Titta

UR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

UR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Om UR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Föreläsningar och samtal från konferensen "Flickor och kvinnor med autism". Inspelat den 29-30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Till första programmet

UR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism : Konsten att fejka arabiskaDela
  1. Mina strategier fungerade inte
    i längden.

  2. Det gick okej
    till och med mellanstadiet.

  3. Har ni hört det förut?

  4. Då smälte jag in ganska väl. Sen kom
    tonåren, puberteten och högstadiet.

  5. Då fungerade ingenting längre.

  6. Tack för förtroendet att få komma
    hit. Det känns hedrande att stå här.

  7. Jag vill så mycket med det här
    så jag är alldeles gasad.

  8. Därför har jag fått ett sugrör.

  9. Det är en dålig kombination att vara
    nervös, torr i munnen och skakig.

  10. Jag bor här i Linköping,
    är journalist i grunden-

  11. -men jobbar nu mer med att föreläsa
    än med journalistik.

  12. Det känns positivt att det finns
    ett sånt sug efter kunskap.

  13. Jag har skrivit boken "Konsten att
    fejka arabiska", som kom förra året.

  14. Jag brukar beskriva den som
    en självbiografisk fackbok om autism.

  15. Den finns till försäljning efteråt,
    och jag ska signera-

  16. -för alla som inte är inlåsta
    eller ska med tåg.

  17. Det är på intet vis
    självklart för mig att stå så här-

  18. -och prata om mig själv
    inför en massa personer.

  19. Ärligt talat är det superläskigt.

  20. Jag förstår allt mer att min historia
    talar för väldigt många fler.

  21. Det har gått igen de här dagarna,
    och jag har förstått det ännu mer.

  22. Jag kan sätta ord
    på sånt många med autism upplever-

  23. -som inte lika många
    har förmåga att förmedla till andra.

  24. Där känner jag ett ansvar
    och en mening.

  25. Jag ser att mina ord behövs.

  26. Så jag gör det ändå,
    fast det är superläskigt.

  27. Jag har glömt att bläddra här,
    men det ger sig.

  28. Jag fick min autismdiagnos
    i april 2012.

  29. Jag skulle fylla 32 då. Jag levde med
    autism i 32 år utan att veta om det.

  30. Det är först nu jag kan se vilken
    kamp det var att balansera så här.

  31. Hur destruktivt det är
    att försöka leva som andra-

  32. -när man saknar
    samma förutsättningar.

  33. Att inte förstå sig själv,
    att inte förstå sig på andra-

  34. -att vara rädd för sånt
    andra tycker om.

  35. Att anstränga sig maximalt och ändå
    misslyckas med sånt andra fixar lätt.

  36. Att alltid känna sig
    som en udda fågel.

  37. Att aldrig känna trygghet och
    tillhörighet i relation till andra.

  38. Och allt detta
    utan att förstå varför.

  39. När jag ser tillbaka
    och läser mina dagböcker...

  40. Jag har skrivit dagbok hela livet.

  41. ...ser jag tydligt dels hur den här
    kampen dränerade mig på energi-

  42. -och hur utmattande det är
    att leva så-

  43. -och dels hur det urholkade min
    självkänsla och ganska ljusa livssyn.

  44. Och framför allt hur jag känt
    ett starkt utanförskap-

  45. -och en väldig ensamhet
    som varit svår att förstå.

  46. Ett tema som hela tiden återkommer
    i dagböckerna.

  47. Samma frågor ställs genom alla
    åldrar, fast med lite olika ord.

  48. Varför hör jag aldrig dit?
    Varför passar jag inte in?

  49. Den stora frågan:
    Vad är det för fel på mig?

  50. Det är extra speciellt för mig
    att stå här i dag, den 30 oktober.

  51. Det är en väldigt speciell dag.

  52. En del kanske kan lista ut varför.

  53. Ni andra
    kommer att få veta det snart.

  54. Men den här balansakten
    hade ett högt pris.

  55. Jag blev sjuk.

  56. Här i tidiga tonåren, -95...
    Jag är född -80, ska jag säga.

  57. ...så hade jag min första kontakt
    med psykiatrin, då med BUP.

  58. När jag väl fick autismdiagnosen,
    2012-

  59. -hade jag haft tät och intensiv
    kontakt med vuxenpsykiatrin.

  60. På den här bilden
    är varje plupp ett år.

  61. De röda plupparna är år jag på
    nåt sätt haft kontakt med psykiatrin.

  62. Jag upplevde inte att jag hörde hemma
    i den här världen.

  63. Jag förstod inte
    hur jag skulle kunna leva mitt liv.

  64. Jag förstod inte varför jag kunde må
    så dåligt när jag hade det så bra.

  65. För jag har haft det väldigt bra.
    Jag har haft en trygg uppväxt-

  66. -stabila hemförhållanden, kärlek...

  67. Det hade liksom inte kunnat
    vara bättre till det yttre.

  68. Andra förklarade det
    med att jag var sjuk.

  69. Men i mina ögon
    låg hela skulden hos mig själv.

  70. Jag upplevde redan som barn
    att jag var annorlunda.

  71. Det var en väldigt diffus känsla.
    Absolut inget jag kunde formulera.

  72. Jag hade kompisar och var aldrig
    utanför i nån egentlig mening.

  73. Men jag kände mig utanför.

  74. Den ekvationen var svår för mig att
    få ihop, särskilt när jag var liten.

  75. Jag hade också en del tvång.
    Jag var fäst vid rutiner.

  76. Det utvecklades till ångest.

  77. Så det fanns såna mönster också,
    redan när jag var ganska liten.

  78. Det första som avvek var när jag
    började på dagis. Jag var ett år.

  79. Personalen noterade att jag drog mig
    undan och inte sökte mig till andra.

  80. Jag lekte för mig själv
    och pulade med mitt.

  81. De tog upp det med mina föräldrar,
    men ingen var särskilt orolig då.

  82. Jag mådde bra, och det såg ut
    som om jag valde avskildheten själv.

  83. När jag började skolan
    upprepades samma mönster.

  84. Det var inte lektionerna
    som var det svåra-

  85. -utan det var rasterna.

  86. Varje gång det ringer ut till rast
    upphör den trygga strukturen-

  87. -förutsägbarheten,
    man vet vad man ska göra.

  88. Och så får man fri tid.
    Man får göra vad man vill.

  89. För mig var det inte självklart
    vad man skulle göra.

  90. Jag skapade ett system för rasterna,
    min egen struktur.

  91. Jag gick varv efter varv runt skolan,
    och det löste många problem.

  92. Dels hade jag
    mitt förutbestämda mönster.

  93. Dels såg det ut som
    att jag var på väg nånstans.

  94. Det ökade mina chanser
    att få vara i fred.

  95. Jag minns tydligt att jag valde det.
    Att jag ville vara ensam-

  96. -och att jag kände att jag behövde
    det, för att återhämta mig.

  97. Ett problem blev det först när nån
    annan beskrev det som ett problem.

  98. Det var min lärare som,
    säkert i all välmening-

  99. -tog upp det under ett klassråd.

  100. Hon sa: "Jag har sett att Lina
    går mycket ensam på rasterna."

  101. Hon hade sett att jag gick själv, och
    ville hjälpa mig in i gemenskapen.

  102. Men det var där jag började förstå
    att jag verkligen var annorlunda.

  103. Att det inte bara var känslan
    som var lite diffus.

  104. Jag har blivit utpekat
    och ifrågasatt, upplevde jag det.

  105. Det var inte hennes intention.

  106. Jag förstod
    att jag måste vara försiktig.

  107. Det räcker inte att vara snäll,
    duktig, lydig, en bra kompis.

  108. Allt det jag försökte vara.

  109. Det gällde också
    att inte avvika för mycket.

  110. Att vara normal, vad nu det är.
    Eller åtminstone verka normal.

  111. Där nånstans började det som jag
    ofta kallar "operation anpassning".

  112. Jag sneglade på hur de andra barnen
    lekte. Hur gör de andra?

  113. Jag tog efter deras beteende,
    deras lek.

  114. Jag såg till att leka som andra barn.
    Framför allt MED andra barn.

  115. Särskilt om det fanns
    nån vuxen i närheten.

  116. När jag ändå behövde gå undan på
    rasterna valde jag plats med omsorg.

  117. Där jag kunde få vara lite osynlig.

  118. Sen har jag fortsatt på den vägen.

  119. Jag har kämpat hela mitt liv för att
    passa in, höra till, vara en del.

  120. Jag har lärt mig hur det ska se ut,
    och format mig efter det.

  121. Jag har lärt mig att dölja-

  122. -det som varit avvikande,
    eller "fel" som jag kallar det-

  123. -och kompenserat genom att satsa
    järnet på sånt jag kunnat behärska-

  124. -genom att anstränga mig
    och jobba väldigt hårt.

  125. Då har det ju landat i
    konkreta prestationer.

  126. Först i skolan,
    och sen i arbetslivet också.

  127. Jag har varit en typisk duktig
    flicka, som jag försöker överge nu-

  128. -men hon är så klängig
    och efterhängsen, så jag vet inte...

  129. Det kanske tar ett tag.

  130. Jag har inte gjort allt det här
    för att passa in i en norm-

  131. -utan för att jag
    har längtat så innerligt-

  132. -efter att få uppleva
    det jag förstått att andra upplever.

  133. Jag saknar ett bra ord för vad det
    är, så jag har inte hittat dit än-

  134. -men det rör sig nånstans i området
    "tillhörighet", "gemenskap"-

  135. -"samhörighet",
    "trygghet tillsammans med andra".

  136. Det finns en dimension av det
    sociala samspelet som jag inte når.

  137. Dit har jag strävat,
    genom att försöka passa in.

  138. På det viset
    har ju jag dolt mina svårigheter-

  139. -oavsiktligt
    eller åtminstone omedvetet.

  140. Det har inte varit
    en uttalad strategi.

  141. Sen tänker jag att min ojämna
    begåvning, som är vanlig vid autism-

  142. -har bidragit till det här. Mina
    starka sidor har bländat omgivningen-

  143. -och har varit det enda
    som folk har sett.

  144. I drömmen som boktiteln anspelar på,
    "Konsten att fejka arabiska"-

  145. -så lyckades jag fejka arabiska
    så bra-

  146. -att jag fick ett toppjobb
    på en marockansk tidning-

  147. -trots att jag inte kan ett ord
    arabiska. Det är rätt bra gjort.

  148. Även i verkligheten har den här för-
    mågan, eller vad man ska kalla det-

  149. -gett mig en hel del fördelar.

  150. Jag har fått respekt, bekräftelse,
    uppskattning.

  151. Som duktig flicka är man åtminstone
    NÅGON. Det har jag kommit långt på.

  152. Men i längden var det ju ohållbart.

  153. Ingen orkar leva så. Ständigt på tå,
    ständigt högpresterande-

  154. -och ständigt med en känsla
    av att vara fel i grund och botten.

  155. Det kostar alldeles,
    alldeles för mycket.

  156. Dessutom kom jag ingenstans.
    Jag lyckades smälta in i mängden-

  157. -men jag hittade inte samhörigheten,
    tillhörigheten som jag sökte.

  158. Snarare gled jag ännu längre ifrån-

  159. -eftersom jag ansträngde mig så hårt
    att jag inte var närvarande.

  160. Jag lyckades fejka arabiska men för-
    stod det aldrig, fast det verkade så-

  161. -och andra utgick från
    att jag förstod.

  162. Mina strategier fungerade inte
    i längden.

  163. Det gick okej till och med
    mellanstadiet. Har ni hört det förut?

  164. Jag smälte in ganska väl. Sen kom
    tonåren, puberteten och högstadiet.

  165. Då fungerade ingenting längre.

  166. Det var så mycket som hände
    och så mycket som förändrades.

  167. Kraven blev högre, toleransen lägre-

  168. -och spelreglerna mer komplexa
    på alla plan, särskilt det sociala.

  169. Lekte gjorde man ju inte längre.

  170. Nu skulle man bara "vara",
    men ingen förklarade hur.

  171. Det skulle vi liksom bara förstå.

  172. Jag är medveten om att tonåren är
    svåra för de flesta, på nåt sätt.

  173. För mig blev de ett koncentrat av
    saker som jag har extra svårt för.

  174. Ovisshet, oförutsägbarhet,
    socialt komplicerat kodspråk-

  175. -underförstådda regler, för att
    inte tala om alla förändringar.

  176. Tonåren är ju förändringar på
    alla plan. Ingenting är beständigt.

  177. Med tanke på hur svårt jag har för
    förändringar, som många med autism-

  178. -så säger det sig själv
    att tonåren inte är en lätt match.

  179. Glappet mellan mig och mina jämnåriga
    blev tydligare och större i tonåren.

  180. Jag förstod att jag inte får
    vara jag. Inte om jag vill höra till.

  181. Passar man inte in
    så blir man övergiven.

  182. Det såg jag i skolan,
    och fick känna på själv också-

  183. -när mina tidigare vänner
    vände mig ryggen.

  184. Efter lite nystande,
    skolsköterskan var inblandad-

  185. -så sa de att jag var omogen
    och ville inte vara med mig längre.

  186. Omogen var jag nog i relation till
    dem, men det var ändå väldigt hårt-

  187. -att få det bekräftat på det sättet.

  188. Så det var för mig som för
    så många andra tjejer med autism-

  189. -att tonåren blev en brytpunkt.

  190. Det var här
    jag började må verkligt dåligt.

  191. I åttan utvecklade jag anorexi.

  192. Jag ser det absolut som en reaktion
    på allt som var och allt som hände-

  193. -och som inte hände.

  194. Det var då jag kom i kontakt
    med psykiatrin för första gången.

  195. Det här innebar att jag missade
    större delen av högstadiet.

  196. Den duktiga flickan
    borde ha varit bekymrad-

  197. -men hon tog nog semester då.

  198. Jag var i hemlighet väldigt lättad
    över att slippa skolan-

  199. -för jag orkade inte hänga med
    i undervisningen eller socialt.

  200. Jag var färdig med att försöka passa
    in och förstå sånt jag inte förstod.

  201. Det hade inte bara med svälten
    att göra. Verkligen inte.

  202. Som för många med autism
    låg sekundära besvär-

  203. -till grund för första vårdkontakten.

  204. Man söker hjälp
    inte för att man misstänker autism-

  205. -utan för depression, ångest,
    ätstörningar i mitt fall, tvång...

  206. Risken då är att man missar
    den underliggande problematiken.

  207. I mitt fall hamnade anorexin i fokus-

  208. -som jag fick vård och behandling
    för, och som vi pratade mycket om.

  209. Anorexin blev också
    den stora förklaringen-

  210. -till det som inte fungerade i mitt
    liv, till många av mina svårigheter.

  211. Även, faktiskt,
    sen jag hade blivit frisk.

  212. Jag själv tänkte att jag kände mig
    så missanpassad och vilse socialt-

  213. -och inte förstod saker
    för att jag hade varit borta.

  214. Jag hade varit borta
    från skolan och kompislivet.

  215. Det kändes främmande, tolkade jag
    och andra, för att jag var ovan-

  216. -och behövde träning
    för att komma tillbaka socialt.

  217. Så jag gav mig den på att träna,
    utan nån större framgång.

  218. Det som hände var
    att jag blev utmattad-

  219. -och ännu mer medveten
    om min oförmåga.

  220. Jag förstod inte
    vad det var jag inte förstod.

  221. Återigen dessa frågor.

  222. I högstadiedagböckerna
    vimlade det av såna frågor.

  223. Jag har skrivit att jag har
    "sociala problem", inom citattecken.

  224. Jag förstod att ingen annan skulle
    kalla det så. Det var min upplevelse.

  225. I skolan fortsatte jag däremot
    ånga på som aldrig förr.

  226. Jag gick ut gymnasiet
    med högsta betyg och fortsatte-

  227. -till vidare studier och jobb.

  228. Jag blev journalist så småningom.

  229. Och det gick bra.
    Det gick jättebra - på ytan.

  230. Men bakom fasaden
    så rådde totalt kaos.

  231. När jag skulle fylla 24...
    Jag skulle fylla 25, förresten.

  232. ...så gick det inte längre.
    Jag totalhavererade.

  233. Det tog bara stopp till slut.

  234. Det kom inte plötsligt,
    för jag hade inte mått bra på länge-

  235. -men en dag gick det inte
    att pressa sig längre.

  236. Jag sjukskrevs för depression,
    började med antidepressiv medicin-

  237. -började i terapi på vårdcentralen
    och hade en jättebra läkare.

  238. Men ändå blev jag sämre
    ganska snabbt.

  239. Efter ett par månader remitterades
    jag till psykiatriska kliniken-

  240. -och blev inlagd på en avdelning där.

  241. Där och då inleddes
    en lång resa inom psykiatrin.

  242. Här är varje plupp en månad, ungefär.

  243. En bekant kallade den här resan
    för en "odyssé" inom psykiatrin.

  244. Det är faktiskt
    ett ganska bra ord.

  245. De här åren var jag
    för det mesta inlagd.

  246. Ibland frivilligt,
    ibland på tvångsvård.

  247. I övrigt var jag patient i öppen-
    vården. Jag hade kontakt hela tiden.

  248. Jag fick olika diagnoser.
    Inte autism.

  249. Det var en rad andra diagnoser, som
    ibland varierade från dag till dag.

  250. Jag testade mängder av mediciner
    av olika slag.

  251. Jag gick i fem sorters terapi.

  252. Jag fick fyra serier med ECT,
    elbehandling-

  253. -och mötte många människor som gjorde
    sitt yttersta för att förstå mig-

  254. -och hjälpa mig.

  255. Ändå blev jag sämre. Ingen blev klok
    på mig, allra minst jag själv.

  256. Det fanns tecken på autism,
    och det noterades.

  257. Det är lätt att säga med facit
    i hand. Jag har ju läst min journal.

  258. Den beskriver i alla fall
    en deprimerad, tillbakadragen-

  259. -känslomässigt svårtillgänglig
    patient-

  260. -med tvång, kontaktsvårigheter,
    ätstörningar-

  261. -ångest och den bristande förmåga
    till mentalisering-

  262. -som är så typisk för autism.

  263. Men mina svårigheter
    tolkades med andra glasögon.

  264. Man landade i andra förklaringar,
    andra diagnoser.

  265. Nu kanske jag är lite cynisk,
    men det kanske var så-

  266. -att man fann det man letade efter-

  267. -och letade efter det man förväntade
    sig hitta hos en patient-

  268. -som var ung, kvinna,
    hade ett självdestruktivt beteende...

  269. ...och en så kallad
    "behandlingsresistent depression".

  270. Autism var inte det första man tänkte
    på, och inte det andra heller.

  271. Men osynligheten vi gärna pratar om
    när det gäller flickor och kvinnor-

  272. -är en sanning med modifikation.

  273. Svårigheterna var inte osynliga
    hos mig, och är sällan det.

  274. Det handlar mycket mer, tror jag-

  275. -om bristande kunskap och vakenhet,
    medvetenhet-

  276. -om flickor och kvinnor med autism-

  277. -vilket vi hört rätt många exempel på
    de här dagarna.

  278. Den manliga normen sitter så hårt.

  279. Vi är inte osynliga.
    Vi blir osedda och förbisedda.

  280. Det är en skillnad.

  281. Värst av allt under de här åren,
    som jag minns det-

  282. -var skulden och skammen.

  283. Oerhörd.

  284. Jag var övertygad om att mina
    svårigheter, min så kallade sjukdom-

  285. -och de uteblivna förbättringarna
    var mitt eget fel.

  286. Att jag tänkte fel, kände fel,
    använde fel strategier.

  287. Att jag var för feg, för vek,
    för känslig, för lat.

  288. Att jag tänkte för mycket.
    Att jag tänkte för lite.

  289. Det blev den enda slutsatsen
    när inget annat hjälpte-

  290. -varken mina ansträngningar
    eller insatser från andras håll.

  291. Jag fick ju massor med hjälp.

  292. Många insatser,
    och ändå gick det inte.

  293. Jag kunde se
    att jag var priviligierad.

  294. Jag hade alla goda resurser man
    ville trycka på och argumentera med.

  295. Och att då vända livet ryggen
    och ge upp...

  296. Att inte förvalta
    allt fint jag ändå hade-

  297. -kändes som ett stort svek.

  298. Oförlåtligt.

  299. Jag visste att mitt lidande
    också drabbade andra.

  300. I min värld blev det:
    "Jag gör andra illa."

  301. Det var också en del av skulden.

  302. Jag hittade en anteckning
    från 2009 i en dagbok:

  303. "Framtid ser de
    i min förlamade famn."

  304. Det var inte bara det att jag hade
    svårigheter jag själv inte förstod-

  305. -utan att andra inte förstod dem
    eller ens såg dem-

  306. -och knappt ens verkade tro mig
    när jag försökte berätta.

  307. I deras ögon
    hade jag framtiden i min famn.

  308. I mina ögon fanns ingen framtid.
    Det var så oerhört svart.

  309. Jag gjorde flera självmordsförsök
    under de här åren.

  310. Jag ville egentligen inte dö. Jag har
    alltid varit väldigt rädd för döden.

  311. Men vanmakten, förtvivlan
    och självhatet, framför allt-

  312. -var så starkt och så svart.

  313. Det kvävde
    minsta tendens till livsgnista.

  314. Döden blev
    den enda rimliga lösningen.

  315. Även när jag försökte se det
    ur mina anhörigas perspektiv-

  316. -så kom jag fram till att det vore
    bättre för alla om jag inte fanns.

  317. Jag fann en logik i det, men jag
    kan inte argumentera för den i dag.

  318. Det var en skev logik som var
    kraftigt färgad av det där svarta.

  319. Jag nämnde att den här dagen
    är extra speciell för mig.

  320. I dag för exakt nio år sen,
    den 30 oktober 2009-

  321. -så fick jag en prognos, eller
    om man ska kalla det för en dom-

  322. -av min dåvarande läkare.

  323. Jag fick inte veta det förrän
    långt senare, vilket kanske var bra.

  324. I telefonmöte med min terapeut
    slog han fast:

  325. "Om två år lever inte Lina."

  326. Två år alltså, max, fick jag.

  327. Sen skulle jag vara död.

  328. Så i dag vet jag inte riktigt
    om jag ska fira eller sörja.

  329. Men jag tänker att jag firar
    i alla fall sju bonusår i dag.

  330. Eftersom jag lever sju år på övertid,
    enligt den prognosen.

  331. Så jag passar på att skåla.

  332. Sen, några år senare, kom vändningen.

  333. Det var 2012. Jag var inlagd
    och satt på min säng på avdelningen.

  334. Jag fick ett samtal på mobilen
    från en bekant till min familj.

  335. En barnpsykiater
    som har känt mig sen jag föddes.

  336. Hon hade sett paralleller mellan mig
    och en annan ung kvinna hon träffat.

  337. Hon ringde inte och sa
    "Jag tror att du har autism"-

  338. -utan hon placerade små nyckelord
    som jag kunde googla på om jag ville.

  339. På nästa permission
    gick jag hem och googlade.

  340. Ett av de här nyckelorden
    eller begreppen var "Svenny Kopp".

  341. Hon är min hjälte.

  342. Jag hittade ett radioprogram
    som då var två år gammalt, från 2010.

  343. Vetandets värld i P1,
    som handlade om-

  344. -hur flickor och kvinnor med autism
    missas av sjukvården-

  345. -och får andra eller inga diagnoser-

  346. -för att kriterierna
    och även den kliniska verksamheten-

  347. -bygger på
    hur det är för pojkar och män.

  348. Jag kan säga att det var
    mitt livs största aha-upplevelse.

  349. Det ledde till att jag fick
    en neuropsykiatrisk utredning-

  350. -och en autismdiagnos.

  351. Diagnosen fick en hel massa
    pusselbitar att falla på plats.

  352. Det häftiga var
    att alla de här brokiga bitarna-

  353. -som såg ut att höra till helt olika
    pussel, hörde till samma pussel.

  354. Det var samma pusselkartong.

  355. Det här är bara några av dem,
    men de kanske mest tydliga.

  356. Läkaren sa "Varför har du inte
    berättat om allt det här förut?"-

  357. -när jag försökte sammanställa mina
    skäl att tro att det var autism.

  358. Svaret är rätt enkelt. Jag hade
    ingen aning om att det hängde ihop.

  359. Om man inte kan nåt om autism
    förstår man kanske inte...

  360. Jag är ljudkänslig. Att det hänger
    ihop med mina sociala svårigheter-

  361. -eller min jättevassa blick
    för detaljer...

  362. Det "mejkar inte sense".

  363. Så för mig förklarade diagnosen
    så mycket.

  364. Men jag märkte att jag inte kunde
    använda den som förklaring-

  365. -i möten med andra.

  366. Om jag säger "Jag har autism"
    så besvarar jag inga frågor alls.

  367. Jag väcker bara ännu fler.

  368. Bilden av autism behöver nyanseras,
    fördjupas, breddas.

  369. Det finns många föreställningar
    om autism - fördomar, stereotyper...

  370. Det behöver jag inte säga till er
    som sitter här, men det står här.

  371. När jag föreläser om autism
    brukar jag alltid betona-

  372. -att autism ser olika ut
    hos olika individer.

  373. Människor med autism
    är lika olika varandra-

  374. -som de utan autism.
    Det är inte så konstigt, egentligen.

  375. Men det behöver ändå upprepas.

  376. Jag kan villigt erkänna att min bild
    av autism, innan allt det här-

  377. -var pinsamt stereotyp.
    Jag hade också fördomar-

  378. -och bestämda uppfattningar
    om vad det innebar att ha autism.

  379. Jag såg framför mig
    barn som saknar språk.

  380. Som inte kan kommunicera alls.
    Som gungar för sig själva i ett hörn.

  381. Vuxna - då var det alltid en man,
    så klart. En kuf.

  382. Socialt väldigt svårtillgänglig.
    Spetsbegåvad inom ett smalt område-

  383. -som hade med astronomi,
    teknik eller data att göra.

  384. Nån som kan
    alla tågtidtabeller utantill.

  385. Väldigt få med autism
    passar in i såna schablonbilder.

  386. Jag avviker rejält,
    och många med mig.

  387. Jag kan inga tågtidtabeller. Det
    tänker jag inte försöka med, heller.

  388. När jag berättar om min diagnos
    blir jag inte säkert tagen på allvar.

  389. Jag möts ofta av, som jag tolkar det,
    nån sorts skepsis-

  390. -invändningar, motfrågor.

  391. "Men du som verkar så normal?"

  392. Alla de här, som jag har kallat
    för "invändningar"-

  393. -har jag mött
    i olika former flera gånger.

  394. Jag är inte ensam om det.

  395. Särskilt om man är tjej med autism
    får man höra det här.

  396. Andra säger det här
    inte som en invändning-

  397. -utan av en genuin önskan att förstå-

  398. -eller av en välvilja, som att säga
    "Du är inte konstigare än nån annan."

  399. Men för mig blir det ändå tröttsamt,
    så klart, men också...

  400. Det är minerad mark. Det är väldigt
    känsligt. Det är obehagligt.

  401. Förmodligen för att det dröjde
    så lång tid innan jag fick diagnos.

  402. Nu när jag har en förklaring
    får ingen ta den ifrån mig-

  403. -genom att säga sånt,
    för då börjar jag själv också vackla.

  404. Stadigare än så står jag liksom inte.

  405. Även från experthåll
    kan man få höra såna här saker.

  406. En kvinna jag träffade
    som har autism och adhd-

  407. -berättade om ett möte
    på Försäkringskassan-

  408. -där handläggaren var förvånad.

  409. Hon ifrågasatte diagnosen-

  410. -för de hade ju ögonkontakt
    hela samtalet.

  411. Det stämde ju inte.

  412. En annan kvinna hade läst min bok-

  413. -och förstod att det var autism
    det handlade om även för henne.

  414. Hon tog upp det med sin terapeut
    på psykiatriska öppenvården.

  415. Alltså ändå specialistvård.

  416. Terapeuten frågade:
    "Tycker du att du kan känna empati?"

  417. Ja, det kunde hon.
    Hon var väldigt empatisk.

  418. "Nej, då så. Då är det lugnt."
    Och så var det uteslutet.

  419. Jag kan raljera över det
    och skratta åt det-

  420. -men det är ju
    egentligen väldigt sorgligt.

  421. Risken är ju att frågan dör där,
    lite grann.

  422. När man samlar mod
    och tar upp det med nån.

  423. Jag var med
    i ett kort tv-inslag i vintras-

  424. -på drygt fyra minuter.

  425. Efter det fick jag ett meddelande
    - ganska långt-

  426. -från en person
    som jobbar med autistiska barn.

  427. Efter att ha sett tv-inslaget
    ifrågasatte hon min diagnos.

  428. Bland annat med några
    av de här punkterna som argument.

  429. Efter att ha sett tv-inslaget på fyra
    minuter. Hon hade inte läst min bok-

  430. -men hon hade minsann många års
    erfarenhet och tyckte sig se saker.

  431. Det är lite läskigt, med tanke på
    att hon har det som arbete.

  432. Men det är inte självklart.
    Allt är inte uppenbart på ytan.

  433. Till exempel
    svårigheterna med socialt samspel.

  434. Det är ett centralt kriterium
    för autism.

  435. Men många kan lära sig
    förstå sociala sammanhang ändå.

  436. Man får ta
    en annan väg till förståelsen.

  437. Jag har hört
    att jag saknar en social autopilot.

  438. Visst är han söt?

  439. Det är en bra bild. De flesta föds
    med den här autopiloten.

  440. De behöver inte anstränga sig för
    att navigera i kontakten med andra.

  441. Ingen kan heller säga hur de gör.

  442. Eftersom det är medfött och omedvetet
    så går det inte.

  443. De känner av situationen och upp-
    fattar de för mig mystiska vibbarna.

  444. Kan nån förklara det för mig? Vibbar?

  445. De förstår budskap
    även om de inte är tydligt uttalade.

  446. Jag gör inte det, men jag uppfattar
    mycket av det som händer ändå-

  447. -genom att vara observant
    på det jag faktiskt kan se och höra-

  448. -och sen analysera det aktivt på
    ett medvetet, intellektuellt plan.

  449. Så när andra känner sig fram
    i kontakten med andra-

  450. -så får jag tänka mig fram.

  451. Jag navigerar manuellt,
    i brist på den här autopiloten.

  452. När andra känner att nån är arg-

  453. -så kan jag märka det
    för att jag har uppfattat tecken-

  454. -som jag lärt mig kan betyda ilska.

  455. Ett högre röstläge, yviga rörelser,
    ett annat tempo.

  456. En läkare blev förvånad över
    att jag märkte att hon var arg.

  457. Jag som var autistisk
    skulle inte märka sånt.

  458. Men det var väldigt svårt att missa.

  459. Hon hade höjt rösten till en nivå
    som blev obehaglig i mina öron-

  460. -och drämt handflatan i bordet
    flera gånger under samtalet.

  461. Att nåt var avvikande var uppenbart.

  462. Min gissning var att hon var arg,
    så jag frågade: "Är du arg?"

  463. Konstigare än så var det inte.

  464. Man kan komma en bra bit
    även utan social autopilot-

  465. -men det finns buggar, begränsningar
    och baksidor-

  466. -med mitt manuella system.

  467. Det allra värsta, för mig
    och - tror jag - de allra flesta-

  468. -är det här energiläckaget.

  469. Jag blir väldigt trött väldigt fort
    tillsammans med andra.

  470. Det är otroligt ansträngande att ha
    huvudet på skaft, tänka, analysera-

  471. -ta in vad som händer,
    uttrycka nåt samtidigt...

  472. En del tycker att jag ska chilla
    eller bara vara.

  473. Då kan jag sitta hemma själv,
    för då är jag inte närvarande-

  474. -förutom rent fysiskt.

  475. Jag kan landa i fel tolkning.

  476. Jag observerar tecknen
    men landar i fel tolkning.

  477. Folk kan ha yviga rörelser och
    vara högljudda utan att vara arga.

  478. Då står jag där och
    har missuppfattat situationen helt.

  479. Dessutom känner jag mig aldrig trygg
    tillsammans med andra.

  480. Jag vet att det händer saker
    som jag inte märker.

  481. Sånt jag märker
    kanske jag inte förstår.

  482. Det är en stor osäkerhetsfaktor-

  483. -att på nåt vis hela tiden
    inte ha koll, liksom-

  484. -och inte heller efteråt veta
    om det gick bra eller dåligt.

  485. Jag kan inte läsa av det,
    om ingen säger nånting.

  486. Den här frågan som kommer nu
    känns lite överflödig-

  487. -efter de här två dagarna.

  488. Men det finns invändningar.
    Spelar diagnosen verkligen nån roll?

  489. Är det inte bara ett påhitt,
    en konstruktion?

  490. Ett tecken på
    ett normativt, intolerant samhälle-

  491. -där ingen får vara annorlunda?

  492. För mig har diagnosen inneburit
    en enorm skillnad.

  493. Det är mycket lättare
    att leva med autism och veta om det-

  494. -än att leva med autism
    utan att veta om det.

  495. Jag kan säga det,
    för jag har testat båda.

  496. Det var inte bara lättnad
    att få diagnosen.

  497. Trots förklaringarna
    och lättnaden i det-

  498. -hade jag samtidigt fått besked
    om en livslång funktionsnedsättning.

  499. Allt som var svårt var förmodligen
    för evigt. Det var inte lättsmält.

  500. Jag hamnade i en kris
    efter några månader.

  501. Det var också en tuff tid.

  502. Men krisen klingade av,
    medan lättnaden dröjde sig kvar.

  503. Om man jämför, då...

  504. Här är den negativa spiralen,
    som jag kallar den.

  505. Det är som att leva
    i en kronisk kris-

  506. -när man inte förstår sig själv
    och andra, och allt går utför.

  507. Felbehandling kan betyda
    att man inte får rätt hjälp.

  508. Bristande förståelse för sig själv,
    och andras förståelse av en.

  509. Fel strategier kommer jag strax till.

  510. Utebliven förbättring, så klart.

  511. Och en minskad livskvalitet...

  512. ...som ju kan vara livshotande.

  513. Om man då jämför den
    med den positiva spiralen.

  514. Jag har skrivit "övergående kris".

  515. Mycket i det här
    handlar om den egna förståelsen.

  516. Att åtminstone inför sig själv förstå
    varför man fungerar som man gör.

  517. Diagnosen fick mig att inse att mina
    förutsättningar inte var som andras.

  518. Det var inte mitt fel
    att saker och ting inte funkade.

  519. Jag har försonats med mig själv.

  520. Den massiva skammen och skulden
    har lättat betydligt.

  521. Det stod för en stor del
    av det som faktiskt gjorde mig sjuk-

  522. -och nästan drev mig in i döden.

  523. Det var skammen och skulden.

  524. Diagnosen
    har förändrat saker konkret.

  525. Jag får hjälp, anpassad utifrån
    var jag faktiskt står.

  526. Jag har fått rätt till insatser
    via LSS. Jag har boendestöd.

  527. En del hjälpmedel, bland annat
    den här fina timstocken.

  528. Just ja, jag fick bonustid.

  529. Enligt den har jag tre minuter kvar,
    men jag har tretton minuter kvar.

  530. Diagnosen blev ju nyckeln
    till den här hjälpen.

  531. Den har också väglett mig
    till en bättre egen taktik.

  532. Förut försökte jag träna
    på saker som var svåra-

  533. -och utsätta mig för det
    som var obehagligt eller tröttande.

  534. Jag har tänkt att svåra saker ska
    bli lättare om jag tränar hårt nog.

  535. Om jag utsätter mig för dem kommer
    jag en dag att kunna leva som andra.

  536. Jag har tvingat mig att umgås, i hopp
    om att jag ska uppskatta det en dag.

  537. Jag har trotsat min olust och ångest
    i hopp om att jag...

  538. I tron att man ska möta sina rädslor.
    Exponering, det är grejen.

  539. Jag har närapå utplånat mig själv i
    mina försök att vara den här sociala-

  540. -flexibla, spontana personen
    som jag absolut inte är.

  541. Som jag aldrig kommer att bli.

  542. Jag har tränat, och när resultaten
    uteblivit har jag klandrat mig själv-

  543. -och konstaterat
    att jag måste träna ännu hårdare.

  544. Snacka om negativ spiral.

  545. Nu har jag mer överseende
    med mig själv.

  546. I stället för att omforma mig själv
    tar jag hänsyn till vad jag behöver-

  547. -mår bra av och inte mår bra av.

  548. Bara att vara medveten om
    vad jag har att förhålla mig till-

  549. -underlättar betydligt.

  550. Där var ju utredningen i sig
    väldigt hjälpsam.

  551. Jag fick hjälp att ringa in
    mina styrkor och svårigheter.

  552. Man måste betona att det inte
    bara räcker med att få en diagnos.

  553. Man behöver hjälp att komma vidare,
    att förstå diagnosen-

  554. -att förstå sig själv i förhållande
    till den, att staka ut riktningar.

  555. Det är inte gjort i en handvändning,
    och man behöver stöd i det.

  556. Där hade jag tur. Mitt i alltihop
    fick jag väldigt bra hjälp med det.

  557. Det brister nog mycket mer i dag
    än vad jag upplevde då.

  558. På ett sätt har jag efter diagnosen
    blivit mer tillbakadragen än innan.

  559. Jag tillåter mig att vara det.
    Jag vet att jag behöver egentiden.

  560. Jag håller inte ihop om jag
    inte avsätter tid för mig själv.

  561. Eftersom det gör
    att jag mår oerhört mycket bättre-

  562. -så upplever många att jag blivit
    mer lättillgänglig och utåtriktad.

  563. Det är intressant.
    En vän till mig som lärde känna mig-

  564. -under de sju svåra åren,
    som jag kallar dem-

  565. -beskrev hur jag förut var
    lite som ett genomskinligt väsen-

  566. -som alla var försiktiga med,
    rädda om och ingen fick grepp om.

  567. Och hur jag sen blivit en levande
    person med konturer och färger.

  568. Det är en jättefin bild.

  569. Jag är en annan Lina, en annan
    version, och mitt liv nu är ett liv.

  570. Om man tänker på att det kunnat sluta
    annorlunda, ganska mycket värre...

  571. Den tanken svindlar lite.

  572. Statistiskt, sannolikhetsmässigt-

  573. -var väl
    den där 30 oktober-prognosen rimlig.

  574. Sannolikheten att överleva
    var inte noll, uppenbarligen-

  575. -men väldigt liten.

  576. Om man tänker i ett större perspektiv
    blir det nästan ogripbart.

  577. Det handlar om så många fler än jag.

  578. Jag har så många medsystrar.
    En och annan bror, också.

  579. Men jag är
    inget extremt undantagsfall.

  580. Det finns många fler, och det har jag
    förstått i responsen på boken.

  581. Många hör av sig och vittnar
    om kusligt lika erfarenheter.

  582. Kvinnor som har haft svårigheter
    hela livet.

  583. Som har sökt hjälp,
    kanske fått hjälp-

  584. -men där man blivit tolkat
    med andra glasögon.

  585. De har fått andra diagnoser,
    annan hjälp eller ingen hjälp alls-

  586. -och hamnat helt fel.

  587. Det här innebär
    ett gigantiskt lidande-

  588. -både för kvinnorna själva
    och för anhöriga, så klart.

  589. Som egentligen är i onödan.

  590. Det bottnar ju inte
    i autismen som sådan-

  591. -utan om det faktum att man
    inte förstår, inte blir förstådd-

  592. -och inte kan leva utifrån
    sina faktiska förutsättningar-

  593. -då man inte ens känner till dem.

  594. Det finns de som inte överlever. Jag
    vet flera som inte har klarat sig.

  595. Så ska man vara lite rak...
    Det gillar jag.

  596. ...så kostar okunskapen liv.

  597. Det kan man bli nedslagen
    och frustrerad över. Det blir jag.

  598. Men däri ligger också en drivkraft-

  599. -att vända frustration till
    motivation. Det går att göra nåt.

  600. Kolla bara alla här. Det finns hopp.

  601. Okunskapen kostar liv,
    men okunskap kan åtgärdas.

  602. Så för att avrunda: Diagnosen i sig
    förändrar absolut ingenting.

  603. Men för mig
    har den förändrat allting.

  604. Som facit kan jag titta
    på de senaste åren, efter diagnos.

  605. Jag mår inte alltid bra. Jag brottas
    fortfarande med ångest och tvivel-

  606. -och därtill
    alla autistiska svårigheter.

  607. Men jag har trappat ner på mediciner.

  608. Jag har inte varit inlagd
    eller sökt akut psykiatrisk hjälp.

  609. Jag har inte varit
    i närheten av att ge upp.

  610. Jag kan arbeta
    och hantera min vardag.

  611. Jag arbetar halvtid och har stöd
    i min vardag, men ändå.

  612. Jag har en gnista
    jag inte minns att jag nånsin haft-

  613. -utom förmodligen när jag var barn.

  614. Och den är skör, men ändå.

  615. Och jag står här och lever. För mig
    är det ett facit så gott som något.

  616. Jag tackar så jättemycket
    för intresset.

  617. Textning: Frida Jorlin
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Konsten att fejka arabiska

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

När journalisten och författaren Lina Liman fick sin autismdiagnos som vuxen hade hon tillbringat sju år som patient inom psykiatrin. Hon hade mött nästan hundra läkare, tvångsvårdats och ordinerats starka mediciner. I självbiografin "Konsten att fejka arabiska" (2017) berättar hon om hur det är att leva med en diagnos så länge utan att veta om den och hur allt kan ändras av rätt stöd. Inspelat den 30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Ämnen:
Samhällskunskap > Individer och gemenskaper > Identitet och livsstil > Personer med funktionsnedsättning
Ämnesord:
Autism, Autismspektrumstörningar, Diagnoser (medicin), Författare, Kvinnor, Neuropsykiatriska diagnoser, Psykiatri
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Flickan ingen ser

Bloggaren och coachen Lotten Grape är mamma till två barn med särskilda behov. Här berättar hon om sina erfarenheter av utredningar och kamp för att hennes dotter skulle få rätt stöd. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Flickor med autism del 1

Flickor med autism är ofta mindre utåtagerande än pojkar och därför svårare att upptäcka. Detta gör att många flickor med autism inte fångas upp i tid och får sin diagnos sent i livet. Svenny Kopp är läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Här berättar hon om hur man kan upptäcka, förstå och stötta flickor med autism. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Flickor med autism del 2

Flickor med autism är vanligen mindre utåtagerande än pojkar och är därför svårare att upptäcka. Detta gör att många flickor med autism inte fångas upp i tid och får sin diagnos sent i livet. Svenny Kopp är läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Här berättar hon om hur man kan upptäcka, förstå och stötta flickor med autism. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Ett A-barns betraktelser

Förr i tiden delade man in barn i "A- och B-barn". Ordkonstnären och författaren Anna Planting-Gyllenbåga var under sin uppväxt var övertygad om att hon tillhörde gruppen "B-barn". Efter att ha fått sin autismdiagnos var det många pusselbitar som föll på plats. Med dikter och anekdoter berättar hon här om livet före och efter diagnosen. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Att ta på sig rätt glasögon

Är det verkligen så stora skillnader mellan flickor och pojkar i förskoleåldern? Gunilla Westman Andersson, specialpedagog och lektor, delar här med sig av sin forskning som fokuserar på flickor. Det finns tecken på autism även hos flickor om man bara vet vad man ska leta efter. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Skillnader i språkförmåga mellan pojkar och flickor med autism

Carmela Miniscalgo, logoped och docent, har följt barns språkutveckling under längre tid. Här redogör hon för sin forskning och berättar om vilka skillnader som finns mellan flickor och pojkars språk. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Omringad av lejon, del 1

Elever med autismspektrumtillstånd känner sig mindre delaktiga i skolan jämfört med sina klasskamrater. För många flickor med autism kan de sociala kraven i skolan vara rent övermäktiga. Specialpedagog Marita Falkmer utgår från forskning och praktisk erfarenhet och berättar här om hur man kan skapa en mer inkluderande skolmiljö. Inspelat den 30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Omringad av lejon, del 2

Elever med autismspektrumtillstånd känner sig mindre delaktiga i skolan jämfört med sina klasskamrater. För många flickor med autism kan de sociala kraven i skolan vara rent övermäktiga. Specialpedagog Marita Falkmer utgår från forskning och praktisk erfarenhet och berättar här om hur man kan skapa en mer inkluderande skolmiljö. Inspelat den 30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Att studera med asperger och ADD

Utåt sett verkade allting gå bra för Sara Bernmark. Hon studerade och verkade ha ett bra socialt liv. Men i verkligheten var det mycket som inte funkade. Till slut blev det för mycket och Sara försökte ta sitt liv. Här berättar hon om hur annorlunda det blev sedan när hon fick sina diagnoser, Aspergers syndrom och ADD, och fick rätt stöd. Inspelat den 30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Vad säger Socialstyrelsen

Det finns stora skillnader i vilket stöd som beviljas flickor och pojkar med autism. Här berättar Karin Flyckt, sakkunnig och samordnare av funktionshinderfrågor på Socialstyrelsen, om undersökningar som myndigheten gjort om jämställdhet och hur de arbetar med frågan. Fokus ligger på just flickor och kvinnor med autism. Inspelat den 30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Flickor och kvinnor med autism

Konsten att fejka arabiska

När journalisten och författaren Lina Liman fick sin autismdiagnos som vuxen hade hon tillbringat sju år som patient inom psykiatrin. Hon hade mött nästan hundra läkare, tvångsvårdats och ordinerats starka mediciner. I självbiografin "Konsten att fejka arabiska" (2017) berättar hon om hur det är att leva med en diagnos så länge utan att veta om den och hur allt kan ändras av rätt stöd. Inspelat den 30 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Visa fler

Mer allmänbildande & samhällskunskap

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta Lagom mycket finsk

Arvet

Samtidigt som sverigefinländarna har blivit medelklass blir det allt svårare att hålla det finska språket levande. För trots nya minoritetslagar är det idag inte helt lätt att få förskole- eller skolundervisning på finska. Bianca och Tiffany Kronlöf funderar över stereotyper och hur man gör finsk humor som inte handlar om sprit eller bastu. Kimmo Tetri som grundat en sverigefinsk teatergrupp tar itu med finskhet och manlighet.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Barnaministeriet dokumentär

Familjehemmet Andersson

Familjen Andersson är en ovanlig familj. Förutom Malenas och Pärs två biologiska barn har de två familjehemsplacerade barn och tre ensamkommande flyktingbarn. Hur är det att vara familjehem och vad tänker barnen? Under 2013 blev 32 600 barn placerade i familjehem, jourhem eller andra omhändertaganden. Idag har den siffran ökat kraftigt, men det finns ingen säker statistik att tillgå. Det man vet är att det råder stor brist på familjehem och kommunerna letar med ljus och lykta efter fler familjer som vill öppna sin dörr för utsatta barn och ungdomar.