Det låter så självklart,
det som FN slog fast-

-när Barnkonventionen antogs 1989.

Att ett barn är en individ
med egna rättigheter.

Inte nåns ägodel som bara går
och väntar på att fylla vuxen.

Sen 1990 har konventionens
54 artiklar varit bindande i Sverige-

-med rättigheter
som gäller alla barn.

Inte bara det friska
eller svenskfödda barnet-

-eller det smidiga barnet
eller det lilla barnet.

Kanske var det där
polletten inte trillade ner-

-i kombination med att en konvention
inte togs på samma allvar som en lag.

Men från och med januari 2020
är Barnkonventionen även svensk lag.

Nu är det upp till oss att förstå
dess innebörd och leva upp till den.

Jag ska läsa
en artikel ur Barnkonventionen.

Artikel 12. "Konventionsstaterna
ska tillförsäkra"-

-"det barn som är i stånd
att bilda egna åsikter"-

-"rätten att fritt uttrycka dessa
i alla frågor som rör barnet."

"Åsikterna ska tillmätas betydelse
i förhållande till ålder och mognad."

"För detta ändamål ska barnet
i alla förfaranden som rör barnet"-

-"särskilt beredas möjlighet
att höras"-

-"direkt, genom en företrädare
eller ett lämpligt organ"-

-"och på ett sätt som är förenligt
med nationella procedurregler."

Det är lite jobbigt, för den här
rättigheten fick jag reda på-

-efter att mina föräldrar
var i domstol.

Uppgiften jag fick var att jag inte
fick närvara eller säga min åsikt-

-under domstolen, för att det inte
var lämpligt. För att jag var barn.

Men det handlade om mig
och var jag skulle bo.

Ändå fick jag inte säga
vad jag ville.

Ändå var det mina föräldrar
som hade advokater och inte jag.

Det var mina föräldrar som skulle
säga sina åsikter, och inte jag.

Men det handlade om mig.
Men jag blev aldrig hörd.

Det jag har märkt är
att nu när jag har blivit äldre-

-så har typ soc börjat lyssna...

...och göra lite som jag säger, typ.
Eller föreslår.

Men när jag var liten, så... Nej.

Ska man då behöva vänta tills man är
18 år tills de ska börja lyssna?

Jag satt i en soffa
och kunde inte sitta still-

-innan vi gick in till själva rummet.

Det var stora fönster
med röd metall runtom.

Det var ett höghus mitt emot
och poliser och polisbilar utanför.

Jag satt och väntade och frågade
mamma: "Vad sitter vi här för?"

Jag kände mig inte bra.
Sen gick vi in.

Sen frågade polisen mig
en massa frågor framför kameran.

Frågor som jag inte svarade på.

Förövaren hotade med att döda
min mamma. Jag fick inte berätta.

Ifall jag berättade så skulle hon dö.

Jag kunde inte sitta still.

Jag var väldigt liten, fast jag var
stor på nåt sätt p.g.a. övergreppen.

Jag reagerade på ett sätt
som var lite obehagligt, kanske.

När jag tänker tillbaka på när jag
var liten och polisen ställde frågor-

-var det omöjligt att svara på dem.

Jag behövde vara
på den goda sidan utav förövaren.

Jag behövde stå på hans sida
för att slippa bli utsatt ännu mer.

Som barn förstår man inte skillnaden
mellan polis och förövare.

Folk vill bara veta saker
som jag inte får berätta.

Då kommer nånting att hända.

Jag har tänkt mycket på hur polisen
skulle kunna ha gjort det bättre.

Ifall nån hade pratat med mig
som en dagisfröken gör-

-när ett barn slår sig...
Bryr sig om...

En mamma som tar hand om sin dotter
när den gråter.

Ifall de hade visat
att de ville förstå och lyssna-

-hade jag nog kunnat öppna upp mer.

Det var en pressad situation
när man sitter med en polisman-

-och så ska man prata om saker.

Han blev trodd-

-medan jag inte ens vågade prata
för att mamma skulle dö.

Mamma som kämpade och kämpade
kunde inte göra nånting mer.

För det fanns inga bevis.
Hela mitt liv har påverkats-

-p.g.a. nånting som en människa
gjorde mot mig när jag var barn.

Jag kan fortfarande inte
kolla folk i ögonen. Det är hemskt.

Jag hatar myndigheterna.
Jag hatar att de inte gör nånting.

Jag hatar att så många barn far illa
och ändå händer ingenting.

Jag hatar domstolar och nämndemän
som nickar till under rättegångar.

Jag hatar regeringen för att de inte
har gjort nånting på alla dessa år.

Jag litar inte på dem.

Det gör jag inte. För barnen
blir inte lyssnade på, så hallå...!

Jag blir så ledsen.
Jag blir faktiskt väldigt ledsen.

-Vad tänker du om hennes historia?
-Det är djupt sorgligt, förstås...

...att höra
hennes personliga situation-

-och vilka konsekvenser det här
har fått för henne under livet.

Och jag hoppas ju bara att det
kan finnas nåt sätt för henne-

-att kunna komma vidare ändå.

Samtidigt sätter det ljuset på
hur viktigt det är-

-när rättsväsendet får
de här anmälningarna-

-att man då har en professionalitet
i hur man lyssnar på barnen-

-vilka frågor man ställer till barnen
och hur man går vidare.

Situationen är svår för utredaren
om man inte vill svara på frågor.

Men då måste man
försöka hitta annan bevisning-

-för att fälla gärningsmannen.

Vi har gått in med utbildnings-
insatser till rättsväsendet.

Vi har också startat ett stort antal
Barnahus, 35 stycken i landet-

-som är specialinriktade på-

-att ta hand om de här svåra förhören
och utredningarna.

Jag skulle säga att barn...

Att barns berättelse ställs mot
en vuxens berättelse är orättvist.

Vuxna har förmågan att berätta
på ett sätt som vi önskar, vi vuxna.

Det ska vara en sammanhängande
berättelse, innehålla detaljer o.s.v.

Det kan ju vuxna...
För det mesta så klarar de av det.

Men det kan inte alltid barn.
Då får det ännu mindre tyngd i en...

Under en rättegång. I domstolen.

Ja.

De barn som vi förhör... Vi försöker
hålla ett öppet förhållningssätt.

Inte styra barnets utsaga.
Det brukar leda till-

-att vi inte säger så mycket
om varför barnet kom hit.

Därför kan man sitta med ett barn
som inte vet varför vi hämtade det.

Jag får inte säga så mycket om det.
Det blir en otydlighet.

Det gör det lurigt ibland för barnet
att komma till tals.

Därför att det faktiskt inte vet
vad det är som det ska uttala sig om.

Jag fick min röst hörd
på sätt och vis.

Jag fick ju berätta för dem i så fall
om det var nåt.

Men jag skulle vilja att jag kunde
kanske prata med nån annan som...

Ja... Som jag inte var tvungen
att berätta allt för.

För på förhören blev det:
"Du ska verkligen berätta allt."

Börjar du berätta nånting,
kommer de bara att ställa mer frågor.

Att bära på en hemlighet är jobbigt.

En så stor hemlighet som var svår.
Det blev som en fel vana.

Jag hade en bästa kompis.
Hemma hos henne hände det lite saker.

Han sa att jag inte skulle berätta
för nån. Jag var liten-

-men jag fattade att nåt var fel.

För ett år sen blev det en massa
polisförhör för att utreda det här.

När jag skulle till förhöret
var det jobbigt.

Jag fick aldrig riktigt reda på
att jag skulle åka till polisförhör.

Då började hon ställa
en massa frågor.

Hur det såg ut där
och vad som hade hänt.

Jag ville inte säga nånting.
Jag sa att inget hade hänt.

Jag ljög ihop allt. Det var
som om jag var rädd för att berätta.

Det var jobbigt. Jag kunde inte säga
nånting, för jag var så ledsen.

Och så fick soc avbryta det, för
jag var för ledsen för att berätta.

Vi fick ett brev hem.

Mamma öppnade det, och så
fick jag reda på vad det blev.

Först blev han friad. Domen blev
ingenting. Han blev bara friad.

Då var det nån som överklagade. Sen
fick vi reda på att han blev dömd.

Han fick nio års fängelse, typ.

Efter domen skulle jag få träffa
en massa att prata med och så där.

Massor med saker. För att jag skulle
må bra. Men det fick jag ju inte.

-Och du vill verkligen ha hjälp.
-Ja.

Och jag vill att du ska få hjälp.

För jag är rädd
att inte jag ska kunna hjälpa dig.

-Du kan inte hjälpa så mycket.
-Bara finnas där för dig.

Ja.

Jag har sökt
att jag ska få prata med nån.

Men jag tror att det var BUP
som tackade nej två gånger.

De tyckte att det inte behövdes
för mig. Vad ska krävas i så fall?

Det blir ju jättejobbigt för mig.

Vad tänker du om det du har hört?

Att höra henne säga
"jag skulle få hjälp sen"...

"Bara domen var klar,
skulle jag få hjälp."

Att berättelsen slutar med att hon
inte har fått hjälp är oförsvarligt.

Vi är ett världens rikaste länder.
Har vi inte bättre kapacitet än så-

-att hjälpa de människor-

-som tidigt i livet har oturen
att hamna i svårigheter-

-då är det... Det är oförsvarligt.
Så ska det inte vara.

Den här artikeln
betyder väldigt mycket för mig.

Det är så himla viktigt att sätta
barns röster i främsta rummet-

-där det handlar om
just barns situation.

Det är ofta där den här grejen
misslyckas.

Vuxna måste bli bättre på
att ta den här artikeln på allvar.

Jag började på gymnasiet
och märkte direkt-

-att det inte kändes som en skola
för människor som...

...kanske inte passar in i mallen
så bra.

Jag tänkte mycket på: "Ska jag
byta skola eller stanna kvar?"

Men jag stannade kvar
och hade inställningen:

"Om jag går kvar här, kan jag försöka
förändra skolan till nåt bättre."

Jag hittade elevrådet, kom in där
och mötte elever som ville som jag.

På första elevrådsmötet
var vi flera stycken. Vi kände:

"Shit, vilken powergrupp!"
Allting kändes skitbra.

Vi började ta fram förslag
redan första mötet.

Alla tänkte lika.
Det var samma problem överallt.

Så försökte vi få kontakt med
ledningen och andra vuxna på skolan.

Det var väl där problemet började.

Eller det blev mycket bromsklossar,
om man säger så.

Vi tog upp att på den här skolan
kan inte hbtq-personer komma ut.

Då kan de bli stenkastade, typ.

På den här skolan
kan man inte säga sina egna åsikter-

-utan att det ska bli stora tumult.

Lektionerna går inte ut på
att fokusera på eleverna.

Det går ut på att det ska vara
så enkelt som möjligt för lärarna.

När vi började diskutera det här, var
det som om de tryckte tillbaka oss.

"Nej, lilla gumman.
Så där ska du inte göra."

Det kändes som om vi alltid var
sämst och minst i rummet.

Så till slut gick vi
till kommunpolitikerna-

-och sa hur situationen såg ut-

-och att vi känner oss
extremt osynliggjorda och maktlösa.

Politikerna sa att de skulle
ta tag i det och säga till ledningen.

Men ingenting hände där heller.

Sen gick vi ut med en debattartikel
i vår lokaltidning-

-där vi berättade
hur unga och barn känner i stan.

Att vi behöver lyftas
och få mer makt.

Men inget hände riktigt
efter det heller.

Så till slut...
Elevrådet lade väl typ ner-

-när vi märkte att elevdemokratin
inte funkar. Det är bara på låtsas.

Det är ett praktiskt exempel på
hur det går till hela tiden-

-när det gäller unga och barn
som vill förändra i en vuxen värld.

Det går oftast inte.

Elevdemokratin
som folk pratar så fint om...

...den finns inte...över huvud taget.

Inte på den här skolan, i alla fall.

Vad tänker du
om det du har hört precis?

Jag blir så klart ledsen. Så vill jag
ju inte att man ska uppleva det.

Jag...
Jag delar ju inte riktigt bilden.

Det är också min spontana känsla.
Sen så kan jag...

Jag kan ju... Jag känner till vissa
av de här situationerna som upplevs.

T.ex. när vi inte alla kan vara
samlade från en stor ledningsgrupp-

-och när man kan uppleva
att man inte har nåt inflytande-

-som det här med barns och ungdomars
verkliga inflytande i en vuxen värld.

Jag har all respekt
för den upplevelsen.

För så kan det nog väldigt ofta
kännas och upplevas.

Det är... Det är viktigt-

-att ha den här dialogen
tillsammans med mina elever.

Mina slutanvändare
av den här verksamheten.

Och försöka skaffa mig
en bra uppfattning om vad de tycker.

Vi försöker mäta så bra vi kan-

-hur det står till med trygghet,
delaktighet-

-och möjligheter till inflytande.

Vi mäter det varje år
och försöker följa utvecklingen-

-i vad vi får för resultat
när de fyller i vår elevenkät.

Trots att Barnkonventionen gäller i
Sverige sen Sverige skrev under den-

-missar vi att lyssna på barn.

Alla beslut som rör barn blir bättre-

-om barnen har varit involverade
från början och blivit lyssnade på.

Det är så banalt som att tänka på
att barn är människor.

Jag känner att jag
inte fick rättighet att uttrycka mig-

-på det vis som jag skulle vilja:
Som en kille så mycket som jag kan.

Jag känner att vuxna väldigt ofta
inte respekterar den åsikten-

-bara för att jag är yngre
än vad de är.

Kön är en fråga som berör barnet
om de känner att de är ett annat kön.

Ja...
Nej, jag vet inte vad jag ska säga.

De har inte alls sett mig.

Efter den första intervjun
har de glömt mig.

Eftersom de inte har träffat mig
sen den första intervjun.

Det var första intervjun och mötet
när de sa att jag skulle utvisas.

Efter två möten har de redan bestämt
att de ska utvisa mig.

Utan att fråga nånting.

För det första: Man måste veta
att man ska lyssna på barn.

Jag tror att många beslutsfattare
inte tar in barns åsikter.

I alla förhandlingar och beslut
som rör barn ska man höra barn.

Det sker inte. Det andra är att det
barn säger ska tillmätas betydelse.

Där tror jag att även om man lyssnar
på barn är jag inte övertygad om...

I många fall tillmäter man inte det
som barnet har sagt nån betydelse-

-i underlaget
och i det kommande beslutet.

Man måste hitta modeller
för hur man pratar med barn.

Det går inte att ställa frågor till
barn på samma sätt som till vuxna.

Det är en speciell kompetens
att prata med barn-

-lyssna på barn
och förstå vad de säger.

Så det är mycket kring frågan om
delaktighet som man måste tänka på.

Att saker sker på ett bra sätt
så att barn också är informerade-

-så att de själva förstår hela
situationen och vad det handlar om.

Textning: Jussi Walles
www.btistudios.com