Man kan säga att det var på 1980-talet som det skedde ett paradigmskifte i vår syn på barn. Från att ha sett barnen som tomma kärl som vuxna och pedagoger skulle fylla med kunskap, börjar vi tala om det kompetenta barnet. Men inte kompetens för arbetsliv som tidigare, utan kompetens för att ingå i olika sociala sammanhang och för att klara det alltmer komplexa liv som både barn och vuxna lever idag. Man framhäver barns förmågor och möjligheter istället för deras sårbarhet och omvårdnadsbehov.

När barnet blev barn

Det kompetenta barnet

När samhällsdebattören Ellen Key år 1900 gav ut boken "Barnets århundrade" gjorde hon det som en stridsskrift mot de villkor många barn levde under, både i Sverige och utomlands. Och när man tittar tillbaka på 1900-talet kan man nog säga att det blev bättre för barnen i Sverige. Samhällets ansvar för barnet och barnets uppväxtvillkor ställdes alltmer i centrum. Sverige var unikt genom att på 1950-talet förbjuda lärare att slå sina elever, liksom med lagen mot barnaga i hemmet som kom 1979. Sedan dess har FN:s barnkonvention och den instiftade Barnombudsmannen ytterligare förstärkt barns rättigheter i samhället.

Barndomens århundrade

Synen på barn har genom tiderna präglats av två förhållningssätt: tro och brist på kunskap. Den medeltida kyrkan predikade att barnen föddes med otyglade drifter och innan barnet var döpt var det i djävulens våld. Agan löper som en röd tråd genom barndomens historia och var det främsta medlet att driva ut ondska och att fostra barnen. Motiveringen var religiös: barnets oförnuft och halsstarriga vilja var ett utslag av arvsynden som det gällde att med tuktan och arbete piska ur barnen.

Det onda barnet

1762 publicerar den franska filosofen och pedagogen Jean Jaques Rousseau uppfostringsromanen Emile och bryter därmed radikalt med den rådande synen på barn och barndom. Emile skildras som ett fritt, självständigt och förnuftigt barn. Människan föds varken ond eller god, hävdar Rousseau, och myntar begreppet "tillbaka till naturen". Med det menade han att naturen var källan till kunskap och fostran. Från och med Rousseau talade man nu om en barndom som en separat tid i livet, där barn började ses som något väsensskilt från vuxna. Den framväxande borgarklassens barn under 1800-talet fick som de första barnen i barndomens historia uppleva att det sköts in en period mellan barndom och vuxenliv. Man talar om att den långa barndomen föds.

Det romantiska barnet

Dagens värld är betydligt mer kluven, motsägelsefull och informationstät än gårdagens och skyddet som omgärdade barndomen har långsamt demonterats. Barn ser mer, vet mer och exponeras via olika medier för helt andra saker än tidigare. Genom den digitala revolutionen har offentligheten tagit sig hela vägen in i barnkamrarna. I sin bok "Den förlorade barndomen" skriver medieforskaren Neil Postman att skillnaden mellan barndom och vuxenlivet har en grund i läsning. Att lära sig läsa är att lära sig tänka vuxet, hävdar Postman. Det nutida samhället liknar därmed det medeltida eftersom både barn och vuxna, för första gången på flera hundra år, nu delar en gemensam värld av lättillgängliga budskap.

Barndomen som försvann

Barn har arbetat i alla tider; inom jordbruket, hantverket och senare inom industrin. Barnens insats var avgörande för att man skulle få mat på bordet i de allra flesta hem. Att barnen skulle delta i arbetet var en självklarhet och arbetet ansågs dessutom fostrande och nyttigt, barnen skulle lära sig att veta hut. Lättja sågs som en dödssynd. Genom att vara tillsammans med de vuxna lärde sig barnen vuxenlivets arbetsuppgifter. När den allmänna folkskolan infördes i Sverige på 1840-talet protesterade många föräldrar mot att barnen genom att gå i skolan inte längre kunde bidra till familjens försörjning.