag tänkt: "Nu ska jag plugga nåt."

  236. Jag läste teckenspråk i Stockholm-

  237. -upp till magisterexamen,
    magisterkurs.

  238. Och så fortsatte jag med svenskkurs.
    När jag läste teckenspråk tänkte jag:

  239. "Hur skulle det här se ut
    på skriven svenska?"

  240. Och så gick det vidare
    på det här sättet.

  241. Det finns barn som kommer till skolan
    och inte har nån kommunikation.

  242. Då hittade jag kursen
    "Barnorienterad familjeterapi".

  243. Det är den här sandlådan med
    träfigurer och dockor man leker med.

  244. Det är ett bra sätt att kommunicera
    om man har bristande språkkunskaper.

  245. Den sista utbildningen
    är en översättningskurs.

  246. Det kom nya psykologtester som jag
    ville översätta på ett bra sätt.

  247. Jag har jobbat
    på många olika platser.

  248. Jag har lärt mig att tanke och känsla
    alltid måste höra ihop.

  249. Om det känns bra
    så fortsätter man på det spåret.

  250. Om det inte känns bra
    så måste man ändra nånting.

  251. Det var då jag började tänka på
    det här med tanke och känsla.

  252. Hur funkar det egentligen? Jag jobbar
    nu på Kannebäcksskolan i Göteborg.

  253. Det är en statlig skola
    med teckenspråkiga barn.

  254. Vänerskolan köper tjugo procent av
    mig, så jag åker dit ibland också.

  255. Nu tänkte jag gå in på
    det här med tanke och känsla.

  256. Det finns en kognitiv teori
    jag vill dela med mig av.

  257. Jag har haft väldigt många samtal
    med döva.

  258. Ofta är det så
    att man vill prata av sig.

  259. Man behöver prata ut om nånting
    man har funderat på länge.

  260. Sen går man hem och sätter sig,
    och så händer det inget med det där.

  261. Sen möter man en ny motgång och
    behöver prata av sig - och sen, då?

  262. Det blir samma hela tiden.
    Det blir ingen förändring.

  263. Det finns en teori jag har tittat på.

  264. Det är en triangel.

  265. Tanke, hur jag beter mig
    och hur jag känner.

  266. Alla de tre hörnen
    måste vara sammankopplade.

  267. Det betyder att om tanken är negativ,
    så påverkar det mitt beteende.

  268. Jag beter mig lite udda.
    Jag utstrålar tråkighet.

  269. Och så mår jag inte så bra heller.

  270. Till exempel.

  271. Det här är bara som ett exempel.

  272. Jag är döv, och jag tänker
    "jag kan inte höra".

  273. "Det är svårt att hänga med i sam-
    hället. Skriven svenska är sisådär."

  274. "Det är svårt
    att få den utbildning man vill ha."

  275. Och så ser man ingen lösning.
    Om man tänker så...

  276. ...då drar man sig undan lite.
    Man vill ingenting.

  277. Man undviker
    att tänka på drömmar eller lösningar.

  278. "Det är lika bra
    att jag sitter hemma vid datorn."

  279. "Jobb? Jag tar vad som helst. Det är
    tråkigt, men jag bryr mig inte."

  280. Och så mår man sämre och sämre.

  281. Till slut känner man:
    "Vem vill ha mig? Jag är värdelös."

  282. Man har skuldkänslor:
    "Allt är mitt fel."

  283. "Jag klarar ingenting själv."

  284. "Jag klarar inte att bemöta kraven
    som finns i samhället."

  285. Om man tänker att man är dålig
    så blir man ledsen.

  286. Man kanske försöker visa att man är
    duktig, men inuti mår man inte bra.

  287. Man kanske tänker att man
    är värdelös, och då blir det så här.

  288. En nedåtgående spiral.

  289. Man mår sämre och sämre.

  290. Hur kan man bryta ett sånt mönster?

  291. Hur kan man förändra ett beteende?

  292. Det spelar egentligen ingen roll
    vilken av hörnen man börjar förändra.

  293. Om man börjar med tanken-

  294. -kanske man kan gå i terapi, börja
    samtala och förändra sitt tankesätt.

  295. Eller om man vill börja med känslorna
    kan man gå ut och uppleva nya saker.

  296. Gå ut i naturen
    och se det vackra runtomkring sig.

  297. Träffa vänner och umgås.

  298. Försöka få miljöombyte, ut och resa.
    Då får man en positivare känsla.

  299. Andra sätt är att motionera,
    söka nytt jobb-

  300. -eller utbilda sig.

  301. Om man kan förändra tanken blir också
    beteendet och känslan förändrad.

  302. Då blir hela triangeln positiv.

  303. Då kan det bli så här för en döv,
    till exempel.

  304. Teckenspråk, till exempel.

  305. "Jag har en identitet som döv.
    Jag kan teckenspråk."

  306. "Jag kan två språk
    - skriven svenska också."

  307. "Jag kan se lösningar. Jag kanske
    behöver tolk i den här situationen."

  308. Se möjligheterna.

  309. Man ska se svårigheterna, men man
    måste se att det finns en lösning-

  310. -och inte fastna i det här hindret.

  311. Fundera, prata med nån:
    "Hur kan vi göra nu?"

  312. Man kan titta på sig själv:
    "Vad kan jag och vad kan jag inte?"

  313. Det jag inte kan, kan jag förändra
    det eller bör jag acceptera det?

  314. Då signalerar man också
    mer tydligt till andra:

  315. "Om jag ska gå kursen behöver jag
    en tolk. Jag behöver teckenspråk."

  316. Även till familj och släkt
    ska man tala om tydligt:

  317. "Jag behöver umgås på teckenspråk."

  318. Jag söker en utbildning som passar
    mig och det jag är intresserad av.

  319. Inte bara: "Jag är döv,
    då jag kan bara det här och det här."

  320. Man ska titta på vilken utbildning
    man vill gå, och lösa problemen.

  321. Då blir man mer delaktig
    i sitt eget liv.

  322. Triangeln gör att man mår bättre-

  323. -blir gladare
    och får bättre självkänsla.

  324. Jag vet mina bra och mindre bra
    sidor, och dem kan man acceptera.

  325. Då hör känsla och tanke ihop.

  326. Jag tycker att det är roligt att
    komma hit och se alla teckenspråkiga.

  327. Jag känner mig fullt delaktig, och
    det är härligt att se alla samtal.

  328. Då har man brutit den nedåtgående
    spiralen. Det blir en spiral uppåt.

  329. Jag har haft många samtal.
    Jag har jobbat som psykolog i Örebro.

  330. Då har jag suttit ner...

  331. Det här gäller inte alla döva,
    men många ändå.

  332. De pratar av sig, och så tittar vi
    på klockan och terapin är snart slut.

  333. Vi kanske behöver mer tid. Vi kanske
    inte passar i den hörande normen.

  334. Döva kanske behöver mer tid
    för att först få prata av sig-

  335. -och sen fundera på
    hur man kan lösa det.

  336. Här har vi olika sätt på bilden.

  337. Man kan se sig själv.

  338. Hur är jag uppvuxen?
    Vad har påverkat mig?

  339. Då kan man förstå varför man
    är som man är eller gör som man gör.

  340. Man måste fundera på sig själv.

  341. Och fundera på vem man själv är.

  342. Hur tänker jag om mig själv,
    och vad vill jag?

  343. Vad har jag för mål?
    Hur vill jag leva?

  344. Och sen se
    vilka möjligheter som finns.

  345. Hur ska jag planera för att nå dit?

  346. Hur ska mitt liv kunna gå vidare?

  347. Jag har också gjort fel många gånger.
    Så är det i livet.

  348. Jag har jobbat som psykolog i Örebro.

  349. Jag hade en vision om
    att det skulle bli jätteroligt-

  350. -men det passade inte mig.

  351. På slutet av min psykologkarriär-

  352. -kände jag att det lilla
    samtalsrummet blev allt mindre.

  353. Till slut tänkte jag
    att jag måste ut.

  354. Jag tycker det är roligt att jobba
    i skolmiljö med barn och personal.

  355. Alla är friska, det är levande och
    man ser lösningar. Det passar mig.

  356. Det gäller att hitta sig själv. Rita
    berättade att hon ville bli lärare.

  357. Jag har letat efter olika förebilder.
    Var finns de?

  358. Jag har letat efter levande, men så
    hittade jag den här boken i fjol.

  359. Den har varit helt underbar
    att bläddra i och läsa.

  360. Då upptäckte jag hur känslan i livet
    kan vara, med de här kvinnorna.

  361. Varje kvinna i den här boken
    har en kraft.

  362. De har också gjort misstag,
    men lärt sig av dem.

  363. De har en kraft
    att gå vidare och hitta andra sätt.

  364. Många av kvinnorna i boken
    har haft Alma som förskollärare.

  365. Så Alma har betytt mycket för många.

  366. Jag tror säkert att andra personer
    också har betytt mycket för andra.

  367. Då tänkte jag:
    Minns ni er första skolfröken?

  368. Jag minns min första fröken.

  369. Det har varit andra lärare efter det,
    men dem kommer jag inte ihåg.

  370. Det är en väldigt viktig person,
    den här första.

  371. Den tar man med sig,
    och bär alltid med sig.

  372. Mina föräldrar var viktiga också,
    trots att vi inte hade teckenspråk.

  373. Men vi hade nåt ihop ändå.

  374. Jag tänker hur jag vill göra i livet-

  375. -vad jag klarar av
    och vad jag måste kämpa med.

  376. Det finns ett begrepp
    som heter KASAM.

  377. En författare har skrivit
    och myntat det här begreppet.

  378. Det är en känsla av att jag lever
    och har det bra, men varför?

  379. Jo, jag förstår
    varför jag lever och vad jag gör.

  380. Och om det händer nånting
    så vet jag hur man kan lösa det-

  381. -och fastnar inte i en motgång.

  382. Till exempel om man krockar med
    bilen, och det blir skador på bilen-

  383. -vet man att det är en försäkrings-
    fråga. Man fyller i blanketter.

  384. Det är ganska många såna saker
    som jag vet hur man ska göra.

  385. Och också att förstå
    vad som händer och varför.

  386. Att vi lever i en ny tid, och
    att ungdomar nu tänker annorlunda.

  387. Det finns annan teknik än
    när jag var ung. Det finns datorer.

  388. En sak
    som jag tycker är svår för oss döva-

  389. -är att vi lever och har
    vårt yrkesliv, och tiden rullar på.

  390. Till exempel mina psykologkolleger
    jobbade ett tag som psykologer-

  391. -och sen ville de hitta nåt annat.

  392. De ville gå nån fortbildning,
    eller så ville de bli chefer.

  393. De ville gå vidare i livet,
    på ett eller annat sätt.

  394. Men vi döva, hur gör vi?

  395. Vi behöver också lära oss nytt
    - omskolning, fortbildning...

  396. Det finns en risk för oss döva att
    vi stannar i samma spår hela tiden.

  397. Samma yrke, samma arbetsplats,
    hela tiden.

  398. På Vänerskolan har personalen
    jobbat kvar i väldigt många år.

  399. På min arbetsplats Kannebäcksskolan
    har personalen bytts ut ganska ofta.

  400. Bra eller dåligt? Det är både och.

  401. På Kannebäcksskolan
    får vi in nytt blod i huset.

  402. Det jag funderar på och vi pratar
    mycket om är barn. Det är viktigt.

  403. Men det är viktigt att vi har
    ett livsperspektiv på saker och ting-

  404. -när vi pratar
    om teckenspråk och identitet-

  405. -att vi vet hur vi ska lösa saker
    och att vi har vänner och släkt.

  406. Jag har en stor släkt, men det
    är besvärligt med kommunikationen.

  407. Jag brukar beställa tolk ibland.

  408. Vi ska ha en kusinträff. Jag har
    beställt tolk och ser fram emot den.

  409. Det ska bli kul, men det är
    en vana för mig att beställa tolk.

  410. Vi döva får liksom inte ge upp.

  411. Vi ser en förändring i dag. För 20-30
    år sen ville många döva bli lärare.

  412. Det här har minskat nu.
    Varför är det så?

  413. Jag tror, eller kanske andra tror-

  414. -att specialskolan inte kommer att
    leva kvar. Alla ska gå integrerat.

  415. Men jag ser på barnen på Kannebäcks-
    skolan som har cochleaimplantat.

  416. Det går bra att undervisa dem om man
    sitter två och två, mittemot varann.

  417. Men om man har en helklasslektion-

  418. -behöver också de barnen teckenspråk.

  419. Det är fortfarande viktigt med
    döva lärare som jobbar i dövskolan.

  420. Det är viktigt med utbildning.

  421. Jag vill jättegärna
    uppmuntra döva att bli lärare.

  422. I mitt hem har det alltid
    varit viktigt med utbildning.

  423. Vi har ju varandra.

  424. Att se varandra, prata och träffas
    som så här, i dag.

  425. Utbyta erfarenheter.

  426. Jag ser lite apati.

  427. Att bara sitta ner
    och låta saker och ting hända.

  428. Det finns nånting
    som kallas för "grit".

  429. I psykologin finns ett begrepp
    som heter "grit".

  430. Det är till exempel om man kommer in
    på en utbildning och klarar av den.

  431. Eller till exempel mina barn, som
    inte hade nån bra syslöjd i skolan.

  432. De visste inte hur de skulle göra
    när en knapp trillade ur jackan.

  433. Jag talade om att man syr i den
    och visade, och så fixade de det.

  434. Då lyckades de. De klarade av det.

  435. Det här skapar en motivation
    att gå vidare.

  436. Det är så viktigt att vi känner
    att vi har en ambition-

  437. -motivation
    och kanske till och med passion.

  438. Om vi stöter på en motgång
    kan vi tänka:

  439. "Ja, jag behöver en paus nu för att
    fundera på hur jag ska gå vidare"-

  440. -"över eller runt den här motgången,
    och inte stånga mig blodig."

  441. Ta hjälp av andra - myndighets-
    personer eller vänner. "Hur gör du?"

  442. Hitta en lösning.

  443. Ibland är det vissa saker
    jag inte gör.

  444. Jag har dålig balans. Jag borde
    träna den, men jag struntar i det.

  445. Jag tycker att jag sparar energi
    när jag struntar i det.

  446. Men då har jag själv valt det. Jag
    har själv hittat min balans i livet.

  447. Därför är samtalet så viktigt,
    och att se hur andra gör.

  448. Jag tänker mycket på
    det här med att döva lever som...

  449. Vi är naturligtvis olika, allihopa.

  450. Men jag har träffat så många döva,
    och jag minns speciellt en-

  451. -som levde lite annorlunda.

  452. Många tittade på den personen och sa:
    "Så passar det inte att man gör."

  453. Den här personen reste mycket,
    bodde på nåt ambassadörsboende-

  454. -och slängde smutsiga kläder
    på golvet och så.

  455. Det har vi inte lärt oss i skolan.
    Vi har lärt oss hur vi ska göra.

  456. Vi tyckte ju att det här var fel.

  457. Men det är lite fyrkantigt
    att tänka så.

  458. När jag jämför med min bror
    och hur han lever i dag...

  459. Det är bara ett exempel, som sagt.

  460. Han bor i München.

  461. Han har ingen tvättmaskin.

  462. Måste vi ha tvättmaskin?

  463. Jag frågade honom, och då sa han:
    "Jag reser så mycket."

  464. "Jag kommer hem tolv på natten,
    och ska ta ett flyg sju på morgonen."

  465. "När ska jag tvätta?"

  466. Vad jag menar är att var och en
    måste hitta sitt sätt att leva-

  467. -som gör att man mår bra.

  468. Det spelar ingen roll om man är döv
    eller hörande. Man måste må bra-

  469. -och leva det liv som man vill leva.

  470. Nu ska vi se...

  471. Drömmar i livet, och mål i livet.

  472. Lek med tanken att ni bara har två år
    kvar att leva. Hur vill ni leva?

  473. Måste vi följa samma hjulspår,
    eller ska vi hitta på nåt nytt?

  474. Det är så jag vill avsluta
    min föreläsning i dag.

  475. Jag vet att ni inte får fråga mig,
    utan det får vi ta sen i eftermiddag.

  476. Tack för mig!
    Jag hade mycket tid kvar, men ändå.

  477. Textning: Frida Jorlin
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Strategier i livet

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Att kämpa och övervinna hinder är för många döva en del av vardagen. Här talar psykologen Christina Eriksson - själv döv - om strategier för att tackla svårigheter, exemplifierat framför allt utifrån dövas perspektiv. Christina Eriksson berättar också om sin egen bakgrund, och hur det gick till när hon som döv utbildade sig till psykolog. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Ämnen:
Samhällskunskap > Individer och gemenskaper > Identitet och livsstil > Personer med funktionsnedsättning
Ämnesord:
Döva personer, Personer med funktionsnedsättning, Samhällsvetenskap, Sociala frågor
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Dövas dag 2017

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Döv - javisst

Det finns 70 miljoner döva världen över, och bara en femtedel av dessa får tillgång till utbildning. Ännu färre - bara 3 procent av dem som får utbildning - får möjlighet att utveckla tvåspråkighet. Colin Allen, ordförande för World Federation of the Deaf (WFD), berättar om organisationens arbete för att stärka och bevaka dövas rättigheter. I det arbetet är rätten till teckenspråk grundläggande, liksom tillgången till kvalificerade tolkar. Moderator: Göran Alfredsson. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Min kamp mot Skolöverstyrelsen

När Rita Ingvarsson sökte utbildningen till förskollärare var det början på en strid mot myndigheterna som skulle ta sig hela vägen upp till regeringen. Två gånger fick hon avslag på sin ansökan för att hon var döv - men det var avslag som hon vägrade finna sig i. Här berättar Rita Ingvarsson sin historia, och hur hon blev förskollärare och senare specialpedagog, trots myndigheternas motstånd. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Strategier i livet

Att kämpa och övervinna hinder är för många döva en del av vardagen. Här talar psykologen Christina Eriksson - själv döv - om strategier för att tackla svårigheter, exemplifierat framför allt utifrån dövas perspektiv. Christina Eriksson berättar också om sin egen bakgrund, och hur det gick till när hon som döv utbildade sig till psykolog. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Min flykt till Sverige

Ehsan Salem hade ett bra liv i Syrien där han drev en mataffär på egen hand, trots att han som döv endast hade fått grundskoleutbildning. Men när kriget kom och oroligheterna blev värre bestämde han sig för att lämna Syrien. Här berättar Ehsan Salem om sin resa från Syrien via Algeriet, Tunisien, Libyen och Italien till Sverige. Han berättar om de svårigheter han fick utstå och jämför bemötandet av honom som döv på olika platser. Han beskriver också sin drivkraft att ta sig till ett demokratiskt land där döva har det bra. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning

Mer allmänbildande & samhällskunskap

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta My life my lesson

Felicia förlorade tidigt sin biologiska pappa och växte upp tillsammans med en styvpappa som misshandlade mamman. Efter tio år separerade Felicias mamma från styvpappan. Felicia vill leva ett vanligt tonårsliv, men hennes situation och upplevelser hindrar henne. Situationen förvärras när pappan hotar mamman till livet och familjen tvingas leva i ovisshet tills de får ett skyddat boende. Hoten leder till rättegång där Felicia måste vittna, och frågan är hur hon ska orka. Under två år får vi följa Felicias liv där konsekvenserna för barn som upplever våld i nära relationer blir tydliga.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Barnaministeriet dokumentär

Curts resa

Curt Lofterud växte upp i Värmland på 1930-talet. Tidigt i sin barndom insåg han att han var för svag för att jobba fysiskt i skogen eller på ett bruk. Han ville studera, men det fanns varken pengar eller resurser till det i hans fattiga arbetarhem. Men han hittade ändå en väg, och några möten blev helt avgörande för hur hans liv skulle formas.