Att vakna till som vuxen och känna
att det behövs för att få komma in-

-för att förstå hur ungen har det,
men också för att vi ska nå varandra.

Ni får först kort presentera er-

-och var ni jobbar och vad ni gör.

Malin.

Jag är barnpsykolog och forskare.

Jag är här som barnpsykolog,
för jag forskar inte på klimatoro.

Jag forskar på oro hos barn, men där
vet vi inte vad den handlar om.

Det är oro generellt.

Det här intresserar mig
eftersom mitt jobb dels handlar om-

-att diskutera barnpsykologi
i relation till olika frågor-

-vid sidan av att behandla.

Det som är...

Jag kan inte tänka mig
nåt mer aktuellt än den här frågan.

-Varsågod.
-Jag heter Helene Grantz.

Jag jobbar för Världsnaturfonden -
WWF.

WWF jobbar mycket med att ta fram
utbildningsmaterial för skolor-

-anordna kompetensutveckling
för lärare-

-och stödja kommuner,
arbetslag och så med de här frågorna.

Huvudspåren för WWF:s arbete-

-handlar om biologisk mångfald
och ekologiska fotavtryck.

Utbildning är en del
i att kommunicera de här frågorna.

Tack så mycket.

Jag har förberett lite frågor
som vi har gått igenom-

-men räck upp handen så vinkar
min kollega Katarina lite till mig-

-om jag inte ser det direkt.

Om ni har nån fråga
så får ni gärna ställa den.

Jag börjar med dig, Malin.

Klimatångest har ju liksom
blivit ett ord som vi ser överallt-

-i tidningar och media.

Om vi skulle prata lite
om vad det är, kanske.

Jag tror att vi ofta tänker att
det här är nåt som gäller just barn-

-men jag tror att det egentligen
gäller oss människor oavsett ålder.

Det är ett ganska bra ord-

-som har accentuerats
av hur Greta Thunberg har använt det.

Det har varit en stor...

Det har varit nödvändigt att
väcka ångest kring den här frågan-

-för att få upp den på agendan.

Det är inte den ångest vi generellt
pratar om, som en ångeststörning.

Det finns hela schatteringen,
från att jag är lite orolig ibland-

-till att jag blir förlamad av det.

Det är typiskt att det för oss
som jobbar med barn som psykologer-

-alltid är så
att när nåt otäckt händer i världen-

-så kommer det att bidra till
att fler barn söker hjälp hos oss-

-och det styr vad barn oroar sig för.

I dag är ju klimathotet en
reell ångestskapare också hos barn-

-i klinisk bemärkelse.

Jag kan flika in att WWF
har gjort flera Sifo-undersökningar-

-för att se vad svenska folket tänker
om klimatet och hållbarhet.

Där ser man att oron för klimatet
finns även bland vuxna.

Ungefär halva befolkningen tänker
på de här frågorna och oroar sig-

-men det är fler
bland unga och kvinnor.

Där är oron mer utbredd.

Problemet med begrepp
som oro och ångest kring det här-

-är att det är känslor som förlamar
oss snarare än får oss att agera.

Där är det som barnpsykolog
intressant att diskutera det här.

Grunden är ju hur vi kan hjälpa barn
att inte bli förlamade-

-utan ha en positiv syn på världen,
men bibehålla en medvetenhet-

-och göra nåt
som känns betydelsefullt och så där.

Det är en balansgång och en fråga
med starka poler och mycket ilska.

Man ska vara på ena
eller andra sättet.

Jag märker det hos vuxna, men
det blir ännu mer påtagligt hos barn-

-där identitetsskapandet
är så centralt.

Ens identitet kan bli att vara en som
tänker på det eller inte bryr sig.

Det finns utmaningar i
hur man kan jobba med barn och unga-

-i den här frågan
på ett positivt sätt-

-som inte bara handlar
om ren kunskap-

-om vad jag kan göra och hur jag ska
leva för att minska klimatavtrycket.

Om man börjar där...

Man kanske jobbar med barn
där det här finns-

-eller har ett eget barn
som uttrycker oro kring det här.

Vad är ett bra första steg
för att veta-

-var på skalan
det här barnet befinner sig?

Hur gör man ett första bemötande-

-så att man inte hamnar fel
i diskussionen?

Mycket handlar om att försöka förstå
vad barnet känner-

-och om det är på ett gynnsamt sätt
eller om det hindrar barnet.

Om man inte kan somna
för att man oroar sig för saker-

-har det ju blivit en belastning
och hindrar en från att vara aktiv.

Det måste man utforska på nåt sätt.

Hur barn mår och tänker är ju kopplat
till hur man själv har det som vuxen-

-och vad de möter i skolan.

Det är en stor grej att tänka på hur
man själv har det och uttrycker sig.

Jag har vuxna omkring mig - föräldrar
och folk som jobbar med barn-

-som själva brottas med det här.
"Hur ska jag förhålla mig?"

"Har jag rätt att vara moraliserande
mot kollegor och kompisar?"

Det där är nåt vi alla brottas med-

-och det är ju fint för barn att se
att vi kämpar med det själva-

-men det är också lätt
att trampa fel-

-när man ska vara
nåns trygghet och vägledare.

Precis. Att börja med sig själv
och se vad man har för känslor.

Det är en utmaning att miljöfrågan
har blivit så individualiserad.

Det handlar om vad jag som individ
gör, och det ska rädda världen.

Vi behöver lyfta blicken lite
och se att det är en samhällsfråga.

Det krävs en samhällsomställning och
kan inte ligga på enskilda individer.

Det kan lyfta av en del
av den här oron och ångesten.

Det är många barn
som känner det här på sina axlar.

"Det hänger på mig
om det ska finnas en framtid."

Så får det inte vara, tänker jag.

De har inte skapat problemen, och de
ska inte känna att det hänger på dem.

Vi vuxna är jätteviktiga.

Vad säger du, utifrån din erfarenhet?

Vad är det barnen
konkret berättar om?

Jag tänker
att det finns en del i polemiken-

-när barn engagerar sig
och känner ansvar.

Det finns en ilska mot vuxenvärlden,
som har skapat den här situationen.

Det är inte lätt att som vuxen komma
in som en trovärdig samtalspartner.

Där får man ju
kämpa sig till en sån plats ibland.

Det är intressant att diskutera
hur vi tänker kring barns ansvar.

Å ena sidan är det nåt fint och bra
att barn tar ansvar.

Å andra sidan är vi i Sverige
livrädda för att låta barn ta ansvar.

Vi har en väldigt omhuldande syn
på barn.

Det är en väldig balansgång.

Hur mycket ska barn vara delaktiga
och ansvariga aktörer i frågor-

-och hur mycket ska vi trösta dem
med att vi vuxna löser saker?

Absolut.

Enligt läroplanen ska barnen och
eleverna få vara med och ta ansvar.

Det ska öka med ökande ålder, och
det finns ett demokratiskt uppdrag.

Man ska få påverka skolans verksamhet
och ta ansvar för de frågor man kan.

Det är en jätteviktig del, men man
ska inte känna att man är ensam.

Det måste få pågå ett samtal-

-där man känner
att man är en del i en helhet.

Finns det nåt
som utmärker ångest generellt-

-eller ångest och oro hos unga
och barn, som är bra att ha med sig-

-till skillnad från när man pratar
om det här kring vuxna?

Om man pratar om ångest
så är ju det ett mänskligt fenomen-

-som inte skiljer sig så mycket
mellan barn och vuxna-

-förutom att vi vuxna
kanske har bättre strategier-

-för att tala oss själva till rätta
och lugna oss själva.

Det som är kärnan i klimatångesten-

-är att ångest är en upplevelse
av att världen är farlig och hotfull-

-och att jag som enskild människa
är maktlös inför det här hotet.

Den där positionen-

-mellan min upplevda maktlöshet
och det yttre hotet-

-tenderar att leda till
att ångesten ökar.

Det är svårt att komma till ro, och
man får fysiologiska konsekvenser-

-som gör att kroppen jobbar, så
att man blir stressad och uppvarvad.

Det fyller liksom på sig själv.

När man ska hjälpa barn med det
måste man-

-jobba mot det här
att världen är hotfull-

-och få barnen att uppleva
att det finns frid.

"Det finns mycket som är fint, och
jag klarar de här svåra känslorna."

Det intressanta med klimatfrågan-

-är att det är som ett faktum
att det finns ett reellt hot.

Därför kan det slå över hos barn-

-och gå från
att vara en positiv medvetenhet-

-till nåt som i stället gör mig
passiv och ger en massa följdsymtom.

Jag får svårt att sova, äta,
vara glad, ha roligt, klara skolan-

-och vad jag nu har i mitt liv.

Så på ett sätt måste ändå
möjligheterna och vägarna framåt-

-utgå från det här hotet.

Det går inte att undanröja.

När vi pratade inför det här
pratade ni båda mycket om förtroende.

Om man är vid punkten där man
vill bryta den här spiralen...

Man upplever att ett barn
eller en ungdom-

-verkligen inte får fram
kreativitet eller handlingskraft-

-utan mer mår dåligt på riktigt.

Vad kan vara ett bra första steg?

Tänker du föräldrar
eller i ett skolsammanhang?

Vi börjar med det lilla exemplet.

En relation mellan en förälder och
ett barn, eller kanske ett syskon.

På det privata planet.

Jag tänker att man...

En väg handlar förstås
om vad vi kan göra i vår familj-

-för att gå barnet till mötes.

Att undvika polemik och säga:
"Vi gör vad vi kan."

Det är också en väg för att vinna
förtroende och berätta för barnet-

-att saker kan upplevas som hotfulla,
och sen kommer det en lösning.

"Det bästa vi kan göra
är att förändra det vi kan."

Att förmedla hopp till barnet.

Om det lägger krokben för barnet får
man hjälpa det med de svåra tankarna-

-så att barnet blir friskt från det.

En bra övergång är ju då-

-från det här kanske lite överdrivna
individuella ansvaret till skolan-

-som kanske är den första stora
offentliga platsen för ett barn.

Det är jätteviktigt
att lyssna på vad barnen säger.

Att ta deras oro på allvar-

-och ge dem inflytande
över vad man arbetar med i skolan.

Att när man är yngre jobba
med saker som finns väldigt nära.

"Hur ser det ut på vår skolgård?"

"Kan vi förändra tillsammans och öka
den biologiska mångfalden på gården?"

Eleverna kan vara med och odla.

Att få vara i naturen.

Det finns studier
som visar att det lugnar oss.

Det är bra för vår psykiska hälsa.

Det skapar ju också en relation till
att vi har ett beroende av naturen.

Att få känna att man trivs där,
och att det skapar lust och glädje.

Det är nåt att ta avstamp i angående
varför miljöfrågor är viktiga.

Jag tänkte på en annan aspekt.

Ibland säger man att tonåren
eller ungdomstiden präglas av-

-att man mår dåligt, får ångest
och är deppig.

Det är en Sturm und Drang-period.

Man måste ta med sig
att det inte är så.

Det är inte okej att ha ångest eller
depression när man är tonåring.

Man ska aldrig hänföra det till att
man befinner sig i en sån livsfas.

Det måste man ta på samma allvar
som hos nån som är äldre eller yngre.

Det är viktigt att se.

Med klimatångesten är det så
att ungdomar som mår lite dåligt-

-kan tendera
att dras till såna frågor.

Då kan det... Ni fattar.
Man kommer från ett annat håll.

Då handlar det kanske om
att man behöver backa och se...

Vi kanske inte ska behöva behandla
det som är svårt först.

Man dras till sammanhang-

-där man späder på nåt
som inte är bra för en som liten.

-Förstår ni hur jag menar?
-Absolut.

Det är ju synd om man kanske
via sitt dåliga mående-

-hittar till en fråga
som ofta skildras som dystopisk-

-när frågan ju också
kan handla om engagemang-

-eller att hitta sin identitet-

-i att bidra med nåt där
eller engagera sig i frågan.

Det är... Förlåt.

Vi behöver prata mer
om vilket samhälle vi vill ha-

-i stället för om problemen
vi måste lösa.

Vi måste längta till ett hållbart
samhälle och skapa bilder av det.

Jag tänkte säga
att man också behöver förstå-

-vad den enskilda ungens engagemang
kommer ur-

-och vad som är drivkrafterna-

-för att kunna se
hur vi bemöter det på bästa sätt.

Gällande tonåringar
så har en studie i Karlstad-

-tittat på skolor som har
jobbat mycket med hållbarhetsfrågor.

Där ser man att elevernas engagemang
går ner lite på högstadiet.

Deras analys är att de skolorna
ofta är väldigt normativa.

Man talar om vad man ska tänka
och tycka och vad som är rätt.

Det vill man inte alltid
bli skriven på näsan i tonåren.

Man vill skapa sin egen identitet och
hitta sig själv och vad man står för.

Då vill man utforska och få undersöka
olika ställningstaganden.

-Det är också en viktig aspekt.
-Vad menar du?

Tänker du att man söker sig till nåt
som vuxenvärlden inte är med i-

-för att hitta sina egna normer?

Ja, om lärarna säger vad som är rätt
så vill man distansera sig-

-för att visa
att man är en egen individ.

Hållbarhetsfrågor handlar ju
väldigt mycket om intressekonflikter.

De är också ganska komplexa.

Därför behöver man lyfta upp
de här konflikterna och syna dem-

-och få diskutera dem för att
hitta ett rimligt ställningstagande.

Kan du inte säga mer om hur man gör?

Jag tänker att ungdomar också dras
till den här sortens frågor-

-just för att det är
lite svart och vitt.

Det passar nån som vill positionera
sig och vara på ett särskilt sätt.

Där hamnar man lätt som förälder
och vuxen i nån sån där...

"Om jag är vit så är du svart."

Då har man väldigt svårt att få till
de där fruktbara samtalen.

Om man vill jobba
med verkliga frågor...

Om det är område i staden där man bor
som ska förändras...

Att få jobba med olika visioner
kring området.

Att intervjua kommuntjänstepersoner,
företagare och allmänheten.

Formulera egna förslag kring
hur man vill att det ska förändras.

Då synliggör
man intressekonflikterna.

Studier visar att
får man jobba med verkliga problem-

-så ökar motivationen
och engagemanget.

Konkretisera frågorna.

Jag tänkte spontant
att det som kanske händer då-

-är ju att man börjar mogna
i sitt kritiska tänkande-

-och gärna vill testa det.

Jag minns själv gymnasietiden.

När man fick driva en process eller
en fråga... Man kunde inte låta bli.

Man kanske bara var otroligt envis-

-men när vuxenvärlden
tog det på allvar-

-och bemötte det på ett mer vuxet
sätt, så kändes det ju väldigt bra.

De här skolorna
kanske behöver släppa lite på-

-det önskade resultatet för stunden.

Det som ges uttryck för är ju
nån sorts vilja att tänka själv-

-och det är jätteviktigt.

Det här var exempel
från en kommun som har jobbat extra.

Vad är en ungefärlig status i Sverige
i dag på hur mycket man tar upp-

-och klarar av att införliva
den här frågan i svensk skola?

Det är jättesvårt att svara på,
för det finns inga täckande studier.

Tittar vi på våra styrdokument-

-så är det ett väldigt tydligt
perspektiv i alla läroplaner.

Man ska arbeta med lärande
för hållbar utveckling.

I kommuner kan det se
väldigt olika ut-

-både mellan kommuner
och mellan skolor i samma kommun-

-men också i olika klassrum, beroende
på vilken lärare som undervisar.

Det finns olika orsaker-

-som att lärare är utbildade
vid olika tillfällen.

Man har fått med sig olika mycket
av de här frågorna, och de förändras.

Det som var sant för 20 år sen
är inte sant i dag.

Det kräver att man har ett eget
intresse av att kompetensutvecklas-

-antingen på fritiden eller
att skolan ser till att man gör det.

Det är kopplat
inte bara till en "Vad?"-fråga-

-utan också en "Hur?"-fråga:
"På vilket sätt undervisar man?"

Exemplet med verkliga problem
blir en helt annan undervisning-

-än en faktabaserad undervisning
där läraren står för sant och falskt.

Hur flexibel är skolan
i att fånga upp frågor-

-som engagerar barnen och ungdomarna?

Det finns ju en extrem potential
för att nå barn pedagogiskt-

-om man utgår från vad de är
intresserade av och brinner för.

-Hur flexibelt är det?
-Det beror ju också på skolan.

Skolan som institution
är ju ganska konservativ.

Inte så förändringsbenägen
som man kan tycka...

Skolan ska utbilda för framtiden
och borde vara spjutspetsen.

Det är inte alltid så det ser ut.

Det är väldigt olika i olika skolor
hur flexibel man är.

Bara en sån sak som schemaläggning.

Kan man jobba ämnesövergripande,
som de här frågorna ju per se är-

-eller utgör schemat ett hinder
mot att jobba ihop?

Jobbar man i arbetslag eller ensam?

Det ser också olika ut-

-även om allt fler jobbar
mer och mer intensivt i arbetslag.

Man kan få en sån där liten kring
att man behöver kunna så mycket.

Man behöver kunna mer än barn
för att vägleda dem.

Det kan bli en hämsko, för det är
en svår fråga att känna sig kunnig i.

Jag vet inte om ni känner igen er,
men den kunskap man skaffar sig...

Hur mycket man än läser på
så spretar det.

Man bottnar inte i de här ämnena.

Det måste man stå ut med
när man för såna här samtal med barn.

Vi får utforska tillsammans.

Jag är en annan samtalspartner
än bara en kunskapskälla.

Det kräver nåt annat av oss vuxna
än när jag regelrätt lär ut nåt-

-eller talar om hur saker ska vara.
Det här är ju nytt för oss också.

Precis. På engelska
kallas det "wicked problems".

"Vilda problem" är en översättning.

De är komplexa, och man har svårt
att förstå hur de hänger ihop.

Det är så komplext att det är svårt
att veta hur lösningarna ser ut.

Då drar man sig som lärare kanske
för att undervisa kring det.

Som du säger måste man våga
förhålla sig till att inte veta.

Man måste bryta
den där gamla lärarrollen-

-i att man ska ha facit.

Vi kan inte förvänta oss det av oss.

Å andra sidan har den synen på och
bemötandet av barn förändrats mycket-

-på 20 år, men också på bara 10 år.

Det finns en helt annan respekt
för barn-

-som jämbördiga samtalspartner.

Det borde kunna komma.

Jag som jobbar med familjer
ser det mycket mer.

Föräldrars och barns kommunikation
är inte som för nån generation sen.

Verkligen.

En sak som kan få lärare
att undvika de här frågorna-

-är rädsla för att bli ifrågasatt.

Eleverna frågar: "Hur gör du då? Åker
inte du bil och på flygsemester?"

Ett sätt kan vara att använda sig
själv inte som ett perfekt exempel-

-utan som ett dåligt exempel.

"Fastän jag vet så agerar jag inte
utifrån det. Vad är orsakerna?"

Att problematisera varför vi inte
agerar på den kunskap vi har.

Det är ju ett generellt problem.

Vi vet egentligen vad vi borde göra,
men vi gör det ändå inte.

Där tror jag att man som vuxen
verkligen kan vara hjälpsam för barn.

Vi har så mycket större förmåga
att metatänka kring oss själva.

Inte alla vuxna, men generellt
har vi större förutsättningar-

-för att våra hjärnor har växt klart.
Det kan man behöva hjälpa barn med.

Först i 25-årsåldern har man mognat
och kan integrera på det sättet-

-just i det avseendet att man
kan reflektera kring sitt beteende-

-och stå ut med såna här riktigt
svåra känslor som skam och skuld-

-och ändå våga känna
att man duger och får finnas.

Exakt.

Kanske ett tillfälle i ett klassrum-

-att bryta ner
det överdrivna individuella ansvaret.

Man får stå där som syndabock
men försöka leda in diskussionen på-

-att det inte är det intressantaste
vad en enda person gör här och nu.

Man får gradvis öka komplexiteten
på en nivå där det ändå engagerar.

Precis.
Inom lärande för hållbar utveckling-

-pratar man om att eleverna
ska utveckla handlingskompetens.

Det handlar dels om kunskaper,
precis som vi pratade om innan.

Det är komplexa frågor,
och det är mycket man måsta greppa-

-för att kunna förstå frågorna.

Det är både kunskap om problemen-

-och kunskap om
vilka eventuella lösningar som finns.

Man behöver pröva det här normativt
för att se-

-varför vi tänker att en lösning
är bättre än en annan.

Hur ser samhällets riggning ut
för att hantera de här frågorna?

Har jag personligen lust
och mod att våga engagera mig-

-och hur kan jag göra det?

De här fyra perspektiven brukar man
prata om som handlingskompetens.

Där tycker jag
att just den här frågan-

-även vuxna emellan,
lätt blir polariserad.

Samtalsklimatet kan bli hårt
och kargt och argt-

-för att det finns
mycket skam och skuld i det.

Det där tror jag att vi...

I somras fick jag en fråga från
en pappa till en frågespalt jag har-

-om hur han skulle bemöta sitt barn
i det här.

Han hade själv väldigt stark ångest
kring klimathotet.

Det handlade om hur man bemöter barn.

Jag funderade på det
och kände att jag...

Som barnpsykolog är baseline
att vi måste ge barn hopp.

Det är det viktigaste som förälder:

"Det här fixar du. Jag tror på dig."

Man måste ge barnen
en sån grundkänsla-

-och det kändes förbjudet att säga.

Det kändes som om det fanns
en smal spång där jag kunde gå-

-där jag antingen var förnekare
eller...

Det gick inte att både vara medveten
och säga att vi måste ge barn hopp.

Jag funderade på det där och skrev
nån lång drapa om hur jag tänkte.

Det kom inte längre
än till min redaktör-

-som är
en väldigt klimatmedveten vegan.

Där stoppades det här svaret-

-för hon tyckte
att jag hade uttryckt mig klumpigt.

Det var väldigt intressant.

Hon är klok, så det blev bättre
när vi tog det ett varv till-

-men jag förstod då
hur viktigt det är-

-att vi tar de här frågorna
också oss vuxna emellan-

-så att vi kan mötas
och försöka se nyanserna i det.

"Nu uttryckte jag mig klumpigt,
men ni behöver inte låsa in mig."

"Jag kan få finnas ändå."

Håller ni med om att det kan bli
ett hårt klimat även mellan oss?

Verkligen.
Särskilt på sociala medier.

Det blir väldigt svartvitt snabbt.

Det respektfulla samtalet
är otroligt viktigt.

Det är intressant att du sa det.

Där lever ju ungdomar jag vet inte
hur många timmar om dagen.

Det är få vuxna som är delaktiga där.

Vi som föräldrar
har inte koll på vad de gör på nätet.

Det är möjligt att det präglar dem
ännu starkare än oss.

Där blir skolan också viktig.

Att man pratar om intressekonflikter
på ett väldigt respektfullt sätt-

-och att man inte behöver identifiera
sig med en eller annan roll.

Man lyfter upp
och tittar på fördelar och nackdelar.

Olika perspektiv - hur kan man
vända och vrida på frågorna?

Så att det inte blir
"Den är dum och den är snäll".

Jag känner verkligen igen mig
i det där.

Apropå titeln på det här samtalet
om klimatångest:

Det har stor inverkan
på det här samtalet-

-oavsett om det är mellan mig och
min partner eller fler - hur jag mår.

Det är min lilla analys.

Eftersom det påverkar så många
så mycket så...

Som vuxen
är man nästan tvungen att...

Har man inte analyserat hur man mår
kring andra frågor så är det dags.

Det har stor effekt
vad man har för dagsform-

-på om det bara blir tyst
eller dålig stämning.

Jag tänker... Kör du.

Jag ville fråga vad du har
för strategi för att inte dras ner.

Om du känner att det här är en fråga
som kan tynga dig:

Vad funkar för dig?

En kort och koncis strategi är väl,
vad ska man säga-

-lånat från att ha läst lite
på universitet och högskola-

-att jag får bestämma lite
vad som är premissen - kontexten.

Om jag lämnar den vid att allt
kan gå åt helvete och bli helt svart-

-så kan också diskussionen eller
samtalet hamna där snabbt som attan.

Vi pratade lite om hur viktigt det är
att skapa det här:

"Vad är det vi vill?"

Om jag i stället
sätter premissen att...

"Det ska gå på nåt vis."

"Oavsett om det gör det så vill jag
jobba för det så länge jag lever."

Då har man satt en lägstanivå,
och man kan...

Då måste jag fundera på vad jag vill
ha i tomrummet jag kanske känner-

-snarare än
att bara uttrycka tomrummet.

Den typen av självprat
som lugnar dig...

Man låter inte
den där negativa tankeloopen-

-som snurrar åt ångesthållet
bara rulla på.

Man stoppar sig själv och fyller det
här tomrummet med nåt meningsfullt.

Det är mycket svårare
för unga människor än för oss.

Där kan man verkligen hjälpa till
som vuxen-

-om man kan få ett sånt förtroende-

-så att man själv får komma in
och vara den här lugnande rösten-

-som kan mana till kraft och glädje
i stället för den där förlamningen.

Verkligen.

Jag tänker också
att media pratar så...

Man lyfter upp så mycket mer av hotet
och problemet - dåliga nyheter.

Man är inte lika bra
på att lyfta fram goda nyheter.

Jag lyssnade på Svante Axelsson,
som är anställd av regeringen-

-och driver Fossilfritt Sverige.

Han jobbar med de stora företagen-

-som gör otroligt mycket
för att minska sin klimatpåverkan.

De driver det arbetet
med väldigt stor energi.

De tycker att det är viktigt och ser
att det är deras chans att överleva.

Omställningen måste till, och
det är bättre att göra det i förväg.

Det pratar vi sällan om -
det positiva som faktiskt sker-

-som kan hjälpa till och ge energi
till att göra saker på egen hand.

Man skulle verkligen önska
att fler skrev lika engagerat-

-om de komplexa lösningarna
som de komplexa problemen.

Är man intresserad så dyker de upp,
men oftast mer som små notiser.

Jag tänker på ett ögonblick
för några år sen.

En liten notis om att solkraft nu
var billigare än kolkraft i Indien.

Det är typ en mening
men kan ha extremt stor påverkan.

-De lär välja det billigaste.
-Verkligen.

Om man vaskar lite så ligger de där.

Vi var inne på kunskapsbehovet-

-och att både kanske hemma
och i skolan-

-så bygger det här på att man
behöver föra in kunskap i nån form.

Vad säger du om hur ni jobbar
med att tillgängliggöra den-

-främst för skolor och lärare?

WWF har en lång tradition
av att producera läromedel-

-som finns tillgängliga för lärare
för att underlätta undervisningen.

Många lärare är ju stressade i dag,
och läromedelsbudgeten är begränsad.

Då är det tacksamt med organisationer
som producerar bra material.

Det är också material som bygger
på att bygga handlingskompetens.

Det är inte bara ren fakta.

Mycket av materialet handlar om
att uppmuntra till handling.

Vi jobbar med kompetensutveckling
för att stärka lärarna i deras roll-

-så att de vågar undervisa med andra
metoder än vad man gör traditionellt.

-Hade du nåt?
-Jag tänkte på det där du sa.

Du säger
att det finns positiva nyheter-

-men de syns inte lika mycket
som de negativa.

Jag tänker på hur man når fram
till barn med den typen av kunskap.

Jag tänker på det där jag berättade
om hur känsligt det var.

Det är en konst att nå barn med sånt
på ett sätt som verkligen landar-

-som nåt som kan glädja dem
och stilla oro och så där.

Att engagera sig och vara intresserad
av sånt som barn håller på med-

-är förstås grundförutsättningen
- att de känner att man vill väl.

Ibland när man har ungdomar-

-som är väldigt svartvita
och dogmatiska och driver saker...

Man blir ju rätt trött på dem.

De krafsar i hål
som man inte vill bli krafsad i-

-d.v.s. hur dåligt man själv lever.

Sen är det jobbigt
att behöva höra det där.

Det kan bli kritiskt och svartvitt.

Att i det läget backa
och ta ett djupt andetag och känna...

"Den bästa vägen ut ur det här
är om vi kan stå sida vid sida."

Att vakna till som vuxen och känna
att det behövs för att få komma in-

-för att förstå hur ungen har det,
men också för att vi ska nå varandra.

Det tror jag är absolut nödvändigt.

Det finns nog många familjer
som har fått ändra sina vanor-

-för att eleverna
har haft undervisning.

Man blir engagerad och går hem
och säger: "Så här kan vi inte göra."

Det är det roliga med den här frågan:

Att barn är så aktiva
och ansvarstagande i den-

-och faktiskt har gjort
sån otrolig skillnad.

Det hoppas jag
att barn verkligen har med sig.

Vilken grej
att de påverkar så mycket.

Vi är ju rejält mycket tröttare
som vuxna, måste man säga.

Absolut.

Vad tror du är några guldkorn
eller väldigt bra ingredienser-

-när en skola eller klass
börjar jobba med det här?

Vad är det ni har packat ihop
- eller om de tar egna initiativ?

Ja...

Dels det jag sa innan
med att börja nära eleverna.

Det som engagerar dem.

Att de får identifiera problem
i skolan eller närmiljön-

-som de känner
att de vill vara aktiva kring-

-och att de får känna att de får vara
med och påverka genom att göra saker.

Fysiska förändringar på gården,
skriva debattartiklar-

-söka upp politiker
eller skriva medborgarförslag.

Det finns många olika sätt
att vara aktiv och påverka.

På WWF har vi projektet
Vår stad 2030-

-där unga på högstadiet
och gymnasiet-

-får visionera kring sin närmiljö-

-och ta fram förslag
på hur det ska se ut 2030.

Sen får de presentera det här
i form av utställningar.

Ofta bygger de modeller, skriver
eller gör filmer-

-som de presenterar för tjänste-
personer och politiker i kommunen.

Även för företag och organisationer.

De får sitta och diskutera förslagen
med tjänstepersoner och politiker.

Många har vittnat om att de blir
otroligt engagerade-

-av att få möta beslutsfattare
och känna att de gör nåt på riktigt.

Även politiker och tjänstepersoner
uttrycker ofta-

-att det berikar deras arbete och
förståelse för vad som är viktigt.

Hitta de här mötesplatserna-

-där man kan diskutera de här sakerna
och agera ihop.

Det låter som om det är centralt att
mål och metoder redan från början-

-handlar om att de ska ske
bland barnen och eleverna.

Man ska snabbt komma ifrån nån sorts
faktalektion där man pratar om läget-

-till att eleverna ska söka fram
kunskap som man sen hjälps åt med-

-och också komma över till...
Handling verkar vara centralt.

Nu har vi börjat samtalet
i att det finns de som mår så dåligt-

-att de just nu
inte klarar av att handla-

-men när man läser på
verkar det verkligen ligga nåt där.

Att ta på allvar att det måste
omsättas i olika handlingar.

-Håller ni med?
-Absolut.

Absolut, och som Helene sa:

Det som många barn har
fått till stånd är nåt fint för dem.

En aspekt av det här är ju också
att det kanske inte räcker.

Dels är det
det individualistiska perspektivet.

"Vad räcker det att jag gör
som enskild person?"

Och även om jag gör mycket-

-så kanske jag inte upplever
att jag gör tillräckligt.

Det tror jag också är nåt
som man behöver hjälpa barn med.

Den där lagomnivån.

Så att det inte blir för hårt
och för självdömande.

Då blir det fel i sig.

Det handlar om
hur man bryter ner frågorna också.

Tar man de jättestora perspektiven
kommer man ju aldrig ända fram.

Kan man konkretisera det
i ett lokalt projekt-

-som att öka
den biologiska mångfalden-

-genom att plantera växter
som attraherar insekter-

-och sätta upp fågelholkar
och bygga biholkar och så-

-så får man ett konkret resultat
och kan känna:

"Här ser jag att fåglarna flyttar in
och fjärilarna kommer till växterna."

Jag blir mer och mer nyfiken
på ditt svar till den här pappan.

Vill du dela med dig
av vilka darlings du fick stryka?

Vad var det som blev kärnan-

-i den lite bättre formuleringen
som din redaktör släppte igenom?

Jag ska inte baktala henne.

Det var bara så intressant,
den där... Ja.

Den här smala spången
av hur vi kan uttrycka oss-

-utan att hamna i fel läge.

Jag tänker att våra barn redan
från att de är ganska små i dag-

-har kunskap och insikt
om grejer som skrämmer dem-

-och som förstås är ännu mer
obegripliga för dem än för oss vuxna.

Det är jätteviktigt
att vi är medvetna om det.

Vi måste få ett samtalsklimat
med barn-

-kring saker som de tänker på
och upplever.

Det kommer dels från skolan, men det
är också vad de är med om på nätet.

Det är ju en stor kunskapskälla för
dem och nåt de ägnar sig mycket åt.

Att ha de där samtalen så att man
kan vara med och balansera.

Sen diskuterade vi lite
hur man förhåller sig till andra-

-som är runt familjen,
eller en förskola eller skola-

-som inte lever enligt de principer
som jag tycker är goda.

Vad vill man lära barn där?
Vill man lära barn att de är idioter?

Det kan ju vara en fin grej.
"Du och jag tycker det här."

Det är ju också en ganska
bra utgångspunkt för att tänka-

-att vi ofta är osams som människor
och tycker om varandra ändå.

Det finns
ingen annan mänsklig samvaro-

-än att vi är lite osams
med oss själva och andra.

Vi måste lära barn
att det är nån sorts utgångspunkt.

Ska vi ha en dynamisk utveckling
så kan vi inte ha konsensus i allt.

Vi måste behandla våra olikheter
med respekt.

Det kan ju vara svårt om man är
väldigt engagerad och känner starkt.

Jag tycker över huvud taget att det
som handlar om moral och värderingar-

-i barnuppfostran
och fostran av barn och ungdomar...

Det har varit väldigt satt
på efterkälken i ganska många år.

När jag växte upp på 70-talet var
den enda ingrediensen i uppfostran-

-att lära sig rätt värderingar.
Det var ett politiskt årtionde.

Sen har det varit på paus, och det
har varit otroligt individualistiskt.

På så sätt kan jag välkomna
den här frågan-

-i den allmänna debatten,
och framför allt med fokus på barnen.

Det är en ingång till att prata
om moral och värderingar.

Svåra frågor som vi måste prata om
redan när barnen är små.

Det är också vår chans
att komma in och påverka.

Vi behöver verkligen ha det samtalet-

-men vi måste förhålla oss dynamiskt
till det-

-och se utifrån olika perspektiv,
så att vi inte blir så svartvita.

Det är ju en fråga om barns ålder
hur komplext man kan prata om frågor.

Nästan alla frågor om moral och
värderingar är komplexa och svåra.

Man måste söka sig fram tillsammans
och inte... Ja.

Det finns inga klara svar.

De frågorna
går egentligen inte att dela på.

Där tänker jag att det finns
en öppning för vuxenvärlden-

-för det här att hålla två tankar
samtidigt, på nåt vis.

Att verkligen träna sig aktivt i det.

Att då...

Barn i en kontext kanske ska få pröva
det svarta och det vita-

-men vuxenvärldens roll blir
att kunna se-

-att det finns fler sidor av det,
och att...

Det blir lätt att man ställer
ett ja mot ett nej-

-eller en grupp mot en annan
eller bra mot dåligt.

Då kanske vuxenvärldens roll blir-

-att hålla
den moraliska övergripande frågan.

Att alla ska få plats i det,
eller nåt sånt.

Det är ju kanske svårare
när man är ung att tänka sig att...

Säg att man har googlat sig fram till
att det ser fruktansvärt hemskt ut-

-och att man vill att ens föräldrar
bara ska hålla med eller bekräfta en.

Det kanske man måste,
och samtidigt säga:

"Du kanske inte har hittat
jättebra källor. Vi kollar vidare."

Man kanske till och med kan få
några goda exempel-

-men utan att man slaktar frågan,
för den vill man kanske behålla.

Annars kanske förtroendet
är förbrukat, och det ville man inte.

-Förstår ni?
-Jag förstår precis.

Jag tycker att den där skiftningen
i synen på barn-

-och relationen mellan barn och vuxna
som jag pratade om...

Det har skett en stor förändring
som är oerhört positiv.

Vi har mycket mer respekt för barn
och ett mer jämbördigt förhållande-

-än vad vi haft tidigare.

Risken med det är att man som vuxen-

-inte vågar hålla truten en stund
och sen säga:

"Ja, men..."

Vi kan tendera att vilja bekräfta
och lyfta barn så mycket-

-att vi låter bli att bidra
med vår större erfarenhet-

-och vår större förmåga
att bli nyanserade i tänkandet.

Det är en gåva vi har
i kraft av att vi är vuxna.

Det kan vara en utmaning.

Jag möter det på ett helt annat sätt
än för bara 10 år sen.

Det är nåt
som jag får jobba mycket med.

Vilken typ av vuxna har barn glädje
av, och hur kan vi vara ett stöd?

Genom att vara respektfulla och gå
dem till mötes men ändå komma ihåg:

"Jag har levt 30 år längre, och
med det så kan jag bidra med nåt."

En annan förmåga att reflektera.

Det är en form av ansvar,
kan man säga.

Har man blivit vuxen
och satt sina moraliska värderingar-

-så har man ju också ett ansvar
att bidra med det.

När man undersöker
vad elever tycker är en bra lärare-

-så är inte det en
som låter en göra hur man vill.

Det är en lärare
som har koll på läget-

-är rättvis, har kunskaper
och är schyst.

Inte att eleverna får fritt utrymme
att göra som de vill.

De vill ha en vuxen
som är där för dem.

Lite känner jag att vi...

Om vi närmar oss nåt här
så är det ett samtal-

-om hur vi vuxna kan bli bra stöd
för barnen i den här frågan.

De kanske har dragit i gång oss
också på det sättet.

Inte bara till en medvetenhet-

-utan också att vi tillsammans
behöver reflektera-

-kring hur vi kan vara
ett så bra stöd för dem som möjligt-

-genom att hjälpa varandra.

Jag tänker på Greta Thunberg-

-som är så tydlig med
att vi måste lyssna på forskningen.

"Det är inte vi unga
som ska ha lösningarna."

"Det är vuxenvärldens ansvar."

"Vi är oroliga,
för det handlar om vår framtid."

Är det inte det som gör att vi
sätter i halsen kring den här frågan?

Vi är vana vid att barn
säger åt oss att lösa saker-

-och då brukar vi veta
hur vi ska göra.

Även om vi har gjort fel så brukar vi
känna att vi kan göra det rätt igen.

Det jobbiga här är
att vi bara känner: "Oj då. Förlåt."

"Det var inte meningen,
och jag vet inte vad vi ska göra."

Det är dilemmat vi sitter i.

Jag citerar Svante Axelsson:

"Vi verkar mer rädda för samhälls-
förändringen än klimatförändringen."

"Därför vill vi inte ta i frågan."

Han menar att vi måste ta små steg,
för vi kan inte se...

Stora förändringar måste ske
för att det ska bli hållbart-

-men vi kan inte ta hela resan på
en gång - vi får ta ett steg i taget.

Där måste vi vara extremt olika.

Det är klart att vissa inte vill höra
om det här för att det är obekvämt-

-men det finns nog
en väldigt stor massa-

-som inte är rädda
för förändringarna.

Vi vet bara inte hur vi får till dem-

-och kan känna att vi borde veta,
för att vi är vuxna.

Vi känner oss i händerna på andra och
lite handlingsförlamade och maktlösa.

Ja.
Det är ju verkligen en samhällsfråga-

-på så sätt att vi måste hjälpas åt
att få politiker att förstå-

-att den här frågan är viktig
för oss alla.

Det är inte bara en liten del som
tycker att det måste tas på allvar.

Där har det skett en förskjutning
till att fler pratar om klimatet-

-och att vi måste ha en förändring
i samhället.

För att sammanfatta...

Jag tänkte själv på det.

Kan en ingrediens för vuxna
som vill göra sig mer tillgängliga-

-vara att ibland våga säga
"Jag vet inte"?

"Jag har inget svar här och nu"-

-"men jag hör frågan,
och jag vet om allvaret."

Att man instämmer i det
och kan börja där.

Som nån i publiken sa också:

Då har man kommit nånstans som
vuxen grupp eller vuxna tillsammans.

Även i ett klassrum, för en lärare...

Framför allt om man undervisar
på högstadiet eller gymnasiet.

Många av de bra lärarna...

Det handlade inte om
att de var bäst på ämnet, egentligen-

-men de var väldigt bra
på att få alla att lära sig.

Det kunde också vara av
att just ställa frågor-

-och att visa på att:

"Jag vet inte allt,
men nu ska vi ta reda på det."

Precis, och jag tänker också
att vuxenvärlden kan ge mer stöd-

-till unga som vill driva saker ihop.

Vi kan skapa förutsättningar för det,
med mötesplatser och så.

WWF har startat ett ungdomsråd -
WWF Sweden Youth-

-som består av tolv ungdomar
mellan 18 och 25 år.

Det är väldigt heterogent, med unga
som aldrig skulle träffas annars-

-och med särskild inriktning
på förorten och glesbygden och så.

Deras uppdrag är
att lyfta samhällsförändringsfrågor-

-ur ett ungperspektiv och göra
ungas röster hörda på vuxna arenor.

Driva projekt, inspirera
och entusiasmera andra unga.

Vi kan göra mycket mer i den andan-

-för att bryta den här känslan
av hopplöshet och oro.

Jag tänkte på nåt du sa
om vem som var den bästa läraren.

Även om barn
inte kan resonera logiskt-

-med samma förutsättningar som vuxna
har att göra det eller att metatänka-

-så är barn ofta bra
på att bedöma människor.

De kan ganska rakt av läsa av...

Det är en stark överlevnadsbaskunskap
som man behöver när man är liten-

-så det är barn ofta bra på.

När man låtsas att man begriper
mer än vad man gör-

-eller har svårt att stå upp
för brister som man själv har...

Det märker de av.
Sånt snappar de direkt.

Det har du verkligen en poäng i.

Att våga stå ut
med våra egna tillkortakommanden.

Jag tänker att vi ska...
Vi har en fråga till från publiken.

För att sammanfatta: Om man är nära
en ung människa eller ett barn-

-som har tagit
den här problematiken till sig-

-på det viset
att man överpresterar...

Man känner sig fången
i att behöva göra precis allt rätt.

Man kanske har det mönstret på andra
sätt - att vara duktig och bra.

Hur närmar man sig det bäst?

Där gäller det att få ett förtroende
för att få komma in och nyansera.

Där ska man nog reagera lite
som vuxen-

-för det där kanske inte är bra
och roligt för en när man är liten.

Där kan man behöva lite vuxenhjälp
för att lätta upp det där.

Det hänger nog ihop med att
vi har individualiserat miljöfrågan.

Det är upp till individen
att göra rätt.

Om man tar det så allvarligt
så hamnar det på ens egna axlar.

Därför är det viktigt att se att
det handlar om samhällsstrukturer.

Vi kan inte titta
på bara varje enskild individ.

Vi måste lyfta frågan till en annan
nivå, för att släppa pressen också.

Det handlar om att känna att man
är värd att finnas, med alla brister.

Det hjälper inte
att säga det till nån.

Det måste man försöka hjälpa nån
till att uppleva.

För att få ett sånt förtroende
behöver man gå med i det där först-

-för att få komma in
och bidra till att nyansera.

Det går inte att säga till
när man står bredvid eller utanför.

Man behöver närma sig genom att först
gå med och flytta sig närmare-

-och finnas där,
egentligen helt på ungdomens villkor-

-för att det ska öppna upp för samtal
och förmåga att nå varandra.

För att sammanfatta lite:

Det känns
som om vi är ganska överens-

-om att det är viktigt att komma
till olika typer av handling.

Skolan är ju en ypperlig plats
för att få in det här.

För att hänvisa
till hur man förhåller sig-

-mellan att hela samhället måste
eller att all press ligger på mig...

Jag tänker att det finns...

Vi vuxna kan glömma bort
att vi ofta blir lite gladare-

-om vi gör nåt faktiskt - när vi
slutar vara så upptagna i vårt huvud.

Sätter vi upp en biholk eller påtar
i trädgården eller gör nåt sånt-

-så undrar jag
om vi inte mår lite, lite bättre.

Apropå klimatångest
så är det ju egentligen också-

-nåt väldigt viktigt att få...

Är vi i dåligt mående,
som vi började med-

-så måste det få vara huvudfrågan
en liten stund.

Det är först när vi mår bättre
som vi kan börja närma oss frågan-

-och få förtroendet för vuxna,
om vi är ett barn-

-och lyssna på vårt barn som vuxen.

Det är liksom...
Alla de här sakerna samspelar.

Så länge man kan göra små saker-

-så kan det nog ha fler positiva
spiraler än vad man kanske tror.

Vi har inte jättemycket tid kvar,
men...

Vilka är de uppenbara möjligheterna
utifrån det här-

-med den kunskap vi har
och det ni gör?

När du pratar nu
så tänker jag på ett begrepp-

-som vi pratar om
inom barnpsykologin:

Motståndskraft eller resiliens.

Vi vet att det är en sån här...

Vad heter det?

Det är viktigt för att barn ska må
bra att stärka deras motståndskraft-

-mot alla påfrestningar
som vårt samhälle utgör-

-för nån som är liten
och inte har mognat färdigt.

Nåt som är besläktat med det
är det här som du pratade om.

"Är jag bra eller dålig?"

Att vi kan komma bort från sånt-

-och snarare prata om vad vi gör
och hur vi utvecklas.

Det är begrepp som vi behöver ta in
i det här samtalet.

"Hur utvecklas jag?"

"Det där blev inte så bra.
Vad kan jag göra i stället?"

Då hamnar man inte i det svartvita,
utan i en utvecklingspotential-

-där vi kan känna
att vi känner oss stärkta-

-och är på väg till nåt positivt-

-både på en samhällsnivå och på min
egen nivå individuellt i mitt liv.

Inom lärande för hållbar utveckling
pratar man om nyckelkompetenser-

-som unga behöver utveckla i skolan.

Den ena handlar om helhet -
holistiska perspektiv.

Att se hur saker hänger ihop.

Det handlar om kritiskt och normativt
tänkande och framtidstänkande.

Att kunna se vilken framtid
vi vill ha och hur vi kan ta oss dit.

Vad finns det för olika vägar?

Handlingsorienterad kompetens
handlar om hur man driver förändring.

I vilken ordning man gör saker
för att nåt ska komma till stånd.

Samarbetsförmåga och självkännedom.

Jag skulle önska att man,
när man planerar undervisning-

-hela tiden har det där framför sig.
"Hit ska vi sträva."

"Hur kan vi lyfta in de här
perspektiven och kompetenserna"-

-"i vår undervisning?"

Så att man inte snävar in sig
i centralt innehåll och kunskapskrav.

Det handlar om vilket samhälle och
vilka medborgare vi vill ha och vara.

Nån sista fråga?

Kortfattat, då. Det du pratade om.

Nyckelkompetenserna när ni jobbar
i ett utbildningsprogram på en skola-

-efterfrågas ju också
på ett samhällsplan.

Hur jobbar ni, som inte bara
jobbar gentemot utbildning-

-för att de här nyckelbegreppen
ska hamna på agendan politiskt?

WWF är en stor organisation
som påverkar på många olika plan-

-både näringsliv...

Vi har ett näringslivprogram för att
få företag att ta det här på allvar-

-och verkligen göra förändringar
i sina verksamheter.

Vi jobbar också politiskt-

-genom att lyfta sakfrågor
gentemot politiker-

-och bedriva lobbyarbete.

Vi har flera olika inriktningar
inom Världsnaturfonden.

Vi räknas ju också som en av
världens största miljöorganisationer-

-vilket gör att vi samarbetar
med andra WWF-kontor i världen-

-och driver frågor
gentemot politiker-

-både inom FN
och den nationella styrningen.

Vad tror du, Helene?
Skulle man kunna kopiera ert program-

-för förändring
av de här värdena och värdeorden-

-som ni gör i skolans värld
rakt mot politiken?

Jag tror att det görs
i ganska hög utsträckning redan-

-fast de som driver de frågorna
är inte här i dag.

När Justin Trudeau var väldigt nöjd
med valresultatet så sa han:

"Jag tackar er för att ni har röstat
för en klimatsmart politik."

Det var hans enda sammanfattning.

Det hoppas vi att nån ifrågasätter.

En stor applåd för Malin och Helene.

Textning: Per Lundgren
www.btistudios.com