Det är ganska många ungdomar som tror
att träningsvärk är nåt läskigt.

Det här var från VM-finalen
från London här i somras-

-finalen på 100 meter.

Det var Usain Bolts
sista tävlingslopp-

-där han fick
en bristning i bakre lårmuskeln-

-som berodde på akut överbelastning.

Den här skadan brukar man säga
är en yrkesskada för sprinterlöpare.

Det är också en skada som beror på-

-inte att Bolt har träffats
av nåt yttre objekt eller nånting-

-utan han har helt enkelt
överansträngt sin kropp.

Det är en typ av skada som är väldigt
vanligt förekommande inom idrotten.

Samtidigt är det en typ av skada
som vi vet ganska lite om.

I Sverige, till exempel,
så vet vi att nånstans ungefär...

Ja, alltså, bland ungdomar...

Var femte ungdom får söka akut
för en akut idrottsskada varje år.

Man är mellan 18 och 25 år.

Men de här överbelastningsskadorna
vet vi väldigt lite om.

Vi har alltså ingen registrering
på de här skadorna.

Det finns ingen ICD-kod från WHO,
som används inom sjukvården-

-för att kunna räkna ihop dem.

Det finns alltså en...

Det finns flera orsaker till att vi
behöver fundera mer kring det här.

Hälsouniversitetet och regionen
har tyckt att det är angeläget-

-att vi skulle prata lite om det.
Varför gör det ont när man tränar?

Går att undvika den här typen av
överbelastningsskador och smärta?

Skiljer sig den här smärtan
och överbelastningen sig åt-

-mellan elitidrottare
och vanliga motionärer?

Jag heter Toomas Timpka, och jag
förestår ett forskningscentrum-

-vid universitetet i Linköping,
som sysslar med friidrottsforskning.

Nu i eftermiddag tänkte jag
lägga upp den här föreläsningen-

-inom tre områden,
först om fysisk träning i vardagen.

Sen går jag in
lite närmare på vad det innebär-

-när det gör ont
i samband med träning.

Sen visar jag på hur elitidrottare
gör för att undvika smärta-

-och den här typen av skador
när de vill.

Vi får se om vi kommer fram till om
det behöver göra ont när man tränar.

Låter det som en plan?
Ni har inte mycket att välja på.

Om vi börjar med vardagen,
då, så är det...

Alla rör vi på oss, förstås,
i och med att vi lyckades komma hit.

Men vi rör oss kanske inte lika
mycket som våra föräldrar gjorde-

-och som våra
far- och morföräldrar gjorde.

Vid vårt universitet har vi sen
27 år tillbaka haft ett samarbete-

-med Moi University
i Eldoret i Kenya.

Det ligger ungefär
tre mil från Eldoret, skulle jag tro.

Det ligger i en by som heter Iten.

Man brukar kalla det för
"Mekka för löpare".

I den här byn är det
ungefär 3 500-4 000 invånare.

När jag var där senast
fanns det 250 löpare-

-som hade gjort ett maraton
på under 2.20.

För er som inte är
insatta i maratontider-

-så är det
nånstans kring svenskt rekord-

-framför allt
om det skulle vara tjejer.

När jag var där nu...
Ja, det var väl förra gången-

-så skulle jag ner till banan
för att prata med en australiensare.

Jag joggade ner, ner för en backe
och sen upp för en backe.

När jag skulle upp för backen
hörde jag konstiga ljud bakom mig.

Först såg jag inget, men sen såg jag
några små killar och tjejer-

-som kom springande efter mig.

De inte bara sprang, utan de hade
stövlar, "gum boots", korta stövlar-

-för det blir lerigt
under regnperioden.

De tittade upp på mig och sa "Are you
a famous runner?" medan de sprang.

"Nej, det är jag inte.
Jag är bara..."

"So why are you here then?"

"Jag ska prata med några
australiensare där nere."

De gick i plugget
precis bredvid den här banan.

Det är verkligen mitt emot.

De här killarna och tjejerna
springer till plugget.

Går man i låg- och mellanstadiet
så hade nån räknat ut-

-att det kanske är
2,5-3 kilometer till plugget.

Går man längre skoldagar
springer man hem och käkar också.

Det här gör man i stort sett...
Man går eller springer.

Det gör egentligen
alla barn i den här regionen-

-och de flesta barn i östra Afrika.

Om man då jämför med Sverige...

Det här är en sammanfattning
av en forskningsrapport-

-som Jenny Jacobsson
i vår grupp skrev för nåt år sen.

Då är det så
att hon arbetar med svensk friidrott.

Hon gick ut till alla
friidrottsregioner i landet-

-sex eller åtta stycken,
och gjorde intervjuer.

Hon pratade med tränare,
med atleter, föräldrar-

-alla som var inom friidrotten-

-och frågade "Vad behöver vi göra
för att utveckla friidrotten"-

-"och vad har vi för problem
och utmaningar i dag?"

Det de sa då,
tränarna och ledarna och idrottarna-

-var att barn och ungdomar
inte rör sig på samma sätt-

-som för tio-tjugo år sen.

När de kommer till friidrotten har de
inte samma fysiska förutsättningar-

-som när såna
som jag eller Jenny friidrottade-

-utan det är
mycket mer stillasittande.

Sen kommer man som åtta-tio-tolvåring
till en friidrottsklubb-

-och får på sig spikskor
och ska börja springa-

-på en sån här konstbana,
det är klart att det blir problem.

Om man då ska se
på idrottsutveckling och skaderisk-

-så får man alltså se
vad det är för sammanhang-

-som idrottsutövaren befinner sig i.

Hur kan vi då skapa en zon
för en positiv idrottsutveckling-

-tränare och atleter och,
när det gäller barn, föräldrar?

När man bygger vidare, vad kan
klubbarna och idrottsrörelsen göra-

-och vad kan man göra
på samhällsnivå?

Här har vi exemplen
Kenya och Sverige.

Vad har vi för förutsättningar
att utveckla duktiga löpare-

-i Sverige och Kenya,
när vi verkligen tänker efter?

Bara som en grundlinje
eller baslinje, då...

Den dagliga fysiska aktiviteten
är jätteviktig-

-också ur ett idrottssammanhang.

Den här, om vi ska kalla den
"uppströms" påverkan-

-eller den här viktighetsgraden
för hur man utvecklas-

-både som idrottare
och som motionär är jätteviktig.

Det kan faktiskt vara
ett starkare samband-

-mellan framgång
inom idrott, elitidrott-

-och den här vardagsträningen
än vad man kan tro.

Resten av eftermiddagen
tänkte jag prata om...

Jag har valt ut
några studier som vi har gjort-

-och pratar lite mer om dem.

Det är lite grand utgångspunkten där-

-att vi funderade på skillnader
mellan olika länder-

-och varför atleter från vissa länder
verkar lyckas bättre än andra.

Vi har gjort massor
med epidemiologiska studier-

-och tittat på hundratals, till och
med tusentals idrottare, och jämfört.

När vi hade funderat ett antal gånger
och fram och tillbaka-

-så kom vi fram till att vi
kanske skulle göra på ett annat sätt.

Vi kanske ska prata med idrottarna?

Det är vad jag ska berätta om
här i eftermiddag.

Under ganska lång tid,
i alla fall tjugo år-

-har man inom idrottsforskning,
framför allt inom prestationsstudier-

-använt olika intervjutekniker,
bland annat med långdistanslöpare.

Man har bett dem springa på rullband-

-och ökat belastningen och frågat
"Hur mår du? Vad tänker du på?"-

-"Hur känns det nu?" och så vidare.

Just i det här fallet var vi inte
så intresserade av prestation-

-utan vi var mer intresserade av-

-hur löparen uppfattar smärta, skada,
tecken på sjukdom och såna saker.

Vi intervjuade alltså i det här
fallet sexton svenska elitlöpare-

-och så gick vi genom intervjuerna
och försökte förstå-

-hur de hanterar
tecken på smärta eller sjukdom.

Det där var en vetenskaplig översikt,
men jag ska gå igenom hur de tänkte.

Det här var löpare
som tävlade i Sverige.

De var alltså bland de sexton bästa
i sin gren. Det var från...

Det var från 1 500 meter upp till
halvmaraton om jag inte minns fel.

Då bad vi dem berätta vad de gör
när de känner ett tecken på skada-

-eller sjukdom eller nåt sånt,
när nåt är fel på kroppen.

Känner de att det var en sjukdom,
då lägger man av. Allihop.

Är det ett tecken på sjukdom,
feber eller nåt annat, så...

"Nej, det är läskigt.
Jag slutar träna."

Men är det en skada
så är det också skillnad.

Om symtomen kom plötsligt:
"Nej, vad var det här?"

"Det gör ont. Det kan vara nåt
allvarligt. Bäst jag slutar träna."

Då slutar de flesta också träna,
och tar ett uppehåll.

Men när känningarna
kom lite mer smygande-

-försökte man förklara
vad det berodde på:

"Jag värmde nog inte upp ordentligt.
Jag är nog lite stel."

Man försökte förklara för sig själv:

"Det är nog den här... Jag fick
en smäll på foten i innebandyn."

"Det har inte gått över än."
Man försöker förklara vad det är.

"Det var den här smällen
i innebandyn. jag kör på."

Om man då fortsätter och har hittat
en förklaring som man kan leva med-

-då fortsätter man att idrotta.

"Jag har lite ont,
men det löser sig nog."

Då är frågan vad som inträffar där.
Antingen ökar smärtan och blir värre-

-så att man inte kan fortsätta,
och avbryter träningen.

Sen kan det också hända att man
går på en regelbunden kontroll-

-och får träffa en medicinare
som säger: "Kan du träna så här?"

"Nej, det kan jag nog faktiskt inte."
Och så avbryter de träningen.

Sen finns också de
som fortsätter träna-

-och kanske lägger om sin teknik
eller nåt sånt.

Till slut så lär man sig
helt enkelt leva med kronisk smärta-

-och så fortsätter man idrotta
med nedsatt kapacitet.

Tittar man på svenska eliten...

Nu säger jag friidrott, men
om man väljer en individuell idrott-

-och tar de tio bästa i Sverige, så
hittar vi många med kroniska besvär.

Att tänka på
från den här studien, det är att...

När man upplever nåt från kroppen,
det brukar kallas introspektion-

-så tolkar man ju det
och försöker hitta en förklaring.

Om man inte hittar en förklaring
blir man orolig.

Det är inget
vi kan hitta på eller stänga av.

Det är en sån där
"flight and fright"...

Djur, om man inte känner igen...
Är det en varg så springer man-

-men om man inte är helt säker på
vad man ser springer man ändå.

Det är de här
väldigt grundläggande systemen-

-som vi har
i våra hjärnor och kroppar-

-som gör att vi
faktiskt reagerar på det sättet.

Vi har en koppling mellan de
emotionella och kognitiva systemen-

-som hjälper oss i vanliga fall.

Grejen just
vad gäller överbelastningsskador-

-är att det kan finnas en tendens...

Om det inte gör riktigt så ont
så förklarar man det:

"Det var nog den där innebandymatchen
som förklarar det hela."

Då blir man inte så orolig.

När symtomen kommer lite mer gradvis-

-så kan man förklara symtomen
för sig själv och fortsätta-

-utan att känna oro eller obehag-

-jämfört med om samma symtom
skulle ha kommit på två dagar.

Sen är det också att
de här elitidrottarna har bra pejl-

-på vad som är en känning,
vad som är ett tecken på skada.

Nånting som är fel, och inte
vanlig stelhet efter hård träning.

Det kanske inte är lika lätt
för en motionär alla gånger-

-speciellt om man har börjat
med nån ny idrott eller motionsform.

Då vet man inte hur det ska kännas
efter ett träningspass.

Kunskap om kroppen
och smärtupplevelser är jätteviktigt-

-för elitidrottare,
men också för motionärer.

För oss forskare är det...

Man kallar det hälsolitteracitet nu,
"Health literacy" på engelska.

Det vi också lärde oss från den här
studien är att psykologisk rigiditet-

-att tänka i låsta banor,
inte är bra-

-om man håller på med
en uthållighetsidrott.

Den här studien
genomfördes i svensk elit.

Men om vi då vänder oss till
den allra yttersta, yttersta eliten-

-världseliten i friidrott-

-resonerar de på ett annat sätt?

Det här är en studie
som vi har arbetat med sen 2014-

-och inomhus-VM i Sopot. Det här
är min kollega Victor Bargoria-

-som har gått i den där skolan
som jag visade.

Vi på Hälsouniversitetet
samarbetar med Moi University.

Han är också
landslagsläkare för Kenya.

Så vad vi har gjort är att vi har
djupintervjuat på samma sätt-

-jag tror att vi är uppe i
ett 60-tal elitatleter-

-elitfriidrottare från hela världen.

Här har vi från tre-fyra-fem
guldmedaljörer från VM-

-till att samtliga
har varit finalister i nåt VM.

På samma sätt har vi sammanställt det
här till en vetenskaplig publikation.

Den där bilden är ganska trist,
så vi kan dela upp den lite-

-och gå igenom hur de här
framgångsrika idrottarna tänker.

Kan vi se nån skillnad mellan dem
som har tagit medaljer på mästerskap-

-och våra,
så att säga, tjejer och killar?

Även de här idrottarna
som vi pratade med-

-upplever också nu och då
att nåt är fel eller inte stämmer.

"Hälsenan funkar inte i dag.
Vad är det för nåt som har...?"

De jobbar också
med såna här arbetsförklaringar-

-om hur det utvecklades
och så vidare.

Vad de här
berättade för oss att de gör-

-det är att de börjar tala
med sin tränare, det första de gör.

De pratar med sin medicinare
som de har till hands.

De tar diagnostiska test,
och de pratar med sina kompisar.

Elitfriidrottare
är mer nätverkade än man kan tro.

Även om de konkurrerar
så är de polare.

Även de blir oroliga.

De funderar lite grand
på sin karriär.

"Hur långt är det till VM?
Hur långt är det till uttagningarna?"

Men de gör det här
i en öppen dialog med sitt team.

Kommer de fram till
att det är nåt knepigt-

-så justerar de helt enkelt sin
träningsplan. De kanske inte slutar-

-för att de parerar det här redan
tidigt, men de justerar sin träning.

-så att den här känningen
inte synes vara nåt hinder.

Och så fortsätter de med det
och funderar vidare.

Sen justerar de belastningen tills
problemet i stort sett är borta.

Gör man så
blir man som killen i mitten.

Det här är Jenny Jacobsson,
som gjorde den här förra studien.

Det är David Rudisha,
som tog OS-guld i London 2012.

-och flera VM-guld på 800 meter.

Han är också ordförande
i idrottarrådet-

-inom internationella
friidrottsförbundet.

Han har inte varit med i studien.

Han är uppvuxen i samma by
som vi pratade om, i Kenya.

Det är inte bara så här att man
alltid resonerar och justerar.

Även de här elitidrottarna-

-kommer i situationer
när man faktiskt inte-

-liksom kan eller hinner justera.

Till exempel när det är
väldigt nära till en landskamp-

-kan det vara i Sverige, nåt VM eller
nåt regionalt mästerskap eller så.

Då är det så
att man pratar med sin tränare-

-och tittar på karriärtajmingen här.

Nu är det faktiskt så att jag har
uttagning till en VM-trupp-

-ett representationslag eller nåt
om två veckor. Vad ska jag göra?

Det gör ont, men man fortsätter
trots att det är nåt fel.

Man är helt medveten om det
och går in i det med öppna ögon.

Jag tänkte visa ett exempel på
hur det här kunde gå till.

Det är en video
på en kille i svart overall-

-som kommer här uppe i bilden,
bredvid banan där.

Han kommer där och försvinner igen.

Det här är alltså... Väldigt kort
är historien på det här sättet att...

Jag vill inte nämna namn, men allt
det här stod i nationella medier.

Den här killen är uppvuxen i en
liten by på landsorten med sin mamma.

Det visade sig att han var
en löpartalang från barnsben-

-men man hade inga utbildade tränare
eller nåt där han bodde.

Det var en lärare i hans skola
som hjälpt honom träna.

När han var... Han slutade
grundskolan vid fjorton-femton år-

-och fick hjälp
att välja till ett idrottsgymnasium.

På idrottsgymnasiet började han
träna och tävla mer regelbundet-

-och han blev utvald till regionala,
och till slut nationella tävlingar.

Han fick tävla mot de bästa...
högre och högre...

Mer och mer... Från det lokala
upp till det nationella.

Grejen var att han sprang terräng.

Han vann alla ungdomstävlingar
i terräng som man kunde i det landet.

Då blev han utvald-

-för att delta
i de nationella mästerskapen-

-för sin åldersgrupp, på bana.

Han vann dem,
och han vann dem rejält.

Hans tid var fem sekunder bättre
än de som var näst bäst i världen.

Han sprang på 3.43, och sen sprang
fem-sex-sju stycken på 3.48.

Han hade i stort sett
inte sprungit på bana förut.

Han blev uttagen till landslaget och
fick träna med landslaget i en månad-

-och springa på bana i en månad,
med spikskor.

Han kommer till VM,
men märker att han har ont i benet.

Han vinner försöket,
han tar sig genom semifinalen-

-och han ska springa final,
men det här är allt han klarar.

Han kan alltså inte springa
i spikskor eller göra nånting.

Det visar sig att han har... Man
trodde att det var en stressfraktur-

-men det visade sig att det var
en rätt ovanlig muskelskada-

-som han hade sprungit med
i nästan en månads tid.

Då kan man undra vad det är
som driver en sån här ung kille-

-att springa genom så mycket smärta,
vilket han måste ha gjort.

Jag har sett det där underbenet,
och det såg inte kul ut.

För att förstå om det här beslutet
var rationellt, att chansa-

-så tänkte jag visa hans kompisar
i nästa lopp. Det ser ut så här.

När man ser de här bilderna
och har träffat de här atleterna-

-så kan man börja fundera på-

-om vår idrottsmedicinska forskning
har rätt perspektiv.

Vi är jättebra på,
vilket vi också gör-

-att studera hälsenor i genomskärning
och olika biomekaniska variabler.

Men är det så att vi ser skogen för
alla träd inom elitidrottsforskning?

Är det kanske inte andra saker
som orsakar mycket av de besvär-

-som vi kan se hos våra idrottare?

I det här fallet var det ju att
den här killen som vi pratade om-

-han är uppvuxen i en del av Kenya-

-där löpningen är
i princip en industri.

Det är alltså ett sätt för ungdomar
och unga idrottare, inte minst-

-att skaffa sig ett yrke,
en inkomst, en professionalitet.

Det innebär också att...

Det har en annan valör
än för våra ungdomar-

-som har mer idrott som en hobby,
och man har andra utgångar.

Många av de här ungdomarna
som vi ser när vi tittar på tv-

-har inte mycket annat att välja på.
De har just sin idrott.

Det leder till
att man tar den här nödlägestaktiken-

-oftare än man skulle vilja.

Vi kan fundera på, även i Sverige-

-om vi får våra ungdomar att välja
den här nödlägestaktiken-

-när de egentligen inte
skulle behöva det.

Sen, frånsett allt detta,
så är fortfarande en skada en skada.

Vi måste ta hand om de skador
som uppkommer och behandla dem.

Vi som medicinare, vad ska vi...

Ska vi blanda oss i
organiserandet av idrotten-

-eller ska vi bara
notera att det här pågår-

-eller ska vi ta en mer aktiv plats?

Ni som är idrottsintresserade...

Förra året i Premier League
i fotboll i Chelsea-

-så var det en kvinnlig läkare
som sprang in på planen.

Ni kanske känner till det här,
men hon fördröjde spelet-

-på ett sätt som coachen,
Mourinho, inte tyckte om.

Han menade att det här
medicinska omhändertagandet-

-fördärvade hans spelidé,
så läkaren fick kicken.

Ni kanske känner till historien.

Hur som helst, vilken roll ska vi
som medicinare spela inom idrotten?

Vilken roll spelar vi i dag? Vilken
roll vill vi spela i framtiden?

Men, och för att
börja runda lite, så...

Vad var det här? Ska det göra ont
när vi idrottar eller när vi tränar?

Till en början är det väl en bra idé-

-om vi nu har lärt oss nånting
från Kenya och Sverige-

-att inte öka belastningen
för hastigt.

Kommer vi från en vardag
där vi inte rör oss jättemycket-

-så kanske vi inte ska ta oss an
de här militärträningspassen-

-som när man är ute springer i lera,
det första man gör.

Man ska nog utgå
från sina grundförutsättningar.

Egentligen så visar forskningen
att det gäller även elitidrottare.

Har man en träningsbelastning
på en viss nivå-

-så ska man inte öka belastningen
för hastigt. Då ökar skaderisken.

Just den här kvoten
mellan vardagsbelastning-

-och akut belastning
i samband med träning-

-är det första man kan tänka på
när det gäller att undvika skador.

Sen, om man idrottar lite mer
och regelbundet, så är det nog...

De flesta elitidrottare
eller idrottsmän och -kvinnor-

-känner nog igen skillnaden mellan
det man kallar för träningsvärk-

-och en skada.
De är ganska bra på det.

Men när jag pratar med ungdomar i dag
så är det faktiskt så att...

Jag har också varit idrottsledare,
ungdomsledare, i femton år.

Det är ganska många ungdomar som tror
att träningsvärk är nåt läskigt.

Men att just också
komma underfund med sin kropp-

-jag höll på att säga tala med
kroppen, men att förstå sin kropp-

-och veta vad det är
som är ett tecken på att nåt är fel-

-och vad som är en
naturlig konsekvens av ens träning.

Ibland har man ju tävling eller match
och då är man mer stel.

Då är det ett större gap
mellan normal och akut påfrestning.

Det får man lära sig.
"Nu har jag tagit i för mycket."

Sen...periodisera träningen.

Det går inte att träna jämt.
Kroppen måste återhämta sig.

Det gäller alla organsystem.

Alltså... Det muskuloskeletala-

-men också det mentala.

Nån gång måste man återhämta sig. Man
kan inte träna konstant hela tiden.

Det är här, framför allt
när det gäller uthållighetsidrotter-

-som dialogen mellan ledare och atlet
måste fungera.

Också att atleten faktiskt vilar
när det är tänkt att vila-

-att man inte gör nåt annat,
utan låter kroppen ta igen sig.

Det här gäller också för motionärer,
att variera träningen.

Lägg in vila,
och ibland träna inte alls, faktiskt.

Sen ska vi då, om vi nu ska gå...

...in på mer elitidrott,
så är det alltså:

Var öppen med hur du mår,
och ha stöd nära till hands.

Det kanske inte funkar
för motionärer-

-men för elitidrottare,
att tala om hur du mår-

-aktivera ditt nätverk,
tala med din ledare-

-tala med dina sjukgymnaster,
dina läkare, och tala om hur du mår-

-och ha den här öppna dialogen, inte:
"Nu har jag haft ont i två veckor."

Du borde komma dag ett eller två:
"Jag börjar få ont."

Då finns det mycket bättre
förutsättningar att hantera det.

Så att...mitt svar på om det
ska göra ont när man tränar är:

"Nej, det ska det faktiskt inte."

Okej, det kan kännas besvärligt
efter ett normalt träningspass-

-men smärta och nåt som man blir
rädd för, nej, det ska det inte vara.

Så att...

För att runda av det hela tänkte jag
gå tillbaka till en kille här.

Det här var 4x100 i Beijing,
som Bolt vann med sitt Jamaica.

Vid det tillfället gissar jag
att han hade haft förutsättningar-

-för det vi pratade om,
att han kunde ladda upp utan avbrott-

-vila mellan de olika loppen och
genomföra sitt lopp på ett bra sätt.

Jag vet lika mycket som ni,
jag har läst tidningarna-

-men han hade känningar
i sitt lår redan sen våren-

-och han hade en mängd olika
välgörenhetsuppdrag och allting-

-före tävlingarna i London, så jag är
egentligen inte förvånad över-

-att det gick som det gick.
Det är en fantastisk idrottsman-

-och av det lilla jag har träffat
av honom en fantastisk person.

Så. Med det sagt,
så tackar jag för mig.

Textning: Peeter S. Randsalu
www.btistudios.com