Nu räcker det. - Nej, nu räcker det!

Hur ska jag slippa känna
att jag alltid är misslyckad-

-antingen på jobbet
eller som förälder?

-Så är det ju.
-Det får inte bara vara så.

Det är ju en lägesbeskrivning.

Nej, nej, nej!

Det här med att vara i ett stort,
svart hål där man måste be om hjälp-

-det är ett jättestort steg att ta.

Slangen. Backa. Så, då går vi.

Det är pappa som driver framåt.

Hade inte han sett till att jag fick
hjälp hade jag bara känt mig dålig.

Jag behöver inte vara perfekt.
Det viktigaste är att vara där.

Klockan är snart sex.

Markus? Sugrör.

-Vill du ha lite kaffe?
-Jag vill gärna ha kaffe.

Vad orättvist
att jag inte kan servera er.

-Nej, men andra är inte roliga.
-Min förlängda arm gick precis ut.

När jag inte räcker till...

Mitt ex var ensamstående och jag
kunde ju inte ta hennes dotter jämt.

Hon hade en stödfamilj.

Jag tycker inte
att man behöver känna sig-

-som en sämre förälder-

-bara för att man måste ta till hjälp
av andra människor i den situationen.

Det där nog tillämpbart
på många situationer i livet.

Ibland måste man hantera
att man inte räcker till-

-och när man har nått den insikten
måste man inse att man behöver hjälp.

Men det är inte lätt.
Jag är ensam med min dotter-

-men det har gjort att jag har blivit
mycket bättre på att be om hjälp.

Det svåraste är inte
de praktiska sakerna.

Det är annat som är svårare
när man ska räcka till.

Att kunna lyssna tillräckligt bra
eller att kunna vägleda.

Det tycker jag är svårare i relation
till barnen. Och viktigare.

Nånstans måste man inse att man inte
kan lösa alla problem som barnen har-

-särskilt inte när de är ganska vuxna
och man inte kan styra deras liv.

"Bli ihop med den tjejen,
det blir bra."

Det gör min mamma och pappa ännu.

Vissa har inte kommit
till den insikten.

Men hur mycket måste man?

Hela räcka till-problemet handlar ju
om att jag har satt ihop en lista-

-med saker
som jag tycker att jag borde göra.

Hur kan man skapa en lista
eller en existens-

-där det man kan förvänta sig leva
upp till är inom rimlighetens gräns?

Man ska ju stå med rosiga kinder
och baka bullar-

-så barnen får nygräddade bullar-

-och handrullade köttbullar
med gräddsås och lingonsylt.

Men barnen får makaroner och korv-

-köttbullar och makaroner,
spaghetti och korv...

Jag vill ha korv med bröd.

När jag fick barn och skulle göra
pulvermos och mamma bara...

Herman, du bits! Släpp mig.

Man känner pressen.
Första gången jag fick beröm-

-så var det för att barnen fick
vällagad mat tre gånger om dagen.

-Nej, nej, nej!
-Jag ska göra nånting!

Slåss inte.

Känslan av att inte räcka till är som
att nåt går sönder lite grann i en.

Det är en oerhörd frustration-

-och det är så tabubelagt att vara
så slut och trött på ungarna.

Det innebär inte
att man inte älskar dem.

Källaren är fristad för mig.
Man kommer undan och får...

...pausa lite.
Det är svalare och lugnare.

Man kommer undan "mamma,
mamma, mamma" som är hela tiden.

En gång när det blev för mycket
sprang jag hit och djupandades.

Det hjälpte inte,
så då hände det här.

Det var en liten yxa som jag drämde i
golvet. Då kändes det bättre ett tag.

Sov i ro, min älskling

Tyst och stilla är det nu

Vinden susar sakta blott

Därför slumra nu så gott

Tyst och stilla är det nu

Vinden susar sakta blott

Därför slumra nu så gott

Dags att vakna.

Du?

Kom, kom, kom. Det blir jättebra.

Upp och hoppa. Sätt dig där.

-Vad har du där, blåmes?
-Det räcker.

-Blåmes... Han hittar en blåmes.
-Nu räcker det, Herman.

-Jag sa inte till dig.
-Joho.

-Nähä!
-Jo!

Nej!

Jo!

Nu räcker det. - Nu räcker det!

Jag såg inte Hermans svårigheter
förrän jag fick ett till barn.

Inte förrän hon kom såg jag olikheter
och hur snabbt hon utvecklades.

Herman har en ADHD-diagnos
som innebär att han är...

...väldigt intensiv och utåtagerande.

Han tar in alla intryck samtidigt-

-och det blir jättemosigt
i huvudet på honom.

Du kan inte välja om du inte tittar.

Han har en atypisk autism som gör att
han försvinner in i sin egen värld-

-eller har begränsad förståelse
för omvärlden.

Det tar sin tid.
Det krävs att man är steget före-

-och begränsar intrycken-

-samtidigt som man måste
vara tålmodig och förstå hans behov.

Nu räcker det. Vi behöver inte
göra det nu när vi ska i väg.

Jättebra.

Jag vill vara två personer för att
själv orka med, men det går inte.

Jag ska ju räcka till åt
ett barn till och åt mig själv också.

Kom nu! Herman, kom nu.
Lägg av med leksakerna.

Det spelar ingen roll.
Du kommer för sent.

Det här att vara i ett stort svart
hål där man måste be om hjälp...

...det är ett jättestort steg att ta.

-Det räcker nu.
-Jag måste ha min keps!

-Gå mot dörren och leta efter den!
-Skrik inte.

Jag söker inte stödfamilj för att jag
är lat utan för att jag inte orkar.

Jag har förstått att jag måste
för mina barns skull.

Jag är ingen trevlig mamma ibland.

Det finns bra dagar,
fantastiska dagar...

Men det finns förjävliga dagar.
Urusla dagar.

Barnen gråter på väg till skolan,
jag sitter på parkeringen och gråter.

Jag känner ett behov av avlastning,
för nu funkar det inte längre.

Ja. Och 24 år?
Och hon jobbar som avbytare, alltså?

Är det andra barn där?

Med liknande problematik?

Hej, mamma. Jag har pratat med dem
på familjeenheten.

Vi ska träffas till veckan
helt förutsättningslöst och prata-

-och se hur det funkar.
Personkemin är jätteviktig.

Jag är jätteglad, jättestressad
och jätteledsen samtidigt.

Jag är fortfarande ledsen för att jag
inte kan ta hand om dem som jag vill.

Jag har skuldkänslor för att jag inte
orkar och kan ta hand om mina barn.

Och jag vet att teoretiskt sett ska
jag inte känna skam, men det gör jag.

Det är så pass svårt att säga
att man inte räcker till.

Jag tänkte fråga dig en sak.

Vad skulle du tycka om
att få bo hos en annan familj ibland?

-Här har jag det bra så det räcker.
-Det är sant.

Men om du skulle få bo nån natt
hos en annan familj-

-som orkar leka med dig lite mer
och orkar gå på badhuset med dig?

Jag vill åka dit i morgon.

-Igen!
-Nu är det min tur.

Nu är det Hermans tur.

Men är det inte så
att när man har blivit lite äldre-

-har man gått igenom ett par kriser
i sitt liv och överlevt.

När man befinner sig i stormens öga
vet man att man har varit där förut-

-men jag kom ut på andra sidan.

-Det bygger på ditt "track record"?
-Det bygger på statistik.

Det är nåt tröstande i det.

Tredje barnet är på väg in i tonårs-
trots där jag inte är värd nånting.

Från att ha varit världens bästa
mamma till: "Ska du ha den tröjan?"

-Har det börjat?
-Ja, det har börjat.

Häromdagen fick hon mig
att byta kläder.

Jag har tagit mig igenom det två
gånger och överlevt två tonåringar.

-Och de har återvänt.
-Då är det viktigt att räcka till.

Även i de situationerna. Precis.
Så man inte blir helt förkrossad.

Min tonårsrevolt pågår nu.

Jag hade ingen möjlighet att göra det
när mina syskon gjorde det.

Jag har revolterat på senare år.

Men det är ett helt annat program.

Bra självförtroende
men ingen självkänsla överhuvudtaget.

Man tar alldeles för stora risker
och struntar i konsekvenserna.

Om det blev bråk tvekade jag inte för
jag brydde mig inte om pollisen kom.

Det kändes som att det inte
spelade någon roll.

Hej.

Jag kände verkligen
att jag inte dög till skolarbete.

De såg inte att jag ville,
men att det inte gick.

Det var frustration
som byggdes upp under lång tid.

Vissa skär sig i armarna
och andra får knogarna blodiga.

Det är i princip samma sak.

Jag tror att kroppen stänger av
samvetet för att underlätta.

Jag slog mina föräldrar
och mina syskon också.

Då ska vi se... Tar du tuben?

Slangen. Backa. Så, då går vi.

Det är pappa som har drivit framåt.

Hade inte han sett till att jag
fick hjälp att göra bra saker-

-så hade jag bara känt mig dålig.

Nu ska vi hämta tändare.

Det känns skönt att veta att nån vill
en väl och vill få det bra för en.

Funkar den inte? Nu kommer de.

Vart kör de?

Vi ska se om de vänder där.

-Hej!
-Det är pappa.

Oj!

Ska vi se hur pappa hoppar?

Oj!

Oj.

-Vad har du gjort på dagis i dag?
-Lekte.

Har du lekt med Meja?

Nu är livet med Elvira.

Nu kretsar kring oss som familj.

Det är annorlunda mot att vara en
vanlig tonåring men jag är ingen sån-

-för jag har barn och jobb och boende
och allt. Det känns som familjelivet.

Ska vi det?
Pappa ska bara ta av skorna.

-Du får hålla i mig.
-Kom, då.

Man har fått en helhet att fungera.
Förut har man kämpat med sig själv.

Jag mådde aldrig bra som liten.
Det finns inget jag saknar där.

Döda mig inte, men jag känner mig
orolig för hur jag ska få mina barn-

-att känna att de räcker till
och inte känner sig otillräckliga.

Under några dagar räknade jag vilken
sorts kommunikation jag hade med dem-

-och upptäckte till min förskräckelse
att 90 % av kommunikationen var:

"Gör så här, gör inte så där."

Det var
en otroligt tråkig upplevelse.

Om 90% är "Du borde göra så här"
måste de känna sig otillräckliga.

-Då är det nåt som ska ändras.
-Precis.

-Jag gör inte det så mycket som du.
-Jaså?

Min dotter rider och vill tävla.

-Så står man där med ponnymammorna.
-Ponnymammor?

De är som hockeymammor
fast med häst och en dotter.

Jag hör de andra mammorna:
"Räta ryggen! Knip om ordentligt!"

"Ner med hälarna! Tryck på lite."
Jag blir alldeles...så.

Så håller jag inte på. Jag har
bevittnat hur ungarna har gått i väg.

Då har min dotter blivit mer: "Varför
bryr du dig inte om hur det ser ut?

"Jag vill försöka respektera dig
och inte att det ska vara en kamp."

Det har jag varit med om
fast med CP-mammor.

Det är samma sak.

Hockeymammor, ponnymammor och
CP-mammor. Det är olika genrer.

Vad gör de mammorna, då?

Hon ska leva upp till hur man bäst
tar hand om ett barn med en CP-skada.

Som en ponnymamma - ungen ska vinna
alla rosetter. Det blir en livsstil.

Det faller oftast på kvinnans lott
att ta hand om ett CP-skadat barn.

-Kom, så får jag borsta bort sanden.
-Hänger du med till rutschkanan?

Min starkaste drivkraft,
när marken är i gungning...

...det är att ge mina barn trygghet.

Vi behöver gå hem och äta lite mat.

Klockan är snart sex. Nej!

Som ensamstående mamma kanske man har
samhällets ögon på sig lite mer.

Jag har ju dåliga dagar
och jag tappar humöret ibland.

Men jag vet att det går över. Det går
inte att ställa barnen "på vänt"-

-utan jag måste ta hand om dem
oavsett vad som händer.

Det klarar jag.

-Mamma!
-Ja?

Jag kommer.

Hej! Hur är det? Är det bra?
Vad har ni gjort i dag?

Jag drabbades av fibromyalgi strax
efter att min första son föddes.

Sen fick jag min andra son.

När han var nio månader
märkte vi att han har barnreumatism.

Han hade väldigt ont i benet.

När det händer en sån här sak
blir det panik-

-och det handlar bara om
att överleva egentligen.

I dag är ju sjukdomen stabil.

Han har ont ibland,
men han fungerar bra.

Jag bär ständigt med mig
att jag måste hitta en balans.

Det är jättelätt att falla in i
att bara vara förälder.

Jag eller barnen?
Vems behov ska tillfredsställas?

Det är inte alltid
de matchar varandra.

Tillfredsställer jag mina egna behov
så får barnen stå tillbaka.

Men om jag inte gör det så blir jag
inte en lika bra förälder-

-så mina barn tjänar på
att jag tar mig egentid.

Det viktigaste är att vara där.

Jag behöver inte vara perfekt.

Jag kan inte vara perfekt, och kan
inte kräva att barnen är det heller.

Utifrån de förutsättningar jag har
så gör jag det bästa.

Och gör jag mitt bästa
så har jag gjort gott nog.

Jag tror på
att ha en inre dialog med sig själv.

Har jag gjort mitt bästa i dag? Ja,
givet omständigheterna har jag det.

-Då får det vara bra nog.
-En sån dialog har jag varje dag.

Eller varje kväll.

-Hur kom du på att ha den dialogen?
-Jag fick panikångest.

Det är fruktansvärt,
för man tror att man ska dö.

Sen dess
har jag börjat prata med mig själv-

-och gå igenom dagen.

Jag ber aftonbön. Det handlar om
vad jag har gjort i dag.

Vad var jobbigt?
Kunde jag ha gjort annorlunda?

Ofta kommer jag på att jag inte
kunde ha gjort på nåt annat sätt.

Jag tror att man måste lära sig
att vara snäll mot sig själv.

Det är svårt. Ingen är hårdare
mot mig än vad jag själv är.

Det är inte säkert.
Det finns många som...

Textning: Gabriella Eseland
www.broadcasttext.com