Det låter så självklart-

-det som FN slog fast
när barnkonventionen antogs 1989.

Att ett barn
är en individ med egna rättigheter-

-inte någons ägodel som bara
går och väntar på att fylla vuxen.

Sen 1990 har konventionens
54 artiklar varit bindande i Sverige-

-med rättigheter för alla barn.

Inte bara det friska
eller det svenskfödda barnet-

-eller det smidiga
eller lilla barnet.

Kanske var det där
polletten inte trillade ner-

-samt att folk inte tog en konvention
på samma allvar som en lag.

Men från och med januari 2020
är barnkonventionen även svensk lag.

Nu är det upp till oss att förstå
dess innebörd och leva upp till den.

Jag ska läsa artikel 2
ur barnkonventionen för dig.

"Konventionsstaterna ska respektera
och tillförsäkra varje barn"-

-"/.../ de rättigheter
som anges i denna konvention"-

-"utan åtskillnad av nåt slag"-

-"oavsett barnets eller dess
förälders eller vårdnadshavares ras"-

-"hudfärg, kön, språk, religion,
politisk eller annan åskådning"-

-"nationella,
etniska eller sociala ursprung."

"Alla barn är lika mycket värda
och har samma rättigheter."

"Ingen får diskrimineras."

Ja... Alla barn måste ha rättigheter.

Men just nu är det inte så.

Jag har aldrig varit
som ett svenskt barn.

Andra kanske bara tänker att...

De kanske bara går i skolan och bara
tänker på skolan och framtiden.

Men jag har mycket att tänka på.

Om jag blir utvisad
- vad ska jag göra?

Om jag ska till Frankrike, vad ska
jag göra? Eller om polisen tar mig?

Det är inte bara en grej att tänka
på. Det är mycket att tänka på.

Jag minns när du kom.

Det hade varit nån incident då.

Du var jätteledsen-

-men vågade inte visa
att du var ledsen.

Det var inte förrän jag
kramade om dig-

-och berättade att fast
man är kille och 14 år-

-så får man faktiskt gråta.

Och då grät vi båda två.

-Du svimmade två gånger i mina armar.
-Jag kommer ihåg.

Det är fruktansvärt att du ska behöva
känna så. Du är ju bara ett barn.

-Men du vet att vi älskar dig.
-Ja.

Och att vi ställer upp för dig
så mycket vi bara kan.

-Ni försöker göra det bästa.
-Alltid. Det vet du.

Och att du kan höra av dig när du
vill, även om det är mitt i natten.

-Tack.
-Vi har en plan, vad som än händer.

Det kommer att bli bra.
Jag älskar dig.

Jag har ett utvisningsbeslut-

-och Emma har skickat in ett yttrande
där hon yrkar på i första hand...

Hon skrev "1, 2, 3". I första hand
var det permanent uppehållstillstånd.

Och i andra hand, om de inte vill
ge dig permanent uppehållstillstånd-

-då ska du få en egen prövning.

Vi kan inte göra nåt.

Vi kan bara vänta och lida.

Och ha ont i magen varenda dag.

Intervjun var en halvtimme.
De frågade inte: "Varför kom du hit?"

"Vad hände i Afghanistan?"

De bara frågade två-tre frågor
och sen var intervjun klar.

Det tycker jag är lite otäckt.
Man har inte lyssnat på Ramesh.

Han har inte fått berätta vad han
känner och vad han har varit med om.

Den första intervjun
är allt han fått.

Sen gick hans pappa under jorden och
han har inte fått nån egen prövning.

Ingen har frågat hur han mår-

-eller hur han ställer sig till att
bli utvisad eller vad som har hänt.

De ifrågasätter att han inte berättat
hur situationen med pappan har varit-

-men det är som Ramesh säger:
"Hur ska jag våga berätta det"-

-"om jag ska tillbaka med min pappa
sen? Vad händer med mig då?"

Jag är hela tiden rädd. När kommer
polisen och tar mig? Det är överallt.

Hemma är jag också rädd.
Och de kan ta mig från skolan.

Överallt. Jag är aldrig lugn.

Jag är rädd
att de kommer när som helst.

De vet var jag bor,
vilken skola jag går i...

Polisen och Migrationsverket
vet allt. Man kan aldrig vara lugn.

Jag är nervös varje dag
att polisen ska knacka på dörren.

-Det blir en oro.
-Ja.

Vi har ju vårt kodord
som jag ska ropa till dig då-

-och du vet vart du ska och vilken
väg du ska springa i skogen.

Hela tiden vara redo. De jobbiga är
att man kanske inte får ett avslut.

Att jag bara ska ropa det här ordet
och sen ska du bara försvinna.

Man måste vänta och vänta.

Jag har blivit trött på
att vänta så mycket.

Ibland tänker jag att jag inte orkar
längre. Jag undrar varför jag lever.

För ingenting. Det har gått fyra år.
Jag vet inte vad det ska bli.

Får jag stanna i Sverige eller inte?

Vad tänker du?

Jag tänker att det var
ett oerhört starkt inslag och att...

Det är grundläggande rättigheter som
han ger uttryck för att han vill ha.

Och egentligen har han rätt till allt
om man tittar på det utifrån.

I barnkonventionen och lagstiftningen
är det sånt man har rätt till.

Barn har rätt att bli lyssnade på
när man ska fatta beslut som rör dem.

Det här är verkligen ett beslut som
påverkar dem, men de blir inte hörda.

Nej, det är det vi jurister
kallar "normkonflikt".

Utlänningslagens bestämmelser
krockar med barnkonventionen.

I lagstiftningen säger man att barn
ska höras om det inte är olämpligt.

Det är inte en allmän rättighet för
barn att alltid höras i asylärenden.

Sen har vi som sagt
vårdnadshavarens starka rättigheter.

De kan säga nej, och då gör
Migrationsverket på olika sätt.

Migrationsverket har ingen vägledning
just kring barns egna asylskäl.

För det första...
Ett barn som är 14 år-

-har absolut en egen asylutredning.

Det kanske handlade mer om asylskälen
som bedömningen grundades på.

En utmaning när barnkonventionen
blir lag är att myndigheter-

-och de olika offentliga organen-

-har en samsyn kring vad det betyder
och hur man jobbar för barnets bästa-

-i den situation barnet befinner dig.

Sen finns det hinder, som sekretess-
bestämmelser mellan myndigheter...

...för att bevara
den sökandes integritet.

Det finns en hel del hinder-

-som bland kan motverka att man gör
saker i barnets bästa intresse.

Där behöver vi
bli mycket bättre framöver.

"Alla barn är lika mycket värda
och har samma rättigheter."

"Ingen får diskrimineras."
Vad tänker du om det?

Den artikeln är en av konventionens
grundläggande principer.

Den ska alltid finnas med-

-när frågor som rör barn
ska utredas eller diskuteras.

Utmaningar gällande diskriminering av
barn är att dela in dem i kategorier-

-och inte se att alla har rättigheter
och att ingen ska diskrimineras.

Oavsett om du har uppehållstillstånd,
är svensk eller är här tillfälligt.

Det första som jag reagerar på
är det att alla är lika mycket värda.

Samhället sätter inte samma värde
på mitt barn som på ett friskt barn.

Man sätter henne i ett fack
och tänker att hon förstår ändå inte.

Man ser bara henne som ett skal.

Det är vår dotter som känner och vill
vara med om saker, precis som andra.

Hon har en annan känsla än andra.

Hon kan inte prata och inte gå
och är annorlunda mot andra-

-men det finns nåt annat hos henne
som är på ett djupare plan.

Hon läser av folk
som ingen annan gör som jag känner.

Man ser hennes ögonspel
när hon träffar nån ny.

Hon är jättefin.
Hon ger oss jättemycket.

Elin är åtta. Hon har utvecklings-
störning, epilepsi, synnedsättning.

Hon har inget talat språk.

Hon har behov av ständig tillsyn.

Alla grundläggande behov
behöver hon hjälp med.

Augusti 2017
var Elin sex och ett halvt.

Då kände vi att hennes hjälpbehov
hade ökat sen vi gjorde vår ansökan.

Vi träffade då den första
inhyrda handläggaren av fyra-

-om jag inte minns fel.

Och man minskade på hennes assistans
i stället för att öka den.

Det gjorde oss chockade att man drog
ner timmar i stället för att öka dem.

Man tar risker med hennes liv som man
inte skulle göra med ett friskt barn.

Man får inte aktiv tillsyn om man
inte är till skada för någon annan.

Elin är en risk för sig själv,
men det bryr man sig inte om.

Bara hon inte
är till risk för nån annan.

Jag tycker inte
att man ser hennes värde.

Vi tar en hel grupp i samhället
och stoppar undan dem i en låda.

De ska förvaras på hem.
Vi ska inte få vara en familj längre.

Behöver vi avlastning så ska Elin
vara på ett boende. Aldrig.

Elin ska bo här. Hon är lika älskad
som vår andra flicka-

-oavsett hennes förutsättningar och
handikapp. Jag släpper henne aldrig.

Alla barn är lika mycket värda men
det sitter en prislapp på mycket-

-som barn med funktionsnedsättning
behöver, och det vet de ofta om.

Även små barn känner till
att de är dyra, helt enkelt-

-och inte minst då det har blivit
svårare att få personlig assistans-

-men även andra insatser man behöver.

Barnen, föräldrarna och familjerna
känner av det här väldigt starkt.

Alla barn är lika mycket värda
på papperet, men inte i verkligheten.

Man ska kunna vara barn, leka,
utvecklas och vara med kompisar.

Ens föräldrar ska kunna jobba och
allt det familjer har i sin vardag.

Det är inte lika självklart när
barnet har en funktionsnedsättning.

Det är självklart en bra artikel, men
jag har inte fått den behandlingen-

-som kanske utlovats.

Jag har blivit diskriminerad då mitt
kön inte matchar det jag föddes som.

Både i skolan och av vänner
och av folk på gatan-

-har jag fått kommentarer
angående mitt kön som...

...inte stämmer med artikeln. Man ska
inte diskrimineras på grund av kön.

Jag har diskriminerats
för att jag är trans.

Alla barn har inte samma rättigheter
oavsett ras, religion eller så.

Jag vet att om jag blir förföljd på
gatan är de saker som kommer upp:

Är han islamofob? Rasist? Förstår du?

Jag har så mycket att tänka på.
Jag måste kolla över axeln-

-när jag sitter på tåg, buss, på väg
hem från skolan, till skolan...

Det är inte de rättigheter som sägs.

Vi är från ett socioekonomiskt utsatt
område som pekas ut som riskområde.

Vissa vuxna tycker att vi
är de som inte borde vara där vi är.

Ofta lägger de in "invandrare".
Det är ingen svensk ungdom.

Det är alltid nån fördom som följer
med. Det är "vi" och "dom".

Det skapar segregation i samhället-

-och gör att många ungdomar
i vårt område tappar tron på-

-att de har samma rättigheter.

Det är nåt jag har växt upp med. Min
ensamstående mamma har alltid sagt-

-att när andra barn går ska jag
springa. För jag ligger alltid efter.

Jag har lärt mig att springa
när andra går. Jag pluggar extra.

Bara för att visa för läraren att jag
brinner för det och vill ha betyg-

-så att han inte tror...
"Vad ska jag med utbildningen till?"

Jag har normaliserat det. Det är
ingen grej längre. Det är normalt.

Min lillebror frågar om det
är skillnad på honom och andra.

Nån har sagt n-ordet,
nån har sagt "gå härifrån, svarting".

Det ska inte behöva hända. Min bror
ska kunna leka utan att nån säger så-

-eller
"din mamma lever på min skatt".

Vi har en stark, ensamstående mamma
som har gjort allt hon kan.

Det ger en sån ångest i så ung ålder.

Det ska inte finnas sånt i barndomen.

Det ska vara självklart-

-oavsett om min lillebror kommer från
Tjärna ängar eller Skräddarbacken.

Det ska vara samma förutsättningar i
skolbänken eller när man söker jobb-

-och samma förutsättningar
när man leker ute. Båda är barn.

Vad är din reflektion?

Jag tänker
att det är väldigt ledsamt-

-att vi har barn i Sverige i dag
som tror att de inte har samma värde-

-och brist på framtidstro.

Som inte tror att de har
samma möjligheter som andra, och...

...så ska inget barn behöva känna.

Ingen barn ska sakna framtidstro-

-eller tro att hon eller han
har ett annat värde än andra barn.

Det här att man har samma rättigheter
och lika värde är bara skitsnack.

Det är bara ett sätt för politiker-

-att få människor att tro att de
gör nånting för oss. Förstår du?

För mig är det bara bullshit.

De vill få in det i lagen för att det
ska se ut som om Sverige bryr sig.

De agerar inte på det.
Det är bara nånting de matar oss med-

-för att vi ska känna
att alla barn är lika mycket värda.

Men det är inte så.

Vad tänker du om det du har hört?

Ja, det är både hopp och förtvivlan.

Det är brutalt att det ska behöva
vara så. Att vi ska sitta här alls-

-och höra på en sån reflektion,
en sån berättelse om Sverige i dag.

Och det är ju på ett sätt en tragedi,
om man börjar i den ordningen-

-att barn och unga
som växer upp i Sverige i dag-

-som är en del av samhället
och har rättigheter...

Bara för att man är den man är eller
bor där man bor måste man kämpa-

-för att de rättigheter man redan har
ska finnas på riktigt.

Som om man inte tillhörde samhället
man faktiskt tillhör. Det är sjukt.

Självklart är alla barn lika mycket
värda. Det är en mänsklig rättighet.

Den är inte förhandlingsbar.

Det är en rättighet de har,
nånting vi måste leva upp till.

Ett tips: sätt barnet i centrum.

Här har vi det individuella barnet.
Vad behövs för goda uppväxtvillkor?

För att få trygghet och skydd?

Sätter man barnet i centrum
är det egentligen ganska lätt.

Men det handlar om viljan att sätta
in de insatser som behövs hela vägen.

Textning: Gabriella Eseland
www.btistudios.com